Framtidsabstinens

Jag har ju vid några tillfällen här på bloggen ojat mig en del inför framtiden och vad som kommer att hända efter nyår etc. Jag vet lite mer nu än för några veckor sedan.

Det första som jag vet och som jag troligen också kommer att genomföra – det är egentligen bara en fråga om när – är att göra precis vad min gode vän M just har gjort. Jag kommer nog att låta lite som något av en härmapa men det gör inte så mycket att folk som känner både mig och M tror det. För vad dessa personer isåfall inte heller vet är att M gjorde precis det som jag redan som student i Skövde fick för mig att göra. Det jag inte visste då var att det fanns något som hette The Youth Mobility Program. Tack vare M så vet jag det nu.

M drog till Vancouver för lite mer än två månader sedan nu. Hon åkte dit eftersom hennes pojkvän E gör sin s k “post. doc dissertation” på ett uni i Vancouver och troligen kommer att vara där i alla fall två år. Tack vare The Youth Mobility Program kan M vara där och jobba samtidigt som han skriver sin avhandling och det är just detta jag också så gärna vill göra… Alltså jobba i Vancouver, inte skriva avhandling. 😉

The Youth Mobilily Program är ett slags utbytesprogram mellan Sverige och Kanada men även mellan Sverige-Australien och Sverige-Nya Zeeland. Programmet innebär att man som ungdom mellan 18 och 30 kan ansöka om tillfälligt arbetstillstånd via Kanadensiska ambassaden i Stockholm. Man behöver alltså inte ha något jobb innan man åker till Kanada vilket är det vanliga sättet att söka arbetstillstånd. Normalt sätt måste man i princip ha jobb i Kanada innan man åker dit och jobbar och det förutsätter att man antingen har väldigt goda kontakter där, är väldigt duktig på någonting eller blir ditbjuden för att jobba. Jag har ingen av dessa fördelar.

Tack vare Internet kan man ju också försöka skaffa jobb i Kanada när man fortfarande befinner sig i Sverige men jag ser även på detta som nästan omöjligt. Lyckas man trots allt få någon på andra sidan jordklotet att anställa en ska man komma ihåg att det tar flera veckor att få ett arbetstillstånd. Att då begära av sin arbetsgivare att denne ska vänta på en i de ca 2 månader som det tar innan byråkratins kvarnar malt klart känns inte särskilt realistiskt. Det är alltså här som den stora skillnaden ligger mellan The Youth Mobility Program och de vanliga arbetstillstånden: jag kan söka jobb direkt i Kanada och börja jobba direkt. Ingen byråkrati och inga turistvisum.

Jag fyller 28 i mars. A pluggar och kommer att göra det i ungefär två år till. Han är dessutom måttligt intresserad av Kanada. Våran bostadssituation verkar inte lösa sig den närmaste tiden och eftersom jag inte har fast anställning så är inte bostadsrätt något att tänka på. Med andra ord så känns det som att tidpunkten är ganska lämplig för ett sånt här projekt. Det enda som känns väldigt tråkigt är att åka ifrån A. Det känns inte alls bra, men jag hade aldrig ens tänkt den här tanken om jag inte trodde att vi, oss och det vi har, är tillräckligt starkt och bra för att klara av något som det här.

Jag har också tänkt att åka hem efter ett halvår. Detta av flera orsaker. För det första kan man enligt KLM’s resekalender inte boka hembiljetten så långt i förväg som ett helt år. För det andra kostar en enkelbiljett nästan lika mycket som TVÅ resor till Vancouver tur och retur. Och för det tredje så lär passkontrollen i Kanada bli lite misstänksamma om jag försöker komma in i landet utan hemresebiljett. Och det finns saker som jag finner mer intressanta än att fastna i Kanadensisk passkontroll.

Detta är vad min framtidsabstinens består av. Det är också lite av ett antiklimax. Jag vill ju egentligen inte åka från A och lämna honom så lång tid men samtidigt så vet jag att jag kommer att ångra mig resten av livet om jag inte ens försöker göra det här. Jag vet också att när jag väl är över 30 så kommer det bli så mycket svårare att genomföra den här drömmen. Jag är också rädd, tänk om jag inte lyckas få något jobb alls? Tänk om jag måste åka hem efter bara ett par veckor för att det helt enkelt inte går? Men då får det väl vara så. Jag vet ju inte förrän jag provat.

Dessutom verkar det som att jag inte kan få fast anställning på jobbet just nu. Det gör inte så mycket eftersom jag så gärna vill göra den här Kanada-resan, även om det hade känts tryggt att ha en fast tjänst. Senast jag och min chef pratade om det här så berättade jag vad jag vill göra, jag tycker att öppna kort är det bästa då jag respekterar alla mina kollegor och trivs oerhört bra på jobbet. Han tyckte det lät intressant. Jag föreslog, eftersom jag inte vet särskilt mycket än (jag har ju inte ens det där arbetstillståndet ännu) att jag kan jobba kvar enligt samma avtal som tidigare i ca 6 månader till så får vi se sen. Han tyckte det lät bra och ska återkomma när han vet säkert.

Så här ligger landet just nu. Även om jag inte vet så mycket mer än förut så känns det bra att veta lite mer i alla fall.

Hälsningar från .ca

Fick mail från M i Vancouver häromdagen som jag tog och svarade på nu. Hon verkar ha det så bra där borta. Nya möbler och cykel och skidåkning och tillgång till Stilla havet varje dag. *suck*

Avundsjukan lyser igenom lite? Mmm.. i alla fall vad gäller skidåkningen och Stilla havet. Jag vill också! Titta här, titta här!

Folk som inte betalar

En dålig sak med mitt jobb är när folk beställer produkter som vi skickar men som kunden sedan inte betalar. Det händer inte särskilt ofta, tack och lov, men när det händer så uppstår det en massa tråkigt och jobbigt extraarbete för oss och just i det här fallet för mig.

Extraarbetet består först och främst i att undersöka ifall paketet är uthämtat. Därefter försöker man nå kunden via telefon eller epost för att höra ifall han eller hon fått fakturan. Om svaret mot förmodan skulle vara nej skickar man en ny faktura, i vissa fall på annat sätt än via vanlig post. När sista betalningsdatum passerat försöker man nå personen igen för att reda ut hur det står till. Man mailar men får inget svar. Man tänker att personen kanske inte kollar sin mail hundra gånger om dagen som en annan. Man ringer och får då beskedet att numret upphört. Man ringer istället mobilnumret där man möts av ett mobilsvar som är föga informativt och som inte ens meddelar att om man bara lämnar ett meddelande så hör ägaren av numret av sig. Men man lämnar ju ett meddelande iallafall, i föga hopp om att personen egentligen inte är en oärlig människa utan snarare bara inte sett fakturan eller glömt betala den.

Än så länge har ingen hört av sig. Nu var det visserligen mindre än en halvtimme sedan jag ringde så lite tålamod får man väl försöka ha.

Jag har överlag väldigt svårt för folk som inte betalar sina räkningar och jag kan nog verka väldigt cynisk när såna här saker diskuteras. Det kanske är motsägelsefullt eftersom jag samtidigt förespråkar fildelning. Dock handlar inte min ståndpunkt till fildelning om att den ska vara gratis. Jag fildelar inte på grund av ekonomiska skäl utan snarare på grund av att fildelning är så mycket mer tillgänglg än de lagliga alternativen, samt att det inte finns några kopieringsskydd att tala om. Det jag laddar ner kan jag använda på precis de sätt jag vill, oavsett media. Det är så det ska vara. Ingen ska tala om för mig hur jag ska använda något jag köpt, när jag ska använda det eller i vilken typ av spelare och framför allt så vägrar jag att betala igen och igen och igen för samma sak när det enda som skiljer är vilken aparat något ska spelas upp på eller på vilket media det ligger. Det är själva fildelningen som fenomen jag stöder, inte att upphovsmännen inte ska få betalt.

Det jag har svårt för när det gäller folk som inte betalar sina räkningar handlar mer om varför man köper något som man inte har råd med. Visserligen gör nog dom flesta det men då handlar det ju främst om stora saker som bilar, hus och lägenheter. Inte struntsaker som filmer, kameror, telefoner och dylikt. I det här fallet tekniska hjälpmedel. Jag kan visserligen hålla med om att många av de tekniska hjälpmedel som vi säljer är oerhört dyra och det är beklagligt. Men det är inte vi som sätter dom priserna och det är därmed inte vi som ska straffas för det när folk helt enkelt struntar i att betala.

Om någon tagit illa upp på grund av detta inlägg ber jag om ursäkt. Jag pekar inte ut någon specifik person, snarare ett problem.

Skilda vantar

Vilket betyder att den ena är borta. Jag var ganska säker på att jag fick med mig båda hem i fredags men imorse när jag skulle gå till jobbet så var den ena borta. Så typiskt att man upptäcker sånt precis när man ska gå hemifrån…

Natten till idag sov både jag och A väldigt dåligt. Jag slumrade inte till förrän någon gång vid halv två eller så och sen vaknade jag vid fem igen och slumrade till halv sju. Illa illa. Imorgon kommer jag troligen att vara jättetrött. 🙁

Är iallafall lite stolt över att jag lyckades komma iväg och träna imorse. Det känns bra. Då känns inte dagen lika vanlig. Gick 25 minuter i rask takt i en konditionsmaskin och tog sedan gott om tid på mig att stretcha, duscha och byta om. Det är synd att inte bastun är öppen innan tio fast även om den varit det så hade jag inte hunnit med det innan det var dags att gå till jobbet.

Nu kom jag just på en sak jag glömt. Jag har inte loggat in på First Class idag och läst den nya veckomodulen för IKT-kursen. Men sen är det bingen… God natt!

Det tar sig…

…men fort går det inte. Har fått lite hjälp av en annan kollega som också kör WordPress, med att fixa headern. Det är lite bökigt men jag börjar vänja mig och koden ser inte lika rörig ut som innan. Jag får lite dåligt samvete, J och J är så snälla och hjälpsamma och jag är så trög… 😉

Frukoststrul

Det har varit en del bestyr med frukosten den här helgen, kan man säga. Jag har nu gett upp min ambition att ta mig till gymmet idag. Det blev helt enkelt inte av. Jag blev både stressad och på dåligt humör då jag skulle göra iordning kaffe. Lyckades lägga i alldeles för mycket kaffe i kaffe-mojjen och när jag skulle pressa ihop kaffet lyckades jag på något märkligt sätt välta ner hela insatsdelen i diskhon. Kul. Onyttjat kaffe för en dubbel espresso i slasken! Precis vad jag önskade mig denna morgon…eller snarare eftermiddag.

Det får bli träning imorgon innan jobbet istället, som vanligt. Inte mycket att göra åt. Tänker inte stressa iväg nu och sen hem igen för att fixa middag. Helgen är inte till för att stressa bort.

Nu ska jag fortsätta dona med bloggen men först ska jag lägga kotletterna i marinad och se efter så att det inte saknas någon ingrediens.

Eftermiddagsfrukost idag igen

Attans, det blev sent igår igen. Det kommer att betyda att imorgon när jag ska upp och jobba så kommer jag att vara jättetrött! Fy faan 🙁

Håller på att vänja mig vid nya bloggen. Satt och pillade med det hela dagen igår. Glömde till och med att äta. Det är en nackdel med mig; när jag blir så uppslukad av såna här saker så kan det ta timmar innan jag ens reser mig från stolen. Domänen som jag köpte igår har fortfarande inte registrerats men jag har ändå börjat blogga här redan. Den gamla bloggen kommer att pekas hit automatiskt när den nya domänen kommit igång. Jag vill ju inte att de få läsare jag har tappar bort sig cyberspace. Hihi… 🙂

Nu ska jag göra kaffe och väcka A och sen blir det vagnen till gymmet. Ikväll blir det chilimarinerad fläskkotlett med salsa så innan jag drar iväg måste jag undersöka så att vi har alla ingredienser hemma. Dags att sätta fart!

Fler förändringar i mitt webbaserade liv

Jag köpte precis domännamnet Sandrability.com via Active24. Anledningen till detta är att jag fått erbjudande om att lägga både min blogg och hemsida hos min kollega som kör blogg och hemsida integrerat med hjälp av WordPress. Jag har sneglat lite på den lösningen eftersom det är lite bökigt att undehålla två webbplatser som det faktiskt blir när man kör blogg och hemsida på två olika ställen. Jag vill kunna samla allting och göra det till en enda webbplats och det ska jag alltså göra framöver.

Dock kommer det nog ta några veckor innan jag fått ordning på allting. Jag ska först och främst omdirigera adressen Sandrability.com så att den går till min kollegas server. Sen ska hela bloggen flyttas över med inlägg, bilder, länkar och allting. Sen börjar det som brukar ta längst tid; att bygga ny hemsida. Men eftersom jag kan välja en färdig mall för utseendet så går det nog lite fortare. Den mallen kan jag sedan själv anpassa med PHP så att den passar mig lite bättre. Dessutom har jag redan många färdiga texter på min gamla hemsida som jag vill använda så det ska nog gå ganska smidigt trots allt.

En riktigt bra sak är också att jag får tillfälle att titta lite närmare på PHP, eller snarare att jag får en ursäkt att göra det. Jag har velat lära mig det länge men inte fått tummen ur. Nu är det dags och eftersom jag ska läsa en distanskurs i Webbdesign och webbprogrammering i vår så passar ju detta perfekt!

Frukost klockan tre

Oj, idag sov jag riktigt länge. Lite för länge kanske. Det blev rätt sent igår. Sen middag vilket vi är experter på. När jag kom hem var jag desperat hungrig och gjorde mig därför ett par mackor. A hade inte kommit hem så jag fick börja med tvätten själv. Därför blev det inte att vi började med maten förrän vid halv nio ungfär.

Den blev väldigt bra i alla fall. Stekt potatis och stekt lax och ugnsstekta rotfrukter. Det enda som saknades var lite vin men det var nog tur i oturen för jag hade nog somnat om jag ens bara smuttat lite.

Kvällen till ära visades en av mina favoritfilmer på trean, dock avbrutet av absurt mycket reklam men iallafall. V för Vendetta är verkligen en toppaktuell film om man ser på hur samhället håller på att utvecklas med FRA-lagen och datalagringslagen och privat polis för vissa utvalda grupper med IPRED.

Efter V för Vendetta fastnade jag framför en filmbiografin Start 80 om Playboy-mate:n Dorothy Stratten. Den var mest konstig och inte särskilt bra så det kändes lite onödigt att fortsätta se den men det bara blidde så.

Nu märker jag att jag börjar bli seg i huvudet. Allt jag läser måste jag läsa minst två gånger för att överhuvudtaget förstå någonting. Ge mig kaffe!

Oroande rykten om “Gömda”

Min kollega och bekant med bloggen Nömell.se har uppmärksammat att en journalist vid namn Monica Antonsson börjat gräva i den “sanna” historien om Mia Eriksson och böckerna Gömda, Asyl och Mias hemlighet. Dessa böcker beskriver Mia Erikssons liv på flykt med sin familj från “mannen med de mörka ögonen”, en flykt som utspelades på platser i Sveriges alla hörn och som till sist slutade i USA där Mia Eriksson nu lever ett lugnt liv med sin familj.

På sin blogg besvarar Monica Antonsson frågor från sin läsare och berättar även kort om sin kommande bok “Mia – Sanningen om Gömda” som tydligen ska avslöja sanningen om vad som egentligen hände eller inte hände under de åren som Mia Eriksson var på flykt.

Jag blir så klart lite oroad när jag läser Monicas blogg. Jag blev väldigt gripen av både Gömda och Asyl, men jag vet inte vilket som är mest skrämmande egentligen; Mia Erikssons påstådde livshistoria eller det faktum att den skulle vara påhittad? Vad jag dessutom finner intressant är att Monica Antonssons bok kommer att släppas i december, alltså mitt i julruschen. Det kan inte vara en tillfällighet att hon valt att släppa boken just då.

Nömell.se skriver också om hur tragiskt det vore för alla kvinnor och barn i Sverige som lever under verkliga hot ifall böckerna om Mia Eriksson inte skulle vara sann. Dessa kvinnor är beroende av att folk tror på dom och det dom utsätts för. Om något sånt här skulle avslöjas finns alltid risken för att folk som arbetar inom polis och socialtjänst drar öronen åt sig och finner det svårare att tro att den här typen av våld och förföljelse fatiskt sker, vilket i sin tur leder till att kvinnor och barn under hot inte får det skydd dom måste få.

I vilket fall som helst så lär jag nog läsa boken, tror inte att jag kan låta bli. Jag laddade precis ner Mia Erikssons nya bok; Emma – Mias dotter som ljudbok. Den handlar om Mias dotter Emma som under flera år haft svårt att förstå sina mammas val i livet med att inte berätta sanningen för sin dotter och det liv dom levt. Jag hoppas denna bok är bättre än Mias hemlighet som jag inte tyckte var jättebra…