Intervju

När jag idag satt på bussen på väg hem från jobbet så ringde en tjej från ett IT-företag i Göteborg, på vilket jag sökt ett jobb som IT-support. Hon frågade om jag ville komma intervju eller komma till dom och “prata lite” som hon uttryckte det. Detta är första gången, sedan någon gång i somras då jag började söka jobb, som någon av de ställen där jag sökt jobb faktiskt ens ringt mig och erbjudit mig en intervju. Att dom ringer mig av alla ansökningar dom måste fått in är ju helfestligt! Jag har dock bestämt mig för att inte försöka tänka för mycket på det här för då kommer jag bara att gå hoppas på för mycket och bli redigt besviken om det skulle skita sig. Här gäller det att hålla huvudet kallt och verka allt för desperat. Jag kan inte med ord beskriva hur skönt det skulle vara att få ett fast jobb med tanke på min för tillfälltet ruttna ekonomiska situation. Och att dessutom få jobba med något som man nästan utbildat sig för och som man intresserar och brinner mycket för är ju helt underbart.

Men som sagt, inte ta ut något i förskott. Dom intervjuar säkert flera personer som kanske är mycket mer kompetenta än jag. Men som en kompis i Skövde just sa till mig så måste jag, oavsett om jag får jobbet eller inte, just nu intala mig att jag är BÄST!

Mors!

Inget att skriva

Idag kan jag vekrligen inte komma på något speciellt att skriva om. Det har varit en alldeles vanlig dag då inget speciellt har hänt. Jag brukar annars ha en hel hög med idéer som jag vill skriva om, gnälla över eller till och med berömma men just i dag verkar min simpla hjärna vara helt tom.

Återkommer när hjärnan fyllts på med krafs igen…

Måne

Det finns faktiskt en bra sak med detta trista höstmörker och det är månen. Jag har alltid tyckt om när det är fullmune för månsken är så fint. Speciellt när det är snö ute och oxå. Tyvärr blir det ju lite kallt när det är fullmåne, och kyla tycker jagi inte om, men det är ok när månen visar sitt lilla ansikte på himlen. Det blir på något sätt lite mysigare med vinter då.

Jag sitter just nu och väntar på att få hem senaste avsnittet av Prison Break, en ny serie som jag har fallit pladask för. Att så här öppet erkänna att man sysslar med fildelning kanske inte är så smart nu när APB och IFPI och MPAA och alla andra sådana organisationer, och vars existensberättigande och tillvägagångssätt är ganska tveksamma, jagar fildelare med blåslamporna i högsta hugg och yxor mellan tänderna. Jag kommer nog inom kort att yttra mig mer om detta högaktuella ämne men tills vidare säger jag så här till APB, IFPI och MPAA samt nöjesindustrin rent generellt: tänk om och tänk rätt, Internet är här för att stanna och fildelning kommer alltid att finnas om ni inte anammar den nya teniken och konkurrerar ut fildelningen. Jag laddar ner tv-serier enbart för att svensk TV är så förbannat seg och aldrig är up to date. Dessutom är 99% av allt som visas på TV nu för tiden bara skit. Dokussåpor och uttjatade underhållningsprogram (som visas för vaddå? 10:e året i rad eller nåt?) och det ska vi betala TV-licens för? Det är ju så att man kan kräkas. Då föredrar jag att vara lite olaglig och laddar hellre ner det jag vill se. Jag betalar faktiskt min TV-licens (dock enbart för att slippa få läskiga besök av ännu läskigare TV-pejlare) och anser att jag långt ifrån får valuta för pengarna.

För precis 10 sekunder sedan insåg jag att jag faktiskt har en inlämningsuppgift i Java-programmering som ska mailas till en viss lärare imorgon vid 12-tiden. Koden är redan klar (tack vare min snälla lillebror som är bäst på programmering (utan honom hade det blivit klurigt värre)) men det ska tydligen skrivas en rapport oxå. Lika bra att bita i det sura äpplet och sätta igång så att man med gott samvete kan parkera sig framför Prison Break, One Tree Hill och Desperate Housewives sen…

Dagen efter stormen

Igår var det storm, Gudrun Light. Tydligen blev den inte så stark som “experterna” hade väntat sig och det ska vi nog vara glada för. Förra vintern var ju ingen höjdare. Trasiga byggnader, träd som låg nerblåsta överallt… Avskaffa stormar! Jag vet inte hur många gånger jag vaknade inatt av att det blåste så idag är jag toktrött och vill helst gå till vårat vilorum och lägga mig och sova tills jag slutar. Men hur skulle det se ut? Man kanske skulle gå i ide? (eller hur det nu stavas) Sova bort hela vintern och vakna lagom till våren igen. Inför ide!

Snart somnar jag med huvudet på tangentbordet…

Ute är det storm

Jag tycker inte om dagens väder. Det är kallt, blött och fult. Hela den här årstiden är så deprimerande. Man går upp när det är mörkt och åker hemifrån när det börjar ljusna, jobbar hela dagen och går till bussen när det börjar mörkna och när man kommer hem så är det kolsvart. Och idag så bode regnar det och blåser åt alla håll samtidigt. Ibland undrar jag hur vi svenskar ens står ut med att leva i det här landet under vinterhalvåret. Det är nästan så att man borde emigrera till något varmare ställe…

Klementiner och telefonförsäljare

Klockan är snart halv tre och jag har snart jobbat klart för idag. En jätteorange klementin ligger på skrivbordet precis bredvid tangentbordet. Den riktigt lyser och distraherar mig från arbetet. Jag hade först tänkt att ta den till efterrätt efter lunchen men sen fastnade jag helt med att skriva en jobbansökan och sen var rasten slut och det var dax att göra lite nytta. Klementinen blev således kvar på skrivbordet och nu sitter jag mest och testar mig själv hur länge jag kan motstå frestelsen att sträcka ut handen, greppa klementinen och börja skala. Spännande spännande.. det blir svårare för varje minut. Men om jag hållit mig så här länge (lunchen slutade vid halv ett) så borde jag rimligtvis kunna hålla mig till fikat vid halv tre…eller?

Söka jobb, ja. Usch. Jag får ångest bara jag tänker på det. Varför är det så svårt? Varför vill ingen ha mig, en nyutexaminerad, engagerad, positiv, ambitiös, glad, snart 25-årig tjej som inget hellre vill än att få sätta tänderna i en verksamhet där jag kan utnyttja mina kunskaper inom IT-området och utvecklas både professionellt och personligt? Kanske för att det redan finns flera tusen lika engagerade, positiva, ambitiösa, glada och unga arbetssökande med massa mer erfarenhet av IT-branchen än vad lilla jag hittills har kunnat skaffa mig. Att försöka ta sig in på arbetsmarknaden känns just nu som det mest omöjliga jag någonsin tagit mig för. Visst, säljarjobb verkar det ju finnas hur många som helst av och av dömma av de som ringer en hela tiden och tjatar om tvättmedel, telefonabonnemang, skivor, försäkringar och faan och hans moster, så verkar ett sådant jobb inte så svårt att få. Men ärligt talat, vem vill ha ett jobb där man dag ut och dag in ringer folk som egentligen inte vill bli uppringda och som skäller ut en så fort man sagt vartifrån man ringer? Det låter sannerligen inte som någon hälsosam arbetsmiljö.

Nu förhåller det ju sig iofs som så att jag faktiskt inte ens haft något sådant jobb så jag vet egentligen inget om hur det är att vara telefonförsäljare. Men jag vet däremot hur iirriterad man kan bli som konsument när man blir uppringd av dessa människor. De lyckas alltid ringa vid fel tidpunkt. Mitt på dagen då man sitter och pluggar eller jobbar eller har något annat viktigt föf sig eller på kvällen då man efter en hård dags pluggande försöker slappna av och koppla bort hjärnan för en stund. Då ringer telefonen och man skuttar upp från soffan då man hoppas att det är pojkvännen, någon kompis man inte hört av på ett tag eller lilla mamma som ringer. “Hej, jag heter Kalle Dussin och ringer från Optimal Telecom. Får jag störa dig en stund?”. Frustrationen har inga gränser när man försöker lugna ner sina stackars nerver samtidigt som man försöker klämma ur sig något som iaf nästan låter trevligt eller åtminstone inte otrevligt om att “Nej, tack, jag har inte tid just nu.” eller “Nej, tack, jag är nöjd med det telefonabonnemang som jag redan har.” En envis telefonförsäljare nöjer sig så klart inte med detta utan säger då lite rappt “Hur kan du vara nöjd när du inte ringer med den billigaste operatören i landet?” Det är här som tålamodet börjat ta slut och man inser att denna försäljare inte tänker ge sig om man inte säger ifrån på allvar. Man förstärker således sitt “Nej, tack” och om man har tur så ger sig personen på andra änden och tackar för sig och lägger på. Men om man har otur, vilket jag oftast har när det gäller telefonförsäljare, så får man upprepa denna procedur några gånger, och för varje gång iterationen upprepas plusas variabeln IRRITATION på med 1.

Nu är jag ju tyvärr funtad så att jag har väldigt svårt för att be folk att dra åt helvete eller att ens kunna skälla ut någon, även om det bara är över telefon och trots att jag säkerligen aldrig kommer att prata med personen på andra sidan någonsin mer. Men sådant kan man aldrig så noga veta. Livet har ett lustigt sinne för ironi och man vet aldrig om man någon gång i den allra avlägsnaste framtid kan stå öga mot öga eller öra mot öra med någon som man gjort bort sig inför. Annars hade ju problemet med telefonförsäljare inte varit så allvarligt. Men bara tanken på att slänga igen luren i öret på någon får mig att känna mig som en hemsk människa.

Usch.. jag har för mycket ångest över fåniga saker…jag är nog konstig.

Klementinen ligger där den ligger och nu är det fika-dax om 1 minut.

Fars dag

Idag är det tydligen Fars dag. Det finns väl egentligen inte så mycket att säga om det. Jag har köpt en liten teflonkastrull till min pappa som han kan använda när han lagar sin havregrynsgröt på morgonarna.

Imorgon är det måndag igen och dags att gå tillbaka till jobbet, eller praktikplatsen som det är i mitt fall. Jag har sedan mitten på september praktiserat på Syncentralen i Borås, där jag en gång i tiden var patient. Praktikplatsen är en sån där arbetsmarknadspolitisk åtgärd, som det så fint heter. Jag sökte en massa jobb men fick bara negativa svar så jag får väl nöja med mig detta så länge. Men eftersom jag bara kommer att jobba på SC till i slutet på januari så vet jag inte vad jag ska hitta på i vår så det är enna dax att ta itu med det snart. Usch.. *ångest*

Första inlägget

Hej på er alla!

Så har man då fallit för “grupptrycket” och skaffat sig en blogg. Känns rätt bra faktiskt även om jag inte vet om jag kommer att hålla den uppdaterad. Efter att ha försökt skriva dagbok regelbundet under flera år (men misslyckats) och till slut gett upp, så vet jag inte alls hur det här kommer att gå. Jag har försökt motivera mig själv med argumenten att det nog vore bra att skriva ner sina tankar och vad man sysslar mig, kanske inte så mycket för andras intresse, men främst för egen del eftersom jag är så dålig på att komma ihåg saker och ting. Så jag ska försöka underhålla denna blogg så gott jag kan.

En annan bra sak med en blogg är att man kan ta tillfälle i akt att yttra sig om saker och ting som kanske annars inte skulle komma på tal eller som man behöver få ur sig. Att få personer, eller ens någon, överhuvudtaget läser det spelar egentligen inte så stor roll. Det handlar egentligen bara om att lägga under tankar och funderar någon annanstans än i hjärnan för där får dom ibland inte plats.

Det kommer nog att hända att jag i denna blogg yttrar mig i en del frågor; vissa aktuella, andra helt utagerade, vissa mer eller mindre politiskt korrekta, vardagliga eller extraordinära händelser som jag ibland är lite insatt i och ibland inte vet så mycket om. Men oavsett om man vet så mycket om något eller inte så är man iaf tillåten att ha en åsikt. Jag vill härmed också säga att jag inte har för avsikt att förolämpa någon eller att göra mig själv skyldig till “förtal”. Den som anser att jag i något sammanhang har fel i sak eller bara uttrycker mig klumpigt eller felaktigt är naturligtvis välkommen att göra kommentarer.

Med dessa ord förklarar jag min blogg för invigd!

/Sandra