Läkarbesök
Idag har jag tillbringat så gott som hela förmiddagen på vårdcentralen Haga-Annedal och jag kan lova att jag har haft roligare förr. Var där i god tid (för en gång skull) och fick sitta och vänta i någon halvtimme på min tur. Själva läkarbesöket tog mindre än fem minuter och läkaren skickade in mig på röntgen för att försäkra sig om att jag inte har några skelettskador i vänsterarmen. Han sa att vi skulle träffas efter röntgningen och prata vidare så jag gick tillbaka till receptionen och gav remissen till kvinnan bakom disken. Hon sa åt mig att sätta mig i väntrummet på röntgenavdelningen och att det skulle ta någon timme (!) innan det blev min tur.
Så där satt jag och hade skittråkigt. Batteriet i mp3-spelaren var naturligtvis slut så jag passade på att ringa mamma. Hon berättade att den senaste veckan varit helt upp och ner. Min yngsta bror fick körkort i förra veckan, vlket han hann ha i knappt en vecka innan han av vad som förmodas vara ett slarvigt misstag koliderade med en bil som stog parkerad mitt på vägen, utan vare sig varningsblinkers eller varningstriangel. Jag är inte helt säker på hur det hela gick till men som jag fattade det skulle brorsan smyga sig över krönet där bilen stog parkerad innan han hann möta någon eftersom bilen stog så långt ut i vägen. Dock slog brorsans bil och den parkerade bilen i varandra vid framhjul respektive bakhjul, ett fönster gick sönder på brorsans bil samt att airbagen löstes ut på passagerarsidan. Enligt morsan berättelse var det hela inte så vackert men karln som hade parkerat sin bil så erhört strategiskt visade sig vara en ganska förnufig person och försökte lugna ner både min bror och mor som befann sig i näst intill chocktillstånd. Olyckan skedde rätt nära mitt och min brors föräldrahem så morsan kom ju till undsättning rätt snabbt efter olyckan.
Man kan ju tycka att det var bra synd att det här skulle hända så snart efter att brorsan fått ut sitt körkort men å andra sidan så är man ju väldigt tacksam för att ingen blev skadad. Bilarna fick bärgas från platsen och det hela kommer ju att lösas med försäkringar och grejer men det är ändå så förargligt. Min äldre bror, som äger bilen som min yngre bror körde, jobbar också på att få sitt körkort. Eftersom jag själv inte kommer att få något körkort så får jag nöja med mig att oroa mig för mina bröder och föräldrar i trafiken istället för mig själv. Men även om man själv vet att man kör bra så räcker ju inte det när alla andra kör som idioter, eller som i detta fall, parkerar mindre smart.
Hur som helst, jag kom slutligen in till röntgningen som var rätt smärtsam då röntgenläkaren absolut ville att jag skulle hålla armen just på de sätt som är absolut mest smärtsamma. Sen tog det en bra stund innan jag fick svaren för det strulade tydligen med utskrifterna. Man hade inte sett några tecken på skelettskador i armen så jag gick tillbaka till det första väntrummet och väntade på att läkaren skulle ropa in mig så att vi kunde diskutera eventuell vidarebehandling. Men han tog sån tid på sig att jag började bli stressad för att inte hinna tillbaka till jobbet i någon vettig tid. Jag hörde mig för om man kunde får en återbesökstid och fick löfte om att läkaren ska ringa mig imorron mellan 11:30 och 12 för att diskutera röntgenbilderna…eller rättare sagt det som inte visades på dom.
Ibland undrar jag om jag någonsin kommer bli kvitt den här skadan. Om det nu inte är skelettskador, vad är det då? Och varför läker det inte? Med min reumatism har jag haft inflammationer i leder förr men aldrig något liknande som detta. Jag är också ganska van vid att ha ont här och där men jag har aldrig låtit det hindra mig från att göra saker för det har på något sätt gått bra iaf med mediciner och kortisoninjektioner. Men den här skadan hindrar mig från att göra saker som jag verkligen vill göra.
Den 18:e juni ska Unga Synskadade tillsammans med idrottsföreningen för synskadade ungdomar i Göteborg ut och rida islandshäst. Ingenting hade kunnat hindra mig från att delta på det om jag varit i bättre fysisk hälsa. Men som det är nu så går det bara inte så jag får helt enkelt se detta underbara tillfälle att komma ut i skog och mark på hästryggen gå mig förbi utan att kunna göra ett piss åt det. Kass sätt att börja sommaren på. 🙁
Dålig form
Helgens bravader har verkligen inte gått obemärkta förbi. Var en sväng till Skövde tillsammans med B för att partajja lite på bartömningen på kåren. Det var kul, mycket folk, massa alkohol (!) och allmänt röj. Dock var det lite brist på sjyssta förfester för det var tydligen två sittningar samma kväll vilka drog en hel del folk. Vi fick till slut ihop ett litet gäng i en korredor och där satt vi på balkongen och sänkte glas efter burk efter flaska och lyssnade på en hackig CD-spelare. Vädret var jättemysigt när solen väl behagade titta fram och jag får nog medge att jag saknar Skövde en hel del trots allt. Iaf festlivet. Dock märks det ju att man inte festat på ett bra tag och att kroppen inte är 20 längre, även om huvudet verkar tro att den är det. Spriten tog snabbt och hårt och när jag väl kom till kåren fick jag nöja mig med vatten i iaf ett par timmar för att få ordning på mig själv. Jag är faktiskt oerhört tacksam för att jag har förmågan att känna när det blivit för mycket och att jag inte hinner bli helt väck innan jag inser det.
Dagen efter var dock inte lika rolig. Morgonsol och varmt som i en bastu i rummet där jag övernattade och jag var törstig som om jag hade satt i mig en hel saltkvarn dagen innan. Man mår alltid som man förtjänar, något annat kan inte sägas. Jag och B såg till att komma hem med ett relativt tidigt tåg för att inte sova bort hela dagen. Det var rätt skönt att komma hem och faktiskt få nåt vettigt gjort även om det vettiga bara bestod i att packa upp ryggan, vattna blommorna, konstatera att frysen stått på glämt i ett helt dygn, äta väldigt mjuk glass, somna framför En vampyrs bekännelse och IRC:a.
Det var min helg i ganska korta drag det.
Sjuk
När jag kom hem från jobbet i fredags började jag få oroväckande symptom som ont i halsen och sånt. Anade att jag häll på att bli förkyld och mycket riktigt. På lördag morgon var jag så klart helt igentäppt. Jag kände mig dock inte sjuk men huvudet kändes helt igenslämmat.
M hade bjudit kompis C från Skövde (eller rättare sagt Falköping) att komma och hälsa på oss i Götet. I lördags var vi och flannerade i Slottsskogen, fikade och käkade glass. Sedan bestämde vi oss för att grilla och sen gå på bio. Så det gjorde vi. Dock var klockan redan runt fem när vi bestämde oss för det och det tog ju en stund att ta sig hem då spårvagnarna inte riktigt gick som dom skulle på grund av Göteborgsvarvet. Sen skulle vi ju handla, förbereda maten, tända grill, vänta på att sagd grill skulle bli grillklar, grilla maten, vänta på att sagda mat skulle bli ätklar…osv. Tiden sprang ifrån oss lite och vi kom in i biosalongen knappt fem minuter innan filmen började. Alltså filmen, inte reklamen.
Det där med att rusa till bion börjar bli en tradition tror jag bestämt. Det var ju nästan samma procedur när vi skulle iväg och se V för Vendetta då nån idiot hade dragit i nödbromsen på spårvagnen, precis där spåren går ihop från Kortedala och Bergsjön så att vagnen i fråga fastnat där och därmed inte kunde släppa förbi andra vagnar.
Filmen vi såg hette The Libertine och handlade om en greve som var djupt alkoliserad, förlustade sig med flickor både till höger och vänster och blev hög av teater (typ). Greven spelades av Johnny Depp och jag måste säga att trots att filmen i sig var väldigt vulgär och något dyster så upphör inte Depp att imponera med sina rollprestationer. Vad han är spelar för karaktär så blir det bara så bra. Greven av Rochester var verkligen en synnerligen udda och inte vidare trevlig person, även om hans bättre sidor började visa sig precis då man började undra om filmen hela tiden skulle hålla samma låga nivå…gällande det vulgära då. I det stora hela tycker jag filmen var bra. Inte en av Depps bästa men helt klart sevärd och…ja, intressant.
I söndags åkte vi ut till Hissingen och shoppade lite. M handlade skor. C och J hjälpte till. Själv satt jag på en pall och kände mig allmänt matt och hängig. På söndagkvällen kände jag hur förkylningen inte alls började gå åt något bra håll. Kände mig ännu mera matt och hängig och sedan kom febern krypande. Jag gick och la mig och ställde klockan på 8 då jag skulle ringa min chef och sjukanmäla mig. Och tur var väl det för jag sov urkasst natten söndag-måndag och mått pyton på måndag morron.
Nu är det tisdag och jag har varit borta från jobbet idag med men nu börjar jag äntligen känna mig som människa igen. Sov riktigt bra inatt och ska nog försöka ta mig till jobbet imorron.
Armen fortfarande trasig :(
Ärligt talat så minns jag faktiskt inte om jag nämnt min trasiga vänsterarm här på bloggen förut. Jag skadade den i samband med vinterkräksjukan då jag svimmade fem gånger på en kväll. Ramlade tydligen ganska illa eftersom jag några veckor senare fick en inflammation i armbågen. Jag har nu gått med den här inflammationen i över två månader och inbillat mig att “Snart måste det ju gå över”. Jag börjar bli ganska trött på det att ha ont nu och ska så fort som möjligt kontakta närmsta vårdcentral för det här verkar inte bli bra utav sig själv.
MIn kollega som är sjukgymnast har tittat lite på min trasiga arm och försett mig med ett stödförband. Hon har också rekommenderat mig att smörja med Voltarén. Det har gett viss lindring men svullnaden har inte försvunnit och inte heller värken. Hon tycker att det borde ha blivit bättre vid här laget men det ger sig inte.
Som med det brukar vara med sjukvården i det här landet så hade vårdcentralen i Kortedala väldigt skumma öppettider och eftersom jag var på hembesök idag i jobbet så missade jag så klart dagens telefontider. Det fåniga är att jag ska på hembesök i morgon förmiddag också. *suck*
Var som sagt på damsittning i Skövde i helgen. Hade riktigt kul men hade grymt ont i fötterna när jag och min kompis vinglade tidigt på söndag morgon. I förra veckan gick jag i högklackade skor till och från jobbet för att eventuellt slippa att få ont i fötterna i lördags. Men det hjälpte föga. Dock så vet man ju inte, jag kanske skulle haft ännu mer ont om jag inte härdat fötterna hela veckan innan sittningen.
Svimma eller spy?
Jag gör helt enkelt ett nytt försök idag att skriva lite om vad jag har hafr för mig de senaste två veckorna. Jag har varit lite slarvig med att uppdatera bloggen på sistone och det beror inte enbart på ren lathet. Jag har helt enkelt inte haft så mycket inspiration att åstadkomma något vettigt till bloggen förutom gnäll och det ska inte mina kära läsare behöva genomlida. De vara få men ack så värdefulla.
Senast jag skrev beklagade jag mig över den förkylning som jag då hade ådragit mig. Den gav sig iofs efter några dagar men veckan efter (alltså förra veckan) insjuknade jag, efter flera timmar av konstant illamående, i något som påminde om vinterkräksjukan fast med extra svimningsfeatures. På grund av illamåendet var jag helt oförmögen att äta på hela eftermiddagen och kvällen. Sedan började jag spy men eftersom jag i princip hade noll energi i kroppen så följdes kräkningarna av att jag svimmade på badrumsgolvet. Detta fortsatte jag sedan med under kvällen och natten. Jag spydde, svimmade, spydde, svimmade, spydde… Jag hann allt som allt svimma fem gånger innan jag äntligen slutade spy och kunde försöka sova.. även om jag sov allt annat än bra. Jag vågade inte gå till badrummet själv utan kröp dit på alla fyra under noggrann övervakning av mamma. Dagen efter (torsdag) hade jag feber och ledvärk i hela kroppen och det var jobbigt att röra minsta lilla muskel. TIll och med att ligga i sängen gjorde ont. Det var inte förrän på fredagen som jag började känna mig som människa igen. Vinterkräksjukan kom nästan som beställning från Satan med tanke på att jag skulle flytta helgen efter. Tursamt nog så slapp någon annan i min familj bli sjuk så flytten blev iaf av som planerat.
Så nu mera kan jag äntligen titulera mig som stolt Göteborgare vilket känns oerhört bra! Min nya lägenhet är så stor och fin och jag ser fram emot att få undan alla kartonger och kassar och få börja inreda lite fint. Men för det behövs pengar…vilket jag inte har riktigt än. Jag var på intervju på en liten ICA Nära-butik på Majorna i tisdags där jag sökt jobb för att ha hand om postservicen. Under intervjun blev det dock tydligt att dom gärna vill ha någon som kan stanna i ca två år och i nuläget vet jag inte om jag vill det. Jag har så mycket jag vill göra och två år är en ganska lång tid på ett jobb inom en bransch som man från början inte tänkt arbeta inom. Jag vill in på “min” bransch och isf är nog det “jobb” jag har nu mer värt på lång sikt. I nästa vecka ska ett gäng chefer inom Handikappförvatlningen träffas och diskutera kring de pengar som gått att söka från VG-regionen och hur det ska fördelas och efter det hoppas jag få veta något konkret om hur det blir med projektanställningen…något som jag väntat på besked om i en månads tid nu.
Nu har jag lyckats skriva ett ganska långt inlägg utan att slarva bort det så nu ska jag skynda mig att publicera det också innan Murphy ser till att något jävligt händer.