Censur i Sverige? – Bara en tidsfråga
Jag läste precis på Rick Falkvinges blogg ett väldigt bra inlägg om Internet som dubbelkommunikativt verktyg. I inlägget berättar Rick även om svenska IFPI som nu vill göra som sin danska motsvarighet och få till en blockering av The Pirate Bay hos svenska Internetleverantörer. IFPI tycker alltså inte att det räcker med IPRED, nu vill dom försöka kontrollera vad hela svenska folket gör på Internet genom att se till att ingen längre kommer åt The Pirate Bay.
Problemet med detta är ju så klart inte bara att man genom en blockering i svenska DNS:er skulle hindra folk från att använda sig av The Pirate Bay, utan att det faktiskt innebär ren och skär Internet-censur. När IFPI inser att det inte räcker med IPRED och att blockera The Pirate Bay för att stoppa fildelningen, vad kommer dom att föreslå då? Blockering av siter som sourceforge.net eftersom man kan ladda hem programmet DC++ därifrån? Eller kanske förbjuda hela bittorrent- eller FTP-protokollet? Detta handlar inte om att blockera en enda site. Detta är bara början på ett Internet som styrs av upphovsrättsidustrin!
Jag tänker inte säga “Detta kommer inte att hända i Sverige” för jag tror inte på något sådant påstående längre. Inte med en regering och riksdag som troligen kommer att rösta igenom lagar som gör IFPI och liknande organisationer till helig privatpolis för upphovsrättsindustrin. En sådan regering och riksdag kan mycket väl komma att även censurera Internet om IFPI och APB skulle ligga på tillräckligt hårt. Dock hoppas jag att våra svenska Internetleverantörer inte kommer att göra det allt för lätt för dom. Min och A’s ISP Bahnhof påstår sig i alla fall sätta stort värde på personlig integritet och är inte en vän av Internet-censur eller Internet-övervakning á la FRA. Jag hoppas verkligen att dom står fast vid det. För även om det finns tjänster som RELAKKS så är det sorgligt att det ens finns en efterfrågan på dom. Det ska inte behövas.
Andra bloggar om: Fildelning, FRA, IFPI, Integritet, Internet, The Pirate Bay
Fakta vs. ilska
Peter Sunde med sin blogg Copy me happy har idag uppmärksammat att åtalarsidan, i rättegången mot The Pirate Bay som börjar den 16:e februari, inte har kallat ett enda tekniskt kunnigt vittne till rättegången. Man har inte ens kallat några vittnen inom expertisen av internationell immaterialrätt. Peter Sunde reflekterar över att åtalarsidans vittneslista främst verkar bestå av personer som blivit kränkta av fidelnigen via The Pirate Bay. Jag gör som Peter Sunde och konstaterar att detta är väldigt intressant. Man undrar ifall det verkligen är så att åklagarsidan tänker försöka vinna målet genom att påverka domaren känslomässigt med ilska och snyfthistorier eller om dom helt enkelt är rädda för att teknisk expertis inte gynner deras sida av åtalet?
Peter Sunde skriver också att försvarets, d v s han själv och de övriga på TPB som åtalats, inte är helt klara med sin lista med vittnen ännu, men att man koncentrerar sig mycket på teknisk och juridisk expertis för att reda ut tekniska begrepp och få korrekta tolkningar av de lagar som anropas under rättegången.
Jag ser fram emot rättegången då jag tycker att det hela kommer att bli mycket intressant. Det kommer säkerligen att bli en riktig cirkus i massmedia. Samtidigt känner jag också lite med de åtalade, då dom verkligen har hela etablessemanget emot sig. Ja, Pirate Bay har tjänat pengar på annonsintäkter och ja, det förekommer fildelning av mycket upphovsrättsskyddat material via TPB, men de annonspengarna är pengar som upphovssrättsindustrin med den rätta typen av ansträngningar och investeringar själva kunde ha tjänat via lagliga fildelningstjänster. Men det har man valt att inte göra. Man har valt att bortse från hur många idéer och möjligheter som helst som kunnat konkurrerat med den illegala fildelningen.
Efter dryga 10 år av fildelning ser vi fortfarande ett fåtal fungerande och lagliga nerladdningstjänster, inte alls så många och så bra som det borde finnas efter så många år. Jag ställer mig frågan nästan varje dag: varför ska det ta sån tid för er upphovsrättsinnehavare att börja leva i nuet?
Andra bloggar om: Fildelning, Rättegång, The Pirate Bay
En lång dag är över
Efter sammanlagt sex timmar i en visserligen bekväm men ack så trång Volvo och en inte allt för munter begravning så är man lite trött. Vi är fortfarande kvar hos mina föräldrar men tåget hem till Götet går om ungefär en timme.
I kyrkan under begravningsgudstjänsten satt jag och funderade lite på varför begravningar egentligen måste vara så sorgliga. I alla fall när det gäller personer som fått leva i nästan hundra år och dött på ett lugnt och stillsamt sätt. Det är ju så klart annorlunda när personer i ens närhet gått bort för tidigt och under tragiska förhållanden, men när någon går bort på grund av ålder, vad är egentligen mer naturligt?
Självklart berördes jag under gudtjänsten, precis som andra som var närvarande (A, mina bröder, min yngsta brors flickvän, min föräldrar, min farbror med fru, vuxna döttrar och deras barn) men jag tycker ändå att vissa begravningar kanske borde göras lite muntrare, eller i alla fall lättsammare. Nu är det väl visserligen de närmaste, i det här fallet min pappa och min farbror, som huvudsakligen varit med och bestämt hur det skulle vara. Kanske är det också så att min generation ser på det hela lite annorlunda än vad mina föräldrar och folk i deras ålder gör generellt. Den jobbigaste delen under begravningsgudtjänsten är ju alltid då alla ska ta ett sista farväl av den bortgågna, alltså då man radenligt går fram och lägger en blomma på kistan. Men jag tyckte nog att det var lite jobbigare att se min pappa och farbror göra det än att gå fram själv… De stod ju min farmor närmre än vad jag gjorde.
En trevlig sak i allt det sorgliga var ju så klart att få träffa kusinerna igen. Det brukar vara trevligt även om det börjar bli lite väl påtagligt att det bara skett under mindre muntra sammanhang den senaste tiden. Men pappa fyller ju 60 i vår så kanske tänker han sammanföra släkten till lite firande. Jag hoppas i alla fall på det.
Själv vet jag inte ännu hur jag skulle vilja att min begravningsceremoni (eller vad man nu ska kalla det) skulle vara. Jag vet inte ens om jag vill bli begravd eller kriminerad eller någonting relaterat till det. Men det känns inte som att det är dags att fundera på det riktigt än. Livet ska man ju inte ägna åt att planera sin död, i alla fall inte innan man fyllt 30. 😉
Andra bloggar om: Begravning, Bilresor, Familj, Släkt, Sorg
Funderingar kring kaffe
Alltså det här med kaffe är intressant fast egentligen är det koffeinet som är det riktigt intressanta. Idag drack jag inte mitt morgonkaffe då jag brukar och så klart så infann sig en stabil huvudvärk när kroppen kom på att “Hallå dår! Var är mitt koffein?!”
Jag är något av en periodare när det gäller kaffe. Jag dricker det inte för att jag känner att jag måste utan för att jag är sugen på det. Jag började inte ens dricka kaffe mera regelbundet för att vi skaffade espressobryggare. Ibland orkar man helt enkelt inte stå och hålla på med sånt på morgonen. Men nu har jag druckit kaffe varenda morgon i typ två veckor. Imorse, eller snarare i förmiddags, drack jag inget kaffe eftersom jag väntade på att A skulle komma hem som varit på Chalmers och skrivit tenta. När han kom hem gjorde vi lunch och innan vi hann få i oss något efter-maten-kaffe fick jag en huvudvärk från yttre rymden (OBS! Uttryck!). Uttorkning är det första man tänker. Men när inte juice eller vattenm inte fungerar så är det ganska uppenbart vad som är fel.
Kaffe innehåller koffein, det vet alla. Olika typer av kaffe innehåller olika mängder av kaffe. Många tror att exempelvis espresso innehåller mer koffein än vanligt bryggkaffe eftersom det är starkare men så är det faktiskt inte. På Wikipedia och även i boken “Allt du behöver veta om kaffe med 101 klassiska och moderna recept” står det att läsa att det är rostnngen som avgör hur mycket koffein bönorna innehåller. Arabicabönor som används för espressokaffe, är rostade längre vilket gör att koffeinet försvinner i rostningen.
En annan vanlig missuppfattning är att “vanligt starkt kaffe” skulle innehålla mindre koffein än exempelvis rena koffeintabletter eller Coca Cola. Det stämmer inte heller. 15 cl kaffe innehåller mer än dubbelt så mycket koffein än 33 cl Coca Cola. Så om det nu är så att man vill få i sig mycket koffein av någon anledning och inte har en mage som är särskilt känslig, så finns det verkligen ingen anledning att sätta sig sjuka mängder socker i form av Coca Cola.
Vad kanske inte så många tänker på om koffein är det är faktiskt är en drog. I alla fall en typ av dorg och tämligen harmlös för kroppen. Vi upplever inga besvär av koffein så länge vi intar det regelbundet och i ungefär samma mängd varje gång. Det är när man slutar med den vanan som problemen uppstår, för många i form av huvudvärk. Koffein är centralstimulerande och vätskedrivande (varför det kan vara direkt farligt att ersätta vatten med kaffe då man förr eller senare kan drabbas av uttorkning) och skiljer sig från andra droger som exempelvis nikotin eftersom koffein inte ger upphov till det sug efter drogen som nikotin gör. Ett annat intressant faktum om koffein är att det har samma effekt som amfetamin men inte på långa vägar lika effektivt. Koffein har till och med funnits med på Internationella Olympiska Kommitténs lista över dopningspreparat men har tagits bort.
Jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till att behöva få huvudvärk för att jag vid ett visst tillfälle låter bli att dricka kaffe. Jag vill ju inte känna mig tvungen att dricka det eller göra det till en vana. Jag tycker ju att kaffe är gott, väldigt gott till och med för annars hade jag ju inte investerat 4000 kr i en espressobryggare, men det hade ju känts skönt att själv kunna avgöra när man ska inta ett av världens mest konsumerade gift, utan att kroppen hinner bli helt knasig 🙂
Det andra livet eller “Hej och välkommen till Internet!”
Idag har jag provat Second Life första och troligen sista gången…i alla fall på ett tag. Kanske tar upp det igen när jag är 65, skrynklig och uttråkad och har all tid i världen.
Jag hade egentligen inga planer på att ens prova Second Life. Jag var helt enkelt inte särskilt nyfiken på det alls. Men så föreslog kursansvarig i IKT-kursen som jag läser på distans, att alla kursdeltagare skulle prova att träffas fast ändå inte, nämligen i Second Life. Så idag skaffade jag ett konto och laddade ner programvaran och loggade in.
En helt ny värld öppnade sig för mig. Det var ingen jätteupplevelse så där på direkten. Men jag blev faktiskt lite imponerad när H (kursansvarig) visade mig runt och vi teleporterade oss till olika platser. Vi besökte bl a en ö som Karlstads universitet (tror jag) bedriver engelsk-kurser via Second Life. Det är ju faktiskt en rätt bra idé. Distansutbildning med riktiga föreläsningar som inte innebär ljud- eller videofiler utan en gemensam plats för alla deltagande och social närvaro. Lite roligare än First Class också.
H visade mig också hur jag skulle göra för att ändra mitt utseende. Det var ett misstag för det var det som gjorde att jag blev helt betagen att välja mitt drömutseende. Hon visade mig även en gigantisk klädbutik där man kunde klicka och välja de plagg man ville ha. Det var också ett misstag för där sprang jag runt alldeles för länge och letade efter ett par Converse. Jag hade antagligen suttit där än för att färdigställa min outfit men magen knorrade och det var bara att lyfta rumpan och gå ut i köket för att laga middag.
Tur det för nu ska jag faktiskt göra ett aktivt val att inte bli beroende av något. Jag väljer härmed att inte fastna i Second Life. Det får inte ske för gör jag det så har jag inget riktigt liv kvar sen.
Jag fattar inte att folk har tid med sånt här men i samma ögonblick som jag först ställde mig själv den frågan så insåg jag också att jag redan visste svaret. Folk har inte tid med Second Life – egentligen. Men eftersom man kan stoppa in pengar i systemet (via en speciell valuta kallad Linden dollar) vilket folk också har gjort eftersom vissa har blivit rika på Second Life, så behöver man ju inte ens jobba. Det är ju perfekt!
Hur som helst så är det inget för mig. Folk får gärna roa sig med Second Life, jag tycker varken att det är rätt eller fel. Men det känns som att leva ett riktigt liv i den verkliga världen är tillräckligt komplicerat. Verkligheten gör sig ju påmind på ett eller annat sätt förr eller senare.
Andra bloggar om: Entropia Universe, Second Life, Virtuella världar