Remembrance Day
Nu känns det verkligen att hösten kommit. När solen skiner är det fortfarande relativt varmt och underbart vackert ute med alla färgglada höstträd men så fort solen gått ner känner man hur kylan tränger sig på. Många träd har tappat de flesta av sina löv och det känns som att hela landskapet förbereder sig för att liksom gå i ide.
Idag är det Remembrance Day här i Kanada, vilket innebär att mer eller mindre hela landet stannar upp och under en dag fokuserar på att minnas och hedra dödsoffren under första och andra världskriget och de flesta efterföljande krigen efter det. Igår var jag med Michelle och hennes mamma till äldsta dottern E’s skola där man förberett en liten ceremoni med blåsorkester, fanor, veteraner och poppies, (valmo) den blomma som symboliserar veteranerna och Remembrance Day och som alla bär dagen till ära.
I Sverige har vi ju inte den här traditionen utan är bättre på att exempelvis uppmärksamma datum relaterade till förintelsen och liknande. Tyvärr är jag lite cynisk när det gäller firande av militärt relaterade händelser, men jag försöker att inte vara det. Jag tycker ju absolut inte att man på något sätt ska glömma bort eller förtränga krigshistorien, de som omkom i krig och de anhöriga till de som offrade sina liv för att rädda andras, men ibland kan jag känna en svag lukt av dubbelmoral med kommersiella jippon som poppy:n (valmon) för med sig. Att regeringar, och i det här fallet den kanadensiska, betalar ut ersättning till veteraner vet ju de flesta. Många veteraner har det dock väldigt svårt, eftersom ersättningen ofta är väldigt låg, vilket är en av orsakerna till varför donationer till desamma behövs. Det får mig genast att undra varför det ska behöva vara så? Om det nu anses vara så stort och värdefullt av människor att ge sig i krig, varför inte ge dem en ersättning som är värd namnet när de kommer hem med men som fysiska eller psykiska skador?
Vad som dock känns bra är att man under Remembrance Day fokuserar mest på fred och på Kanada som ett fortsatt fredsbevarande land, snarare än på vidare upprustning. Man har med andra orda inte dragits med i sitt grannlands krigslystenhet och hyckleri med att påstå sig vilja rädda hela världen när det i själva verket handlar om helt andra olj…jag menar saker…även om Kanada precis som Sverige och USA har trupper i exempelvis Afganistan. Men det orkar jag inte ens gå in på nu.
Igår var jag också och klippte mig. Ska försöka lägga upp någon någolunda bra bild på nya frissan när den faktiskt är lite i-ordning-gjord för det är den inte nu. 🙂
Nu ska jag försöka börja läsa lite i min nya kursbok Unix and Linux System Administration Handbook. Yay! 🙂
Andra bloggar om: Fred, Poppy, Remembrance Day, Valmo, Veteraner
Jag kämpade mot ödet men ödet vann
Efter bakslaget med Apple häromdagen har jag till sist insett att det inte lär bli någon mer chans till jobb. I alla fall inte innan jul och inte heller här i Kanada. Det är så klart trist och det känns skit just nu men jag är samtidigt så himla glad för att allt jag sett och gjort under de månader jag varit här, även om jag inte hunnit med allt som jag velat se och göra. Jag har exempelvis inte varit i Whistler eller Seattle eller i någon av Kanadas övriga provinser.
En del av drömmen, att åka till Kanada och se och uppleva en del av Nordamerika, gick i uppfyllelse på flera sätt. Den andra delen, att jobba i ett annat land och få mer arbetslivserfarenhet, gick inte i uppfyllelse. Men jag tror inte att det är det som kommer att kännas tyngst när jag åker hem. Det som jag antagligen kommer att gråta en skvätt över är alla underbara människor som jag träffat och lärt känna här. Det kommer att bli jobbigt. Alla jag har umgåtts med här har stöttat mig enormt mycket och engagegerat sig i mig, mitt jobbsökande och hela min tillvaro under de här månaderna och ingen vill att jag ska åka hem. Inte jag själv heller förstås. Men jag försöker också att komma ihåg att landet och framför allt människorna, inte försvinner bara för att jag åker härifrån. Jag har förhoppningsvis vunnit vänner för livet och kommer absolut att åka tillbaka. Det finns ju fortfarande så mycket här som jag inte sett och gjort.
En annan del av mig, visserligen något mer avlägsen men som också börjar göra sig allt mer påmind, är att jag börjar längta hem. Faktiskt. Jag saknar folk där hemma; mamma och pappa, mina bröder, alla mina fina och mysiga vänner, svensk mat, min lägenhet, mitt skrivbord och min skrivbordsstol och min Internet-uppkoppling (mobiltrafik och Internettrafik är ju så sanslös dyr här). Jag saknar också att inte kunna använda buss och substitut till spårvagn på ett bekvämt sätt. Det här landet är verkligen byggt för att man ska köra bil och det är svårt att ersätta den tillgången helt och hållet. Man får tycka vad man vill om kollektivtrafiken i Sverige men vi har det faktiskt väldigt bra och det går att leva utan bil. Här vore det nog väldigt svårt.
Och inte för att skylla ifrån sig på något men ekonomin är svår här just nu. Många söker jobb och var man än går hör man folk prata om det och hur mycket svårare det blivit att överleva. I våras hörde jag ofta folk säga att “Det blir nog bättre i september!” men det har det inte blivit. Till och med Michelle som är född här och som sökt jobb lika intensivt och lika länge som jag, är helt slut. Vi är båda sjukt trötta på att söka jobb och för min del känns det inte som att tiden räcker till. Om en vecka är det två månader kvar tills jag åker hem och jag ska försöka njuta av tiden jag har kvar här så mycket det bara går men jag vet också att de kommande två månaderna kommer att gå sjukt fort. Jag minns ju hur fort tiden gick i våras när jag i förberedde mig inför den här resan…och allt som har en början har också ett slut.
Tankar om ett abortregister
Jag läste precis ett pressmeddelande på Piratpartiets hemsida att partiet ställer sig mycket kritiskt till regeringens kommande förslag till lag om ett register över kvinnor som utfört abort. Naturligtvis gläder det mig att PP ställer sig kritiskt till ett lagförslag som detta, eftersom det är helt enligt partiets linje att ställa sig kritiskt till onödiga register av människor utifrån väldigt känsliga uppgifter, men det är dessutom bra ur ett jämlikhetsperspektiv att PP uppmärksammar ett lagförslag av denna typ eftersom majoriteten av medlemmarna i partiet är män.
Så vad är det då som gör att jag är emot ett register över kvinnor som gjort abort? Tanken på att hamna i ett speciellt register för att man fattat ett viktigt, men troligen också ett helt korrekt beslut efter de förutsättnngar som rått, skulle jag själv uppleva som något av ett straff. Att göra en abort är inget man kan vara stolt över men inte heller något man ska behöva skämmas för. Det ska vara en rättighet att bestämma över sin egen kropp. Det utgår jag ifrån att de flesta är överens om.
Så vad vill man då egentligen med ett abortregister? I insändaren i DN skriver Anders Milton att ett abortregister skulle bidra till forskning kring abortförekomst i kombination med andra sjukdomar, missbildningar på foster samt kulturella och socioekonomiska skillnader. Det är möjligt att det kan vara så. Det framgår inte heller exakt vilka uppgifter som skulle lagras i det register som Milton föreslår. Jag undrar dock, om regisret bara ska användas i forskningssammanhang, vad spelar då de berörda individernas identitet för roll?
Jag anser inte att Anders Milton har helt fel i sin insändare för jag håller med om att unga ska få preventinmedel till lågt pris. Det ska framför allt vara lätt för ungdomar att skaffa preventinmedel. Men om man bortser från de fördelar med ett abortregister som Anders Milton påpekar i sin insändare, vilka de nu skulle vara rent konkret, tycker jag mig se en del risker. Att register läcker vet vi redan. Även om aborter är socialt accepterade i Sverige så finns det grupper även här som anser annorlunda i frågan. Vad skulle inte kunna hända de personer som fanns i ett abortregister om det hamnade i fel händer? Jag kanske verkar lite smått paranoid, det är ju trots allt inte USA vi lever i, men jag anser att register inte ska sättas upp om det inte finns en väldigt god orsak till att de ska finnas.
Jag är visserligen en stor påhejare av forskning men jag tror att man kan forska kring orsakerna kring aborter på andra sätt. Jag tror inte heller att ett abortregister är rätt väg att gå ifall man vill minska antalet aborter i Sverige. Beslutet att göra en abort ligger trots allt hos i individen, inte på samhållet som helhet. Naturligtvis påverkar de yttre omständigheterna ett abortbeslut men låt oss då ändra på samhället istället och göra det lättare för unga att vara föräldrar!
Andra bloggar om: Abort, Piratpartiet, Register, Registerläckage
Funderingar kring det ena och det andra
Nu har jag återigen legat på latsidan med att blogga om de politiska frågor som intresserar mig mest nämligen personlig integritet, fildelning och övervakningssamhället.
Om sanningen ska fram, vilket den nog ska, så har jag faktiskt varit lite osäker på mitt eget ställningstagande kring vissa frågor de senaste veckorna, speciellt när det gäller fildelningsfrågan. Jag förespråkar fildelning, alltså själva fenomenet. Jag tycker att det ska vara lagligt att digitalt dela med sig av kultur till sina vänner. Samtidigt är jag inte så säker på att jag stöder fri fildelning i den omfattning som fenomenet i sig har nått. Jag är ju egentligen av uppfattningen att folk som skapat något ska kunna leva på det de gör. Jag tror inte heller på att upphovsrätten ska avskaffas, däremot att den bör omformas för att bättre passa in i det samhälle vi lever i. Men då uppstår frågan: hur ska upphovsrätten se ut så att både producenter och konsumenter blir nöjda?
Jag tror inte att det enkla svaret på den frågan skulle vara att fildelning i privat syfte bara borde vara lagligt. Även om jag tror att fildelning i väldigt många fall är gynnsamt för utövare av kultur, så undrar jag samtidigt hur kulturvärlden kommer att påverkas av 20 års illegal fildelning ifall den breder ut sig på samma sätt som den gjort hittills. Jag vill gärna tro att kulturvärlden skulle blomstra och frodas men jag är inte så säker på att det skulle bli så. Vad jag däremot är relativt säker på är att fildelningen gjort att fler människor konsumerar mer kultur, vare sig de betalar för den eller inte. Och det är något som vi måste ta till vara. Det ska vara lätt, prisvärt och ofarligt att konsumera kultur. Med “lätt” menar jag att konsumtionen inte ska behöva påverkas av faktorer som kopieringsskydd som gör att konsumenter inte kan avnjuta något de köpt på ett sätt som passar dem. Med “prisvärt” anser jag att priser på biljetter, skivor, filmer, programvaror med mera först och främst måste anpassas till den del av världen där de ska säljas. Som producent av olika typer av underhållning kanske man inte kan förvänta sig att konsumenter ska betala samma pris för underhållning i Afrika och Asien som vi gör här i västvärlden. I alla fall inte om man vill sälja så mycket som möjligt. Tar man till sig att det är förhåller sig så, kanske även försäljningen av illegalt piratkopierad underhållning kan minska med rätt prissättning på original, i förhållande till ett lands ekonomi.
Och “ofarligt”, vad menar jag med det? Jo, att man som konsument inte ska behöva bekrakta rättighetshavare som en privatpolis. Som konsument ska man inte tvingas att konsumera och man ska som konsument inte behöva vara orolig för att kanske bli stämd, bortkopplad från Internet eller till och med satt i fängelse av dem vars försörjning och, i väldigt många fall, extravaganta livstil man faktiskt bidrar till. Med “ofarligt” menar jag så klart också att de nedladdningstjänster som än så länge finns, och de som förhoppningsvis kommer att finnas, inte ska vara mer riskfyllda att använda än att handla i vilken etablerad butik som helst som tillämpar kortbetalning (eller vad det nu kan röra sig om för typ av betalning).
Vad jag tycker är mest sorgligt med hela fildelningsdebatten är att det fokuseras alldeles för mycket på fildelningen i sig och även för mycket på nuet. Upphovsrättslobbyn ser bara det de har framför sig; en ung generation som tagit distributionen av underhållning till en för lobbyn okontrollerbar form. Lobbyn, som utgår ifrån att folk följer lagar hur dumma de än kan verka, rusar framåt i full fart, med regering, riksdag och EU som uppbackning, och driver igenom lag efter lag efter lag efter lag (datalagringslagen, FRA-lagen, IPRED1, IPRED2, ACTA) för att förbjuda bort ett helt beteende och för att i största möjliga mån kunna kontrollera vad konsumenterna har för sig. Det sorgliga i detta är att dessa lagar egentligen bara är tillfälliga åtgärder, inga långsiktiga lösningar. Man ser bara till nuet, inte till hur man vill att samhället ska se ut i framtiden.
För om vi frågar oss; ur ett större perspektiv, är verkligen upphovsrätten så mycket viktigare än personlig integritet, yttrandefrihet, tryckfrihet och rättssäkerhet? När blev den det? Och varför är den det? Och varför är upphovsrätten i sig själv så omöjlig att ändra och utveckla?
Och är rädslan för terrorism verkligen så påtaglig hos oss att ALLA måste övervakas ALLTID? Vad är friheten egentligen värd om vi inte vågar leva utan ständig övervakning?
Hur jag än vänder och vrider på argument, fakta, moral, funderingar och till och med mig själv, så kommer jag hela tiden fram till samma svar på båda frågorna. Nej. Upphovsrätten kan inte vara viktigare än personlig integritet, yttrandefrihet, tryckfrihet eller rättssäkerhet. Innebörden av dessa begrepp är det pris vi betalar för att få upphovsrätten ska kunna vara kvar i exakt den form som den har nu. Världen förändras och utvecklas, men upphovsrätten består. Är upphovsrätten verkligen helt optimal så som den är nu? Och vad ska vi egentligen ha upphovsrätten till om de andra begreppen inte finns?
Och nej, rädslan är inte påtaglig. Vi vet att terrorismen finns, vi vet namnen på många av de som utfört terrordåd, vi vet att träningsläger existerar och vi vet att vapen existerar. Men är vi verkligen så rädda? För mig personligen är rädslan för terrorism bara en illusion. Det kan bero på att jag själv aldrig upplevt ett terrordåd men jag kan ändå snabbt räkna upp fem saker som skrämmer mig mer eftersom det är saker som finns sker i vardagen men som ändå inte hindrar mig från att gå utanför dörren varje dag: bilolyckor, cancer, matförgiftning, flygplanskrascher, skidolyckor…
Hur högt man än värderar upphovsrätten så tror inte jag att någon innerst inne vill ha den typ av samhälle som håller på att växa fram. Har upphovsrätten blivit det moderna samhällets absolut viktigaste rättighet? Eller är den redan det?
Andra bloggar om: ACTA, Internet, IPRED, Personlig integritet, Upphovsrätt, Övervakningssamhället
Hur man gör något nyttigt till något onyttigt
Sitter och smaskar på frukstsalladen som jag gjorde igår. Tänk vad frukstsallad och vispgrädde är gott! Och tänk vad nyttigt det hade varit om jag låtit bli grädden? 🙂 Nu gör ju inte grädden frukten mindre onyttig i sig men målet som helhet blir ju inte alls särskilt nyttigt när man blandar in vispgrädden i ekvationen.
Nu ska jag snart sätta mig och koda lite PHP och sen blir det pytt-i-panna av en del av resterna från i söndags. Det övriga blir förrätt.
Andra bloggar om: Frukt, Fruktsallad, Vispgrädde