Det tar sig

Idag fick jag ett underligt ryck. Jag har precis sammanställt ansökan om tillfälligt arbetstillstånd i Kanada. Jag antar att jag har M att tacka för det. Hon är ju här i Göteborg nu för att städa ur och överlämna sin lägenhet till en ny hyresgäst och hon och E har ju berättat så mycket om hur dem har det och om hur Kanada är så man blir ju så inspirerad. 🙂

Jag började förbereda ansökan tidigt i våras men kom av mig och har inte ägnat mig något mer åt det på flera månader. Lite lat har jag varit eftersom de enda papper som återstod var själva ansökningsformuläret och ett sammanfattande CV. Nu är alla papper klara förutom ett kontoutrdrag som jag tänkte göra imorgon då lönen kommer. Sen är det bara att skicka kuvertet…och betala in de 1 005 kronorna till kanadensiska ambassaden.

Ibland undrar jag om det verkligen är så klokt att bara dra iväg så där, mitt i finanskrisen och allt, men jag har också tänkt över mina alternativ. Jag är uppsagd, utan något besked om vidare timanställning. Jag vet inte om jag kommer in på utbildningen jag vill gå och jobbläget ser allt annat än just ut. Jag behöver prova på något helt nytt, så varför inte?

Lif’e is too short!

Andra bloggar om: Arbetstillstånd, Kanada, Jobba utomlands

Cypern i oktober

Inte nog med att sommaren börjar fyllas med sommarprojekt och lite annat, nu har jag även börjat planera hösten så smått. Jag har precis anmält mig till en gruppresa till Cypern. Resan arrangeras av Unga Synskadade (eller vad organisationen nu kommer att kallas för framöver eftersom det finns starka viljor att ge den ett nytt, modernare namn).

En bra sak att åka med en förening/organisation är att priset brukar bli väldigt fördelaktigt. I alla fall för medlemmar, vilket för mig till det som inte är lika bra med att resa med en förening/organisation. A är inte medlem, så han kan inte följa med om han inte pungar ut med 7 000 spänn, vilket en CSN-budget inte riktigt tillåter. Det är synd, för vi har fortfarande inte varit utomlands tillsammans. Jag kommer ju troligen att tillbringa ca ett halvår utomlands utan honom nästa år. Men när han väl har pluggat färdigt så ska vi minsann råda bot på bristen på utlandssemester.

Men en resa till Cypern i oktober ska i alla fall bli väldigt trevligt. Jag hoppas den blir bättre för min del än vad Egypten-resan blev…

En alldeles vanlig onsdag

Ska alldeles, alldeles strax gå ner i tvättstugan och fixa med tvätten. Tänkte bara att jag skulle skriva några rader först.

Denna onsdag har dock varit ganska vanlig så det finns egentligen inte så mycket att skriva om. Har ju varit slarvig med träningen den senaste tiden men den här veckan har det i alla fall blivit två besök till gymmet. Egentligen skulle det ha blivit tre men eftersom vi ska ut och åka tåg på fredag så blir det bökigt att ta med sig både packning och träningskläder till jobbet. Inte så fräscht att träningskläderna ligger kvar på jobbet över helgen heller.

I helgen blir det som sagt åka av. På fredag ska vi hem till mina föräldrar för att umgås med dem och med mina bröder + yngsta brors flickvän. Kanske blir det lite tårta också eftersom pappa fyller 60 imorgon. På lördag åker vi vidare till A’s familj i Varnhem där vi bland annat ska hämta några tomatplantor som A’s mamma drivit upp. Men vi ska så klart passa på att umgås där också. 🙂

Men redan imorgon blir det en tripp till Alingsås bara för kvällen för att fira pappa på fin restaurang. Vi har en dunderbra present till honom också men den kan jag ju inte avslöja här. Men det kommer bilder sen.

Vad det också kommer bilder på är Valborgsfirande och Chalmerskortegen. Har äntligen importerat bilderna till Lightroom och gått igenom dem, vilket tog en liten stund.

Nej, dags att ta hand om tvätten!

Andra bloggar om: 60-årsfirande, Alingsås, Chalmerskortegen, Födelsedagar, Träning, Valborg, Varnhem

Inget piratfika men middag ute på stan

Så dumt, men samtidigt så trevligt. Jag hade ju tänkt att jag skulle ta mig till Piratfikat på Café Vanilj idag med Piratpartiet och snacka och träffa lite nytt folk. Men så blev det inte eftersom jag hade lovat att följa med och fira A’s kompis som nyligen fyllt år. Dom bestämde helt spontant och plötsligt att det skulle ske idag så det var bara att hänga med.

Attans, men jag är inte så bitter för det har varit en trevlig kväll. Vi var till en italiensk resturang i Linnéstan och åt äkta (så äkta de nu kan bli i Sverige) italienska pizzor. Det var smarrigt och man blev inte alldeles jättemätt efteråt så att man inte kunde röra sig, som man blir av “vanliga” svenska pizzor.

Efteråt åkte A och hans båda kompisar hem till kompisen som vi firat. Jag, tråkig som jag är, valde att åka hem. Det hade säkert blivit sent annars och det är en dag kvar att jobba innan den här arbetsveckan är slut.

När jag kom hem så gick jag förstås inte och la mig utan fixade lite med papperen till ansökan om arbetstillstånd i Kanada. Jag håller på att förbereda själva ansökan, men jag är rätt säker på att när jag väl postar kuvertet och betalar in pengarna för handläggningen, så kommer det att kännas väldigt konstigt. Jag tänker hela tiden på det som något relativt abstrakt, något som hittills är långt borta. Men när jag sitter och donar med papper, foton, pass, intyg och sånt, så känns allt så mycket mer konkret. Ibland undrar jag om jag gör rätt och ibland känner jag mig rent av skrämd. För detta är trots allt, om jag genomför det, det största jag någonsin gjort. Men egentligen tror jag att det beror på att jag hållit på en och samma plats väldigt länge så att det helt enkelt blivit svårt att tänka sig att befinna sig någons annanstans. Än mindre på andra sidan jordklotet.

Det som är kvar med ansökan nu är själva ansökningsformuläret som jag måste komplettera med A’s passnummer och giltighetstiden på hans pass (varför måste de veta det?) och inbetalningen för handläggning och utfärdande av tillståndet på 1000 svenska kronor. När jag väl betalat in dem så finns det ingen återvändo. Om jag inte får ansökan beviljad får jag visserligen tillbaka pengarna men om den beviljas, så kommer det att ske – jag kommer isåfall att åka. Jag har mailat M i Vancouver för att fråga om ett par saker i ansökningsformuläret för där står det att jag ska ange arbetsgivare i Kanada och det har jag ju ingen, vilket jag inte heller ska behöva ha, enligt hela idén med The Youth Mobility Program. Antagligen ska jag lämna det tomt men det känns bra att kunna fråga någon som redan har genomgått den här processen en gång.

Andra bloggar om: Kanada, The Youth Mobility Program, Work permit

Hållplatsutrop? Det sysslar vi inte med i den här stan!

Ungefär så skulle man kunna sammanfatta dagen. Vi var fyra personer som tillsammans åkte tåg till Skövde och mötte upp ytterligare två. Sedan åkte vi buss i några timmar för att undersöka om Västtrafik gjort som dom lovat och fixat automatiska hållplatsutrop på bussarna i Skövde.

Ganska snabbt kunde vi konstatera att så inte var fallet. Vi åkte med några olika linjer, åt olika håll och vid olika tider. Avsaknaden av hållplatsutrop var total. Jag som ändå bott i stan i några år hade ibland ingen aning om var vi befann oss, speciellt då vi var på väg ut till Ryd där jag verkligen inte varit särskilt mycket. Men det gick rätt så bra ändå, även om hållplatsutrop hade hjälpt. Vi insåg dessutom att de hållplatsangivelser som fanns på Västtrafiks reseplanerare inte stämde. Reseplaneraren uppgav avgångstider för bussar vid hållplatser enligt ett bokstavssystem. I verkligheten var systemet numeriskt. Alltså fick vi konsultera den stora elektroniska tavlan mitt på Resecentrums busstorg. På den fanns det faktiskt avgångsutrop. Tack, kära Västtrafik men skämmas ska ni för dåligt infriade löften och dåligt uppdaterad reseplanerare.

Hållplatsutrop är ju inte bara bra för folk som ser dåligt, utan för folk i allmänhet men synskadade i synnerhet. Varför ska det vara så svårt att införa det? Bussarna är ju på flera orter relativt moderna och de nya automatiska systemen gör ju att chaufförerna själva bara behöver aktivera det, och är det verkligen så himla jobbigt?

Nu är jag rätt så trött. A har kommit hem och vi ska snart krypa till sängs. Ska bli så skönt att få sova.

Andra bloggar om: Hållplatsutrop, Unga Synskadade, Västtrafik