Inget piratfika men middag ute på stan

Så dumt, men samtidigt så trevligt. Jag hade ju tänkt att jag skulle ta mig till Piratfikat på Café Vanilj idag med Piratpartiet och snacka och träffa lite nytt folk. Men så blev det inte eftersom jag hade lovat att följa med och fira A’s kompis som nyligen fyllt år. Dom bestämde helt spontant och plötsligt att det skulle ske idag så det var bara att hänga med.

Attans, men jag är inte så bitter för det har varit en trevlig kväll. Vi var till en italiensk resturang i Linnéstan och åt äkta (så äkta de nu kan bli i Sverige) italienska pizzor. Det var smarrigt och man blev inte alldeles jättemätt efteråt så att man inte kunde röra sig, som man blir av “vanliga” svenska pizzor.

Efteråt åkte A och hans båda kompisar hem till kompisen som vi firat. Jag, tråkig som jag är, valde att åka hem. Det hade säkert blivit sent annars och det är en dag kvar att jobba innan den här arbetsveckan är slut.

När jag kom hem så gick jag förstås inte och la mig utan fixade lite med papperen till ansökan om arbetstillstånd i Kanada. Jag håller på att förbereda själva ansökan, men jag är rätt säker på att när jag väl postar kuvertet och betalar in pengarna för handläggningen, så kommer det att kännas väldigt konstigt. Jag tänker hela tiden på det som något relativt abstrakt, något som hittills är långt borta. Men när jag sitter och donar med papper, foton, pass, intyg och sånt, så känns allt så mycket mer konkret. Ibland undrar jag om jag gör rätt och ibland känner jag mig rent av skrämd. För detta är trots allt, om jag genomför det, det största jag någonsin gjort. Men egentligen tror jag att det beror på att jag hållit på en och samma plats väldigt länge så att det helt enkelt blivit svårt att tänka sig att befinna sig någons annanstans. Än mindre på andra sidan jordklotet.

Det som är kvar med ansökan nu är själva ansökningsformuläret som jag måste komplettera med A’s passnummer och giltighetstiden på hans pass (varför måste de veta det?) och inbetalningen för handläggning och utfärdande av tillståndet på 1000 svenska kronor. När jag väl betalat in dem så finns det ingen återvändo. Om jag inte får ansökan beviljad får jag visserligen tillbaka pengarna men om den beviljas, så kommer det att ske – jag kommer isåfall att åka. Jag har mailat M i Vancouver för att fråga om ett par saker i ansökningsformuläret för där står det att jag ska ange arbetsgivare i Kanada och det har jag ju ingen, vilket jag inte heller ska behöva ha, enligt hela idén med The Youth Mobility Program. Antagligen ska jag lämna det tomt men det känns bra att kunna fråga någon som redan har genomgått den här processen en gång.

Andra bloggar om: Kanada, The Youth Mobility Program, Work permit

Presenter från Kanada!

Tack, Maria, för de fina presenterna! Som du ser så tillägnar jag nu ett helt blogginlägg bara för detta. 🙂 Skämt å sido, tack för att du tänkte på lilla mig!

Jag trodde inte paketet skulle komma förrän nästa vecka men så kom det redan idag (jag har blivit förvarnad). Jätteroligt! Jag har alltid tyckt att det varit spännande med paket. En barnslig egenskap som förhoppningsvis aldrig går över.

 

På bilden ser ni en racoon, eller tvättbjörn (tror jag) med bokstäverna UBC på sin lilla blåa tröja. UBC står nog för University of Brittish Columbia, där Maria just nu jobbar. Tvättbjörnen har en magnet i varje tass så att den kan användas som kylskåpsmagnet. Inte vilken ordinary nalle som helst alltså. 😉

 

Bakom racoonen står en chokladkaka med Whistler Pocket Chocolate. Så klart ekologisk och 70%:ig! Mumma!

Längst bak står ett hemmagjort gratulationskort som också tjänar som ordlista. Så bra! Speciellt slutklämmen! 🙂

 

Tänk vad lite som krävs för att man ska bli glad! Eller lite och lite, förresten. Inte så lite detta ju. Vänner på andra sidan jordklotet som skickar paket! Och som tar sig tid att göra ett personligt och roligt gratulationskort! Och så skön idé med ordlistan också! Tack igen! 🙂

Andra bloggar om: Födelsedagspresenter, Brittish Columbia, Kanada, racoon, Whistler Pocket Chocolate

Efterlängtat besök från .ca

Jag har glömt att berätta om i fredags då jag och A och B (hehe, det lät lite lustigt) träffades på The Rover för att träffa M som kommit hem till Sverige från Kanada över jul och nyår. Det var verkligen roligt att träffas igen! Det har visserligen inte hunnit gå så många månader sen hon åkte (september) men det är ju klart man saknat M! 🙂

Vi satt och pratade och drack öl och åt ostgratinerade nachos i några timmar. M hade med sig presenter! Vi fick en flaska med ett väldigt sött vin som tillverkas i Kanada. Den får vi nog ta till någon efterrätt eller så. Och så fick jag ju så klart mitt älskade lönnsirapsgodis, denna gång i form av små lönnlöv istället för klubbor. Bra det för då räcker dom längre!

Jag hade köpt ett te och en teburk med Ositindienfararen på (ett skepp var det i alla fall) till M. Teet var den röda varianten av Göteborgsblandningen (som jag för övrigt måste komma ihåg att köpa till oss själva någon gång för det luktar så gott) för att hon skulle minnas Göteborg lite där borta i Kanada-landet.

Vi pratade lite kort om mina egna planer att åka dit också. Nej, jag har inte släppt det och jag tror inte att jag kommer att kunna göra det heller förrän jag har genomfört hela saken. Jag passade på att fråga om några saker som jag hade funderat på. Nu vet jag lite mer och så fort det löser sig med A’s lilla dispyt med CSN så ska jag beställa ett urdrag ur straffregistret.

 

Kanadensarna har fattat grejen

Via Opassande hittade jag idag till Michael Geists blogg. Michael Giest startade för ett tag sedan Facebook-gruppen “Fair Copyright for Canada”. Anledningen till att han startade den var på grund av att kanadensiska politiker ville införa liknande upphovsrättslagar i Kanada som idag finns i USA, vilket innbär att ge stora spel-, mjukvaru-, film- och skivbolag näst intill obegränsade rättigheter att jaga folk som bryter mot upphovsrätten.

Facebookgruppen växte snabbt och har idag 92 022 medlemmar. Michael Geist har även medverkat mycket i media och fört fram sitt budskap om att precis som frågor om växthuseffekten, kärnvapnen, bränslet och många andra frågor som vi kanske uppfattar som mer alarmerande, är även frågan om upphovsrätten viktig eftersom människor över hela världen redan förlorat många rättigheter på grund av storföretagens upphovsrättlobby. Han och många andra i kanada, bland dom framträdande namn inom musik, forskning, datavetenskap och rättsväsendet verkar nu för att få en mer rättvis lag, rättvis för både konsumenter och producenter av kultur.

Om detta ämne intresserar dig bör du titta på filmen “Why Copyright? Canadian voices on Copyright”. Där framkommer många intressanta synpunkter om upphovsrätten rent allmänt men vad många av dom medverkande påpekar är att det måste råda en balans mellan produktion och konsumtion. All sådan balans sätter lagar som IPRED ur spel, för IPRED handlar inte om rättvisa eller balans, den handlar om kontroll av medborgare och storföretagens kontrollmani.

Framtidsabstinens

Jag har ju vid några tillfällen här på bloggen ojat mig en del inför framtiden och vad som kommer att hända efter nyår etc. Jag vet lite mer nu än för några veckor sedan.

Det första som jag vet och som jag troligen också kommer att genomföra – det är egentligen bara en fråga om när – är att göra precis vad min gode vän M just har gjort. Jag kommer nog att låta lite som något av en härmapa men det gör inte så mycket att folk som känner både mig och M tror det. För vad dessa personer isåfall inte heller vet är att M gjorde precis det som jag redan som student i Skövde fick för mig att göra. Det jag inte visste då var att det fanns något som hette The Youth Mobility Program. Tack vare M så vet jag det nu.

M drog till Vancouver för lite mer än två månader sedan nu. Hon åkte dit eftersom hennes pojkvän E gör sin s k “post. doc dissertation” på ett uni i Vancouver och troligen kommer att vara där i alla fall två år. Tack vare The Youth Mobility Program kan M vara där och jobba samtidigt som han skriver sin avhandling och det är just detta jag också så gärna vill göra… Alltså jobba i Vancouver, inte skriva avhandling. 😉

The Youth Mobilily Program är ett slags utbytesprogram mellan Sverige och Kanada men även mellan Sverige-Australien och Sverige-Nya Zeeland. Programmet innebär att man som ungdom mellan 18 och 30 kan ansöka om tillfälligt arbetstillstånd via Kanadensiska ambassaden i Stockholm. Man behöver alltså inte ha något jobb innan man åker till Kanada vilket är det vanliga sättet att söka arbetstillstånd. Normalt sätt måste man i princip ha jobb i Kanada innan man åker dit och jobbar och det förutsätter att man antingen har väldigt goda kontakter där, är väldigt duktig på någonting eller blir ditbjuden för att jobba. Jag har ingen av dessa fördelar.

Tack vare Internet kan man ju också försöka skaffa jobb i Kanada när man fortfarande befinner sig i Sverige men jag ser även på detta som nästan omöjligt. Lyckas man trots allt få någon på andra sidan jordklotet att anställa en ska man komma ihåg att det tar flera veckor att få ett arbetstillstånd. Att då begära av sin arbetsgivare att denne ska vänta på en i de ca 2 månader som det tar innan byråkratins kvarnar malt klart känns inte särskilt realistiskt. Det är alltså här som den stora skillnaden ligger mellan The Youth Mobility Program och de vanliga arbetstillstånden: jag kan söka jobb direkt i Kanada och börja jobba direkt. Ingen byråkrati och inga turistvisum.

Jag fyller 28 i mars. A pluggar och kommer att göra det i ungefär två år till. Han är dessutom måttligt intresserad av Kanada. Våran bostadssituation verkar inte lösa sig den närmaste tiden och eftersom jag inte har fast anställning så är inte bostadsrätt något att tänka på. Med andra ord så känns det som att tidpunkten är ganska lämplig för ett sånt här projekt. Det enda som känns väldigt tråkigt är att åka ifrån A. Det känns inte alls bra, men jag hade aldrig ens tänkt den här tanken om jag inte trodde att vi, oss och det vi har, är tillräckligt starkt och bra för att klara av något som det här.

Jag har också tänkt att åka hem efter ett halvår. Detta av flera orsaker. För det första kan man enligt KLM’s resekalender inte boka hembiljetten så långt i förväg som ett helt år. För det andra kostar en enkelbiljett nästan lika mycket som TVÅ resor till Vancouver tur och retur. Och för det tredje så lär passkontrollen i Kanada bli lite misstänksamma om jag försöker komma in i landet utan hemresebiljett. Och det finns saker som jag finner mer intressanta än att fastna i Kanadensisk passkontroll.

Detta är vad min framtidsabstinens består av. Det är också lite av ett antiklimax. Jag vill ju egentligen inte åka från A och lämna honom så lång tid men samtidigt så vet jag att jag kommer att ångra mig resten av livet om jag inte ens försöker göra det här. Jag vet också att när jag väl är över 30 så kommer det bli så mycket svårare att genomföra den här drömmen. Jag är också rädd, tänk om jag inte lyckas få något jobb alls? Tänk om jag måste åka hem efter bara ett par veckor för att det helt enkelt inte går? Men då får det väl vara så. Jag vet ju inte förrän jag provat.

Dessutom verkar det som att jag inte kan få fast anställning på jobbet just nu. Det gör inte så mycket eftersom jag så gärna vill göra den här Kanada-resan, även om det hade känts tryggt att ha en fast tjänst. Senast jag och min chef pratade om det här så berättade jag vad jag vill göra, jag tycker att öppna kort är det bästa då jag respekterar alla mina kollegor och trivs oerhört bra på jobbet. Han tyckte det lät intressant. Jag föreslog, eftersom jag inte vet särskilt mycket än (jag har ju inte ens det där arbetstillståndet ännu) att jag kan jobba kvar enligt samma avtal som tidigare i ca 6 månader till så får vi se sen. Han tyckte det lät bra och ska återkomma när han vet säkert.

Så här ligger landet just nu. Även om jag inte vet så mycket mer än förut så känns det bra att veta lite mer i alla fall.