En kväll med jobbet

Idag är man rätt mör, må jag säga. Det blev ganska sent igår men trevligt var det. Kvällen började på Linné-Terassen där vi åt en tvårätters middag. Efter middagen begav vi oss till Pusterviksteatern och tittade på Cabaré Christmas Deluxe, en föreställning uppsatt av trumslagargruppen Komodo som varit med i Talangjakten på TV 4. Som krydda och utfyllnad hade dom en grupp dansare vid namn De Läckra Lärljungarna (inte helt säker på namnet). Det var en trevlig och bra föreställning med ett bra upplägg med dans, mycket musik, humor och imitation. Jag gillar inte riktigt cabarékulturen egentligen men det var kul att se föreställningen med jobbet för annars hade jag med all säkerhet inte gått och sett den själv.

Efter föreställningen gick vi ut och tog en öl. Jag hade räknat med att vi bara skulle bli ett fåtal, det är ju i början av veckan och flera av mina kollegor kör bil hem. Men alla utom två följde med till på puben Plankan i Majorna. Det var kul att vi blev så många. A kom också och tog en öl och bekantade sig lite med mina kollegor. Puben stängde redan vid elva och jag, A och kollegorna J, J, R och B var sugna på lite mer öl så vi knallade in på SPAR Hotel och låtsades vara gäster och satte oss i deras bar. Sen blev vi alla trötta och gick hem. Jag snusade gott på spårvagnen tills A väckte mig och det var dags att gå av. Väl hemma störtdök jag ner i sängen likt ett JAS-plan. Jag kommer inte ihåg att jag hann tänka en enda tanke innan jag somnade. Flera nätter av för lite sömn tar lite på en.

Idag är jag fortfarande trött men inte lika trött som igår, känns det som. Det blir nog tidig sänggång ikväll ifall jag ska kunna ta igen all sömn som saknas och för att orka träna imorgon.

Ett oväntat erbjudande

I onsdags kväll ringde min mobiltelefon. Inget konstigt med det egentligen men jag kände inte igen numret så jag tänkte att det nog var någon dryg och jobbig telefonförsäljare eller dylikt. A och hans kompis var hemma och pluggade och lyssnade på musik. Därför hörde jag inte riktigt vad tjejen på andra sidan linjen sa och jag lyssnade nog inte helt engagerat heller. Hon pratade om fotografering och sånt och jag var helt säker på att hon hade ringt fel. Men så nämnde hon ett namn som jag kände igen, M’s kusin (som förövrigt också heter M och som var med till Sälen i våras). Då fick jag anstränga mig lite och leta reda på en plats i lägenheten där det var lite tystare. Där fick tjejen på andra sidan linjen repetera det hon sagt.

Det hela gick ut på att M’s kusin varit på en fotosession där hon blivit stylad och sminkad och sedan fotograferad. Det hela var helt gratis men man fick köpa bilderna ifall man ville. Hon hade sedan fått ge samma erbjudande till några andra personer hon kände och då hade hon bland annat gett ett sådant erbjudande till mig. Man får även ta med sig fem “vänninor” till fotograferingen. Jag bad om att få återkomma eftersom dom ville genomföra det hela så snart som möjligt. De jag tänkte bjuda med bor dessutom utanför stan så då krävs det ju lite planering.

Jag har nu sammanställt ett litet gäng. Det blir jag, min svägerska (min brors flickvän alltså), en kompis till henne och S från Skövde. Jag frågade även A’s lillasyster men hon har börjat jobba och slutar ganska sent på eftermiddagen och kunde helt enkelt inte komma ifrån. Tråkigt, hon hade säkert tyckt att det hade varit roligt. Men det är ju rätt roligt att ha ett jobb att gå till också.

Vi ska ha med oss tre ombyten så att man fotas i tre olika outfits. Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska välja än men en av outfitsen blir nog mina nya jeans kombinerat med en svart figursydd blus. Den andra blir nog en klänning och den tredje vet jag inte riktigt. Kanske går och köper något fräsigt. Ska i alla fall bli väldigt skoj. Jag blir ju aldrig bra på kort, i alla fall inte såna där spontantagna kort i sociala sammanhang. Många av korten från skolan är jag också långt ifrån nöjd med men mina studentbilder blev i alla fall ganska bra.

Fotograferingen kommer att bli på torsdag. Börjar bli lite nervös men ser samtidigt fram emot det jättemycket. Det är inte riktigt min grej att stå i fokus så där även om jag nog gillar det lite mer än vad jag vill erkänna. Men det beror ju lite på sammanhanget också. Sen är jag lite rädd för att bilderna ska bli en total katastrof. Kanske inte blir en enda en som blir det minsta bra.

Just nu är jag i vilket fall som helst alldeles för trött för att orka oroa mig för det. Jag börjar få vissa svårigheter med att hålla ögonen öppna framför datorn och jag undrar lite hur det ska gå ikväll. Vi ska ju på föreställning med jobbet. Hoppas verkligen det är något bra annars kommer jag att somna efter fem minuter, max. Sen ska några av oss ut och ta en öl och snacka lite skit. A ska sammanstråla med oss andra efter föreställningen. Om jag lyckats låta bli att somna under föreställningen så kommer det nog att ske efter en öl i alla fall…

Det andra

Idag är det den andra advent. Jag tänkte inte ens på det förrän jag kom hem till A igen efter helgen i Halmstad. Hemresan var ganska seg. Vi åkte buss istället för tåg och även om bussen kom fram en kvart tidigare än vad tåget skulle ha gjort så kändes det som att resan tog längre tid än vad den gjorde. Bitvis var det ganska trångt på bussen också och då blir det inte särskilt bekvämt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ikväll har vi tänt det andra ljuset i adventsljusstaken och jag ska snart stänga ner datorn och fixa iordning en liten väska inför imorgon. Då kommer J och J från Stockholm. Vi ska ha lite internt taktitsnack inom företaget och dom som sysslar mycket med utbildning av skärmläsaren Jaws ska ha lite genomgång om det. Själv kommer jag nog att ägna mig åt att svara i telefon och skicka och ta emot paket, någon måste ju göra det också. Men vi ska iallafall ha lite glöggmys med pepparkakor och mina hembakta lussekatter och sedan ska vi ut på föreställning på kvällen och troligen någon slags mat. Det blir nog jättetrevligt! Ska bli skoj att träffa J och J som man inte träffar så ofta eftersom dom sitter och jobbar i Stockholm. Jag hoppas bara att jag inte kommer att vara ett vrak eftersom jag varit uppe rätt sent i helgen. Hade mycket skoj så då blir det ju väldigt lätt så.

Framtidsabstinens

Jag har ju vid några tillfällen här på bloggen ojat mig en del inför framtiden och vad som kommer att hända efter nyår etc. Jag vet lite mer nu än för några veckor sedan.

Det första som jag vet och som jag troligen också kommer att genomföra – det är egentligen bara en fråga om när – är att göra precis vad min gode vän M just har gjort. Jag kommer nog att låta lite som något av en härmapa men det gör inte så mycket att folk som känner både mig och M tror det. För vad dessa personer isåfall inte heller vet är att M gjorde precis det som jag redan som student i Skövde fick för mig att göra. Det jag inte visste då var att det fanns något som hette The Youth Mobility Program. Tack vare M så vet jag det nu.

M drog till Vancouver för lite mer än två månader sedan nu. Hon åkte dit eftersom hennes pojkvän E gör sin s k “post. doc dissertation” på ett uni i Vancouver och troligen kommer att vara där i alla fall två år. Tack vare The Youth Mobility Program kan M vara där och jobba samtidigt som han skriver sin avhandling och det är just detta jag också så gärna vill göra… Alltså jobba i Vancouver, inte skriva avhandling. 😉

The Youth Mobilily Program är ett slags utbytesprogram mellan Sverige och Kanada men även mellan Sverige-Australien och Sverige-Nya Zeeland. Programmet innebär att man som ungdom mellan 18 och 30 kan ansöka om tillfälligt arbetstillstånd via Kanadensiska ambassaden i Stockholm. Man behöver alltså inte ha något jobb innan man åker till Kanada vilket är det vanliga sättet att söka arbetstillstånd. Normalt sätt måste man i princip ha jobb i Kanada innan man åker dit och jobbar och det förutsätter att man antingen har väldigt goda kontakter där, är väldigt duktig på någonting eller blir ditbjuden för att jobba. Jag har ingen av dessa fördelar.

Tack vare Internet kan man ju också försöka skaffa jobb i Kanada när man fortfarande befinner sig i Sverige men jag ser även på detta som nästan omöjligt. Lyckas man trots allt få någon på andra sidan jordklotet att anställa en ska man komma ihåg att det tar flera veckor att få ett arbetstillstånd. Att då begära av sin arbetsgivare att denne ska vänta på en i de ca 2 månader som det tar innan byråkratins kvarnar malt klart känns inte särskilt realistiskt. Det är alltså här som den stora skillnaden ligger mellan The Youth Mobility Program och de vanliga arbetstillstånden: jag kan söka jobb direkt i Kanada och börja jobba direkt. Ingen byråkrati och inga turistvisum.

Jag fyller 28 i mars. A pluggar och kommer att göra det i ungefär två år till. Han är dessutom måttligt intresserad av Kanada. Våran bostadssituation verkar inte lösa sig den närmaste tiden och eftersom jag inte har fast anställning så är inte bostadsrätt något att tänka på. Med andra ord så känns det som att tidpunkten är ganska lämplig för ett sånt här projekt. Det enda som känns väldigt tråkigt är att åka ifrån A. Det känns inte alls bra, men jag hade aldrig ens tänkt den här tanken om jag inte trodde att vi, oss och det vi har, är tillräckligt starkt och bra för att klara av något som det här.

Jag har också tänkt att åka hem efter ett halvår. Detta av flera orsaker. För det första kan man enligt KLM’s resekalender inte boka hembiljetten så långt i förväg som ett helt år. För det andra kostar en enkelbiljett nästan lika mycket som TVÅ resor till Vancouver tur och retur. Och för det tredje så lär passkontrollen i Kanada bli lite misstänksamma om jag försöker komma in i landet utan hemresebiljett. Och det finns saker som jag finner mer intressanta än att fastna i Kanadensisk passkontroll.

Detta är vad min framtidsabstinens består av. Det är också lite av ett antiklimax. Jag vill ju egentligen inte åka från A och lämna honom så lång tid men samtidigt så vet jag att jag kommer att ångra mig resten av livet om jag inte ens försöker göra det här. Jag vet också att när jag väl är över 30 så kommer det bli så mycket svårare att genomföra den här drömmen. Jag är också rädd, tänk om jag inte lyckas få något jobb alls? Tänk om jag måste åka hem efter bara ett par veckor för att det helt enkelt inte går? Men då får det väl vara så. Jag vet ju inte förrän jag provat.

Dessutom verkar det som att jag inte kan få fast anställning på jobbet just nu. Det gör inte så mycket eftersom jag så gärna vill göra den här Kanada-resan, även om det hade känts tryggt att ha en fast tjänst. Senast jag och min chef pratade om det här så berättade jag vad jag vill göra, jag tycker att öppna kort är det bästa då jag respekterar alla mina kollegor och trivs oerhört bra på jobbet. Han tyckte det lät intressant. Jag föreslog, eftersom jag inte vet särskilt mycket än (jag har ju inte ens det där arbetstillståndet ännu) att jag kan jobba kvar enligt samma avtal som tidigare i ca 6 månader till så får vi se sen. Han tyckte det lät bra och ska återkomma när han vet säkert.

Så här ligger landet just nu. Även om jag inte vet så mycket mer än förut så känns det bra att veta lite mer i alla fall.

Folk som inte betalar

En dålig sak med mitt jobb är när folk beställer produkter som vi skickar men som kunden sedan inte betalar. Det händer inte särskilt ofta, tack och lov, men när det händer så uppstår det en massa tråkigt och jobbigt extraarbete för oss och just i det här fallet för mig.

Extraarbetet består först och främst i att undersöka ifall paketet är uthämtat. Därefter försöker man nå kunden via telefon eller epost för att höra ifall han eller hon fått fakturan. Om svaret mot förmodan skulle vara nej skickar man en ny faktura, i vissa fall på annat sätt än via vanlig post. När sista betalningsdatum passerat försöker man nå personen igen för att reda ut hur det står till. Man mailar men får inget svar. Man tänker att personen kanske inte kollar sin mail hundra gånger om dagen som en annan. Man ringer och får då beskedet att numret upphört. Man ringer istället mobilnumret där man möts av ett mobilsvar som är föga informativt och som inte ens meddelar att om man bara lämnar ett meddelande så hör ägaren av numret av sig. Men man lämnar ju ett meddelande iallafall, i föga hopp om att personen egentligen inte är en oärlig människa utan snarare bara inte sett fakturan eller glömt betala den.

Än så länge har ingen hört av sig. Nu var det visserligen mindre än en halvtimme sedan jag ringde så lite tålamod får man väl försöka ha.

Jag har överlag väldigt svårt för folk som inte betalar sina räkningar och jag kan nog verka väldigt cynisk när såna här saker diskuteras. Det kanske är motsägelsefullt eftersom jag samtidigt förespråkar fildelning. Dock handlar inte min ståndpunkt till fildelning om att den ska vara gratis. Jag fildelar inte på grund av ekonomiska skäl utan snarare på grund av att fildelning är så mycket mer tillgänglg än de lagliga alternativen, samt att det inte finns några kopieringsskydd att tala om. Det jag laddar ner kan jag använda på precis de sätt jag vill, oavsett media. Det är så det ska vara. Ingen ska tala om för mig hur jag ska använda något jag köpt, när jag ska använda det eller i vilken typ av spelare och framför allt så vägrar jag att betala igen och igen och igen för samma sak när det enda som skiljer är vilken aparat något ska spelas upp på eller på vilket media det ligger. Det är själva fildelningen som fenomen jag stöder, inte att upphovsmännen inte ska få betalt.

Det jag har svårt för när det gäller folk som inte betalar sina räkningar handlar mer om varför man köper något som man inte har råd med. Visserligen gör nog dom flesta det men då handlar det ju främst om stora saker som bilar, hus och lägenheter. Inte struntsaker som filmer, kameror, telefoner och dylikt. I det här fallet tekniska hjälpmedel. Jag kan visserligen hålla med om att många av de tekniska hjälpmedel som vi säljer är oerhört dyra och det är beklagligt. Men det är inte vi som sätter dom priserna och det är därmed inte vi som ska straffas för det när folk helt enkelt struntar i att betala.

Om någon tagit illa upp på grund av detta inlägg ber jag om ursäkt. Jag pekar inte ut någon specifik person, snarare ett problem.