U2 till Göteborg!

Den 31:e juli spelar U2 på Ullevi här i stan. Jag har just insett att jag jättegärna vill gå. Väldigt, väldigt gärna. Biljetterna släpps på fredag. Det enda problemet är att jag inte riktigt vet vem jag skulle kunna gå med. A är inte särskilt förtjust i U2 och jag har velat se dem sen typ så länge jag kan minnas. Jag ångrade mig djupt att jag inte köpte biljett då de spelade i Göteborg senast och det misstaget vill jag inte göra om.

Jag skulle i och för sig kunna köpa två biljetter, det har jag råd med, och lösa sällskapsproblemet senare. Annars är det väl inga problem att gå själv, eller att sälja biljetterna. Någon som vill gå med mig? 🙂

Andra bloggar om: Konserter, U2

En kväll med jobbet

Idag är man rätt mör, må jag säga. Det blev ganska sent igår men trevligt var det. Kvällen började på Linné-Terassen där vi åt en tvårätters middag. Efter middagen begav vi oss till Pusterviksteatern och tittade på Cabaré Christmas Deluxe, en föreställning uppsatt av trumslagargruppen Komodo som varit med i Talangjakten på TV 4. Som krydda och utfyllnad hade dom en grupp dansare vid namn De Läckra Lärljungarna (inte helt säker på namnet). Det var en trevlig och bra föreställning med ett bra upplägg med dans, mycket musik, humor och imitation. Jag gillar inte riktigt cabarékulturen egentligen men det var kul att se föreställningen med jobbet för annars hade jag med all säkerhet inte gått och sett den själv.

Efter föreställningen gick vi ut och tog en öl. Jag hade räknat med att vi bara skulle bli ett fåtal, det är ju i början av veckan och flera av mina kollegor kör bil hem. Men alla utom två följde med till på puben Plankan i Majorna. Det var kul att vi blev så många. A kom också och tog en öl och bekantade sig lite med mina kollegor. Puben stängde redan vid elva och jag, A och kollegorna J, J, R och B var sugna på lite mer öl så vi knallade in på SPAR Hotel och låtsades vara gäster och satte oss i deras bar. Sen blev vi alla trötta och gick hem. Jag snusade gott på spårvagnen tills A väckte mig och det var dags att gå av. Väl hemma störtdök jag ner i sängen likt ett JAS-plan. Jag kommer inte ihåg att jag hann tänka en enda tanke innan jag somnade. Flera nätter av för lite sömn tar lite på en.

Idag är jag fortfarande trött men inte lika trött som igår, känns det som. Det blir nog tidig sänggång ikväll ifall jag ska kunna ta igen all sömn som saknas och för att orka träna imorgon.

Föredraget

Nu har det redan gått två dagar sedan jag hade föredraget på Hwitfeldtska. Jag har varit rätt trött och haft dåligt med tid att blogga sen dess. Hur som helst, så gick det ok. Jag var inte helt nöjd när jag gick därifrån men det kändes bra iallafall.

Jag hade förberett några lappar med punkter som jag skulle ta upp. I mitt huvud lät det väldigt bra när jag gick igenom punkterna innan men när jag väl stod där framme vid tavlan så lät det inte riktigt som jag tänkt mig. Jag hade inte heller riktigt bra koll på tiden så jag hann inte med de tips och råd som jag tänkt ge eleverna som var där och lyssnade och jag hann inte med de rader som jag tänkt mig som avslut. Det märkliga var att jag inte var så nervös i början men nervositeten ökade allt eftersom och jag kom av mig lite ibland. Det brukar ju vara tvärtom. Men nu är det iallafall gjort och jag kan konstatera att jag tror att jag aldrig kommer att känna mig helt bekväm med att stå och prata inför folk.

I tisdags var vi dessutom ute med jobbet på kvällen. Det brukar alltid vara trevligt och roligt. Vi har en kund som jobbar på repslagarmuséet i Elvängen så vi var där på studiebesök. Först tyckte jag det lät mossigt men sen när vi väl kom dit och fick se repslagarbanan och till och med göra ett blått ICAP-rep så blev jag faktiskt imponerad. Repslagarbanan var jättelång och repet blev jättefint.

Sen åkte vi till Kungälv och åt på restaurang. Jag åt entrecote med massa klyftpotatis. Smaskigt. 🙂

Imorgon är det dags

Imorgon är det så dags för det lilla inspirerande föredraget, eller vad man nu vill kalla det, som jag blivit ombedd att göra för en gymnasieklass på Hwitfeldtska gymnasiet. Jag är lite nervös inför det, vilket är både bra och dåligt. Det är bra eftersom jag ser fram emot det men lite ångest har jag ju eftersom jag är lite rädd för att eleverna ska tycka att det jag har att berätta om inte är intressant för dom.

Jag har förberett ett upplägg som jag hoppas kommer att fungera och jag hoppas också att det inte kommer att bli för svårt att prata i en timme eller iallafall i 45 minuter. Tänkte lämna lite tid för frågor också ifall det är någon som undrar över något. Blir lite konstigt annars… Ah ja, det ska nog gå bra.

Men det ska bli skönt när det är gjort iallafall. Imorgon ska vi dessutom ut med jobbet nästan direkt efter mitt föredrag så det blir inge mer jobb att göra efter lunch imorgon.

Har inte hunnit eller orkat skriva om helgen som gick heller vilket jag nog vill göra eftersom vi faktiskt inte varit hemma den här helgen, som omväxling.

Nu ska jag iallafall sova. God natt.

Livskraft

För ungefär en och en halv vecka sedan hade jag visning av lite olika hjälpmedel för en lärare på Hvitfeldska gymnasiet. Hon berättade att hon bl a undervisade i ett ämne som dom kallade “Livskraft”, som bl a syftade till att stärka självkänslan för elever på gymnasiet. Undervisningen kunde exempelvis bestå av föreläsningar av personer ute i arbetslivet eller studiebesök och liknande.

Hon frågade mig ifall jag skulle vilja komma dit och berätta hur det är att växa upp med en synskada. Jag sa ja, för jag tyckte det lät kul. Nu börjar jag undra vad jag ska prata om. Vi har bestämt tisdagen den 16:e september som prelleminärt datum.

Att prata för personal på syncentralen var inga problem. Det var roligt och jag visste att dom var intresserade av vad jag hade att säga. Nu är läget helt annorlunda. Jag har ingen aning om eleverna på Hvitfeldska kommer att tycka att det jag har att säga är intressant. Dom kanske tycker att jag är dötrist.

Jag har iallafall börjat fundera lite på ett upplägg. Jag tänkte inleda timmen med att berätta vad mitt funktionshinder består av, vad grå starr är och om mina ögonoperationer och mina otaliga sjukhusbesök. Konsten är att få det att låta intressant så att folk fortfarande vill lyssna. Sedan tänkte jag fortsätta med min skolgång och fritid och lägga mycket vikt vid att det inte är människorna runt omkring en som ska bestämma vad man vill göra i sitt liv och vad man klarar av, utan att det är en själv. Låter det tråkigt? Kanske, jag ju iallafall två veckor på mig att fila lite mer på det…