Och nu?

Nu har det gått nästan en vecka sedan begravningen av min kusin. Även om jag inte stod henne särskilt nära då hon gick bort våndades jag ändå inför begravningen, som jag alltid gör när en begravning ska äga rum men den här gången var det utöver det vanliga eftersom omständigheterna var så hemska.

Det var en väldigt fin begravning men naturligtvis så väldigt sorglig. Många i hennes umgänge var där för att ta farväl vilket var fint att se. Jag hade inte väntat mig att se hennes små döttrar där, det är ju inte alltid barnen är med, speciellt inte då de är så små, men det var på något sätt fint att se att de var där. Men det var också så oerhört tungt att se min kusins äldsta dotter så väldigt ledsen. Inte ens fyllda fem år måste hon nu bära en sorg som måste vara så mycket större än något hon hittills varit med om.

Samtidigt var det fint att se hur roligt hon hade med sina kusiner under minnesstunden efter begravningen. Det slog mig hur fort barn glömmer saker i den åldern, även om dem snabbt blir påminda igen, speciellt med en sorg av att förlora sin mamma.

Det går inte en dag utan att jag tänker på min bortgångna kusin, hennes barn, hennes sambo, hennes föräldrar och hennes systrar. En bra sak har i alla fall kommit ur den här sorgliga händelsen och de begravningar som ägt rum under de två senaste åren. Det är att jag och mina kusiner har en bättre kontakt nu än vad vi någonsin haft, tack vare Facebook men även de tillfällen då vi träffats. Jag hoppas att det kan fortsätta så men att nästa gång vi träffas är under muntrare omständigheter och inte på grund av någons begravning.

Nu är klockan snart fem på morgonen så jag borde nog gå och lägga mig.

Andra bloggar om: , ,

Morgondagen

Sitter just nu hemma hos mina föräldrar. Tidigt i morgon ska vi till Mjölby i Östergötland för att delta på min kusins begravning. Jag önskar verkligen ett att det inte vore nödvändigt med en begravning överhuvudtaget men eftersom den nu måste ske så hoppas jag att den ändå blir så fin det bara går.

Andra bloggar om: ,

Major update

Nu har det återigen gått någon vecka sedan jag bloggade senast så nu är det dags för lite uppdatering, tycker jag. Under veckan som gått har jag fått undan allt skolarbete som legat och hängt över mig de senaste veckorna. Jag tänkte att jag skulle lägga upp i alla fall ett par av de Flash-filmer som jag gjort här på bloggen till allmän beskådan och kanske lite feedback ifall jag har tur. 🙂

Jag har också kommit igång ordentligt med träningen vilket är riktigt roligt. Även om det ibland är lite jobbigt att komma iväg till gymmet, så kommer jag ändå iväg och jag känner mig så nöjd när jag sen kommer hem. Jag kör dessutom på hårdare nu än innan och det känns som att tiden det tog att bli av med det värsta flåset i början gick över ganska fort och jag kunde börja öka takten i konditionspasset och tyngderna i styrketräningen. Nu ska jag bara se till att fortsätta träningen och var envis och gå dit även om jag inte alltid känner för det.

Den 22:e januari är det begravning för min kusin Charlotte som nyligen gått bort i bröstcancer. Trots att vi inte stod varandra så nära och trots att man nu hunnit vänja sig vid tanken, så är det fortfarande så svårt att förstå att hon inte finns mer. Jag ser inte fram emot begravningen, det gör man väl aldrig för visso, men den här begravningen borde egentligen inte behöva äga rum ens.

Något betydligt mer glädjande är att min yngsta kusin fick sitt barn för några dagar sen. Det blev en pojke…till, eftersom hon hade en son sedan tidigare. I all sorg för en förlorad familjemedlem finns det i alla fall något att glädjas över.

Andra bloggar om: , ,

Lite ofrivillig bloggsemester

Det har varit lite mycket nu den senaste veckan så därför har bloggen blivit något ouppdaterad. Som vanligt har jag halkat efter lite efter med diverse skoluppgifter så det ligger först på att-göra-listan.

Något ofattbart sorgligt som också har hänt, och som jag kommer tillbaka till lite senare, är att min äldsta kusin precis har gått bort i bröstcancer. Hon var bara några år över 30 och det går inte att med ord beskriva hur tragiskt det är för henne själv, hennes föräldrar och systrar, vänner och anhöriga och inte minst för hennes man och hennes två små döttrar som nu måste växa upp utan mamma. Snart är det begravning och det lär bli en begravning utöver det vanliga. Även om jag inte stod min kusin så nära som jag nu önskar att jag hade gjort, så är det ändå så svårt att fatta hur hon bara kan vara borta. Senast vi sågs var på farmors begravning för något halvår sedan. Aldrig hade man väl kunnat tro att nästa gång släkten skulle samlas så skulle det vara för hennes skull och särskilt inte under så här sorgliga omständigheter.

Vad som trots all denna sorg är roligt och glädjande är att den yngsta av mina kusiner, lillasyster till den bortgångna, ska ha barn inom bara några dagar. Kanske kan en ny liten människa skänka lite tröst åt en familj i sorg och vars nya år knappast kunde ha börjat på ett sorgligare sätt.

Nu ska jag försöka bota min huvudvärk med lite sömn. God natt, världen!

Andra bloggar om: ,

En lång dag är över

Efter sammanlagt sex timmar i en visserligen bekväm men ack så trång Volvo och en inte allt för munter begravning så är man lite trött. Vi är fortfarande kvar hos mina föräldrar men tåget hem till Götet går om ungefär en timme.

I kyrkan under begravningsgudstjänsten satt jag och funderade lite på varför begravningar egentligen måste vara så sorgliga. I alla fall när det gäller personer som fått leva i nästan hundra år och dött på ett lugnt och stillsamt sätt. Det är ju så klart annorlunda när personer i ens närhet gått bort för tidigt och under tragiska förhållanden, men när någon går bort på grund av ålder, vad är egentligen mer naturligt?

Självklart berördes jag under gudtjänsten, precis som andra som var närvarande (A, mina bröder, min yngsta brors flickvän, min föräldrar, min farbror med fru, vuxna döttrar och deras barn) men jag tycker ändå att vissa begravningar kanske borde göras lite muntrare, eller i alla fall lättsammare. Nu är det väl visserligen de närmaste, i det här fallet min pappa och min farbror, som huvudsakligen varit med och bestämt hur det skulle vara. Kanske är det också så att min generation ser på det hela lite annorlunda än vad mina föräldrar och folk i deras ålder gör generellt. Den jobbigaste delen under begravningsgudtjänsten är ju alltid då alla ska ta ett sista farväl av den bortgågna, alltså då man radenligt går fram och lägger en blomma på kistan. Men jag tyckte nog att det var lite jobbigare att se min pappa och farbror göra det än att gå fram själv… De stod ju min farmor närmre än vad jag gjorde.

En trevlig sak i allt det sorgliga var ju så klart att få träffa kusinerna igen. Det brukar vara trevligt även om det börjar bli lite väl påtagligt att det bara skett under mindre muntra sammanhang den senaste tiden. Men pappa fyller ju 60 i vår så kanske tänker han sammanföra släkten till lite firande. Jag hoppas i alla fall på det.

Själv vet jag inte ännu hur jag skulle vilja att min begravningsceremoni (eller vad man nu ska kalla det) skulle vara. Jag vet inte ens om jag vill bli begravd eller kriminerad eller någonting relaterat till det. Men det känns inte som att det är dags att fundera på det riktigt än. Livet ska man ju inte ägna åt att planera sin död, i alla fall inte innan man fyllt 30. 😉

Andra bloggar om: , , , ,

Pin It on Pinterest