Och nu?
Nu har det gått nästan en vecka sedan begravningen av min kusin. Även om jag inte stod henne särskilt nära då hon gick bort våndades jag ändå inför begravningen, som jag alltid gör när en begravning ska äga rum men den här gången var det utöver det vanliga eftersom omständigheterna var så hemska.
Det var en väldigt fin begravning men naturligtvis så väldigt sorglig. Många i hennes umgänge var där för att ta farväl vilket var fint att se. Jag hade inte väntat mig att se hennes små döttrar där, det är ju inte alltid barnen är med, speciellt inte då de är så små, men det var på något sätt fint att se att de var där. Men det var också så oerhört tungt att se min kusins äldsta dotter så väldigt ledsen. Inte ens fyllda fem år måste hon nu bära en sorg som måste vara så mycket större än något hon hittills varit med om.
Samtidigt var det fint att se hur roligt hon hade med sina kusiner under minnesstunden efter begravningen. Det slog mig hur fort barn glömmer saker i den åldern, även om dem snabbt blir påminda igen, speciellt med en sorg av att förlora sin mamma.
Det går inte en dag utan att jag tänker på min bortgångna kusin, hennes barn, hennes sambo, hennes föräldrar och hennes systrar. En bra sak har i alla fall kommit ur den här sorgliga händelsen och de begravningar som ägt rum under de två senaste åren. Det är att jag och mina kusiner har en bättre kontakt nu än vad vi någonsin haft, tack vare Facebook men även de tillfällen då vi träffats. Jag hoppas att det kan fortsätta så men att nästa gång vi träffas är under muntrare omständigheter och inte på grund av någons begravning.
Nu är klockan snart fem på morgonen så jag borde nog gå och lägga mig.
Andra bloggar om: Begravning, Släkt, Sorg