Stress

Imorgon är det dags. Imorgon kväll kommer jag att bege mig till Centralstationen och sluta upp med den lilla grupp på ca 20 pers som tillsammans ska spendera en vecka här, boendes på detta hotell. Men det måste vara nåt fel på mig. Istället för att se fram emot resan som en tok, som jag alltid gör inför utlandsresor, är jag jättestressad och har en mycket underlig ångest. Jag brukar inte känna så här inför en utlandsresa.

Jag skulle tro att det hela har att göra med att jag känner på mig att det är något viktigt som jag har glömt att göra. Jag har rannsakat mig själv. Jag har visserligen inte växlat några pengar än eller ens börjat packa. Det första beror helt enkelt på att jag innan i fredags, d.v.s. då jag fick lön, inte hade några pengar att växla samt att det inte finns något Forex i Skövde (så vitt jag vet) och eftersom jag spenderat hela helgen där som vanligt, fastän att jag nog egentligen inte hade tid (och inte A heller) så har det helt enkelt inte funnits några tillfälle att växla in några pengar.

Det andra beror på att jag har så mycket kläder att tvätta att det inte känns som någon vits med att packa förrän tvätten är fixad, vilket den kommer att bli idag. Jag ska ge en nyckel till M1 som lovat vattna mina blommor medan jag är borta och jag fixade min hemförsäkring igår. Jag har ett pass som går ut 2012 och har vaccinerat mig mot det mAesta och när jag idag anländer i Götet ska jag knata direkt till Apoteket och Synsam och fixa skoskavsplåster, Loperamid mot turistdiarré samt linsvätska.

Vad är det jag har glömt? Vad är det jag inte har tänkt på?

Jag har sökt igenom hela ving.se efter information om vilka slags eluttag som finns på hotellet och om man kan köpa/låna såna där kontaktkonverterare. Kommer ju att ha mobiltelefon och digitalkamera med mig som antagligen kommer att behöva laddas någon eller några gånger under resan. Hittade dock ingen information alls om det men det löser sig säkert.

Självklart ser jag framemot resan för det ska bli så oerhört spännande. Men jag gillar inte den här ångesten som jag inte förstår orsaken till. Jag vet dock en sak som jag har seriös ångest över och det är att inte få träffa A på nästan två veckor. Ja, jag vet, jag är skitlarvig! Man måste ju kunna vara ifrån varandra lite också men…men…men…buhu… 🙁

Egypten

Det känns som om att jag helt och hållet har glömt bort att berätta om min kommande Egypten-resa. Har varit så upptagen av annat…eller rättare sagt andra och har knappt ens tänkt på att det är mindre än en vecka kvar nu.

Resan sker i regi av Unga Synskadade Väst – den västsvenska lokalavdelningen av Unga Synskadade som täcker hela landet. Jag är inte så aktiv som medlem numera. Jag väljer att åka på vissa aktiviteter främst i syfte att träffa gamla kamrater. Men för några år sedan var jag inblandad i hur mänga styrelser, grupper, utskott och kurser som helst. Åtminstone så kändes det så. Jag blev nog lite mätt på ideellt engagemang under de åren. Åtminstone just vad gäller intressepolitik. Sedan dess har jag ju gått och lagt näsan i blöt i diverse studentrelaterade organisationer istället. Som tonåring, och speciellt en funktionshindrad sådan, så kändes det oerhört viktigt att känna att man inte var ensam om sitt funktionshinder. Nu har jag inte samma behov av det längre och då känns det viktigare att prioritera andra saker i livet. Var sak har sin tid. Det säger min mamma så då måste det ju vara så. 🙂

Så på onsdag i nästa vecka lämnar jag det kalla, regniga och blåsiga Göteborg för varmare breddgrader. Vi är ett gäng som kommer att samlas på Göteborgs Central för bussfärd till Sturup (har ingen aning om hur det kommer sig att vi ska flyga därifrån). Bussfärden kommer att ta några timmar, större delen av onsdag natt troligtvis. Vi lär i alla fall ha gott om tid att hinna till planet som går vid sju-tiden. Nu när jag skriver om detta känner jag hur resfebern börjar smyga sig på. Jag har inte känt av så mycket resfeber förrän den här veckan. Min hjärna har väl inte riktigt fattat att jag ens ska iväg någonstans. Har helt enkelt hållit mig så upptagen med andra saker.

Hur som helst ska det bli riktigt skönt med lite värme. Mitt semesterväder var ju verkligen inte mycket att hurra för. Dessutom hoppas jag på att hinna bli riktigt brun och fin. Det är helt klart något jag ska jobba på när det inte finns annat att göra. Gäller att försöka hålla sig någorlunda sysselsatt för jag kommer troligen att längta ihjäl mig efter A i vilket fall som helst… *nyft*

Halv-nöjd och lite ensam

Klockan passerade läggdax för några minuter sen och jag sitter och försöker slappna av efter en del ansträngande läsning. Denna vecka var det min tur att sammanställa gruppens förslag till inlämningsuppgift i IT-juridiken. Har skickat iväg förslaget till dom andra men är ändå inte riktigt nöjd.

Inlämning sker på söndag så det är iaf några dagar kvar att fixa och dona på så det ska nog bli bra till slut.

Min älskling är ute och firar sin födelsedag samt inlämning av projektrapport…utan lilla mig. Jag känner mig allt lite ensam här i mörkret. Ingen verkar ha någon vidare lust att prata med mig på MSN (nästan alla är away eller offline) och på IRC är det rätt dött.

Födelsedagspresent

Igår fyllde min A 20 år. Ja, han är lite yngre än mig (fem år yngre till och med) men ingen av oss tänker på det särskilt mycket. För egentligen spelar det ju ingen roll. Ålder och mognad är två faktorer som sällan har något med varandra att göra. Det går verkligen inte att säga att en person som är äldre eller lika gammal som en själv alltid är mer mogen eller lika mogen som en själv. Jag har sett alldeles för många bevis på motsatsen. Ett av dessa ”bevis” har dessutom ägnat sig åt att sprida högst privata saker om mig till sina kamrater, vilket visserligen är sårande men samtidigt saker som jag vägrar ta på mig skulden för eftersom han till stor del har sig själv att skylla. Jag skulle lätt kunna göra samma sak men jag är inte den sortens person, hur förbannad jag än kan bli. Mognad var ordet!

Nog om det!

Jag ska ju till Skövde i helgen (*doh*) men har ett litet lyx-problem att lösa först, nämligen ”Operation: födelsedagspresent”. Har ingen aning om vad jag ska köpa som present till min nyfunne vän och tillika pojkvän. Vi har ju inte varit ihop i mer än några veckor. På det hela taget gick allting väldigt fort så vi har egentligen inte hunnit lära känna varandra jätteväl än. Jag vet en massa saker som han nog skulle behöva till sin nya lya men det är egentligen mest såna där tråkiga bra-å-ha-grejer som inte är så roliga att få som födelsedagspresent precis.

Jag har funderat lite på en vattenpipa. En sådan skulle i så fall inhandlas under min resa till Egypten som tar sin början onsdag kväll i nästa vecka. Men att få hem en sån där apparat hel känns som ett projekt gjort för att misslyckas. Jag har också funderat på kaffe och choklad, två saker som A älskar och vägen till en mans hjärta går ju genom magen, som det så fint heter.

Men nu tror jag att jag efter ytterligare funderingar har kommit fram till en riktigt bra present. Men den kan jag ju bara inte berätta om här. Då blir det ju ingen överraskning. 🙂

Barnagråt

Klockan är snart lunchdags och jag sitter med ett öga på min träningsgrupp, som sliter med sin tangentbordsträning, och med det andra ögat på skärmen med journalanteckningar. Ljudet runt omkring utgörs dels av webbradion och dels av konstant barnagråt.

Vi har under vissa fredagar en ortoptist från ögonavdelningen på Borås Sjukhus, här på syncentralen. Hon gör synbedömning på ett flertal barn, förutom den synbedömning som görs av våran egen optiker. Detta för att familjerna ska slippa åka till mer än ett ställe för synbedömning av sina barn.

Just idag verkar det som om det är en liten flicka som inte alls vill få sin syn bedömd. Hon har gapat och skrikit och gråtit en bra stund och för någon timme sedan är jag helt säker på att jag hörde henne skrika ”Jag vill inte!!!”. Jag hoppas att ingen på någon av de övriga avdelningarna i detta hus har lagt märke till dessa vrål. I värsta fall kanske dom tror att vi idkar barnmisshandel. Det vore lite synd för det är ju absolut inte vad vi sysslar med här. Även om det kanske låter så emellanåt. Kalla ögondroppar mot små känsliga hornhinner kan svida och göra vansinnigt ont. Been there, done that.

Det gör nästan ont i hjärtat när man hör små gråta av vrede och lidelse. Förra fredagen när jag var på väg till Skövde satt en familj några rader framför mig på tåget. Deras 2-åring (som jag tror att det var, jag är ingen expert på att bedöma barns ålder) grät konstant, hela vägen från Herrljunga till Skövde. Och det var ingen oskyldig barngråt där inte. Den ungen var ARG. När pojken och hans familj gick av tåget någonstans, minns inte exakt var, kastade jag en blick på det olyckliga barnet. Han hade precis samma sorts hår som min äldsta lillebror hade vid 2 års ålder: alldeles vitt och rufsigt. Den här lille pojken var dessutom alldeles illröd i ansiktet av ilska. En både skräckinjagande men samtidigt komisk syn.

Såna här händelser får en att undra över hur ens egna barn kommer att bli och vilka egenskaper dom kommer att nedärva. Mina föräldrar är ganska olika. Mamma är lugn, ganska tankspridd och ganska pratglad medan pappa har ett extremt kort tålamod, häftigt humör och inte alls lika pratglad. Sedan spelar ju så klart den kommande pappans egenskaper också in så där är det ju svårt att spekulera. Ofta märker man ju att barn gärna ärver sina mor- och farföräldrars egenskaper snarare än sina föräldrars. Min yngsta bror är extremt lik min morfar t.ex. Själv vet jag inte vem jag liknar mest. Kanske mormor, henne har jag aldrig träffat.

helgen blir det Skövde-besök igen och även nästa helg då A tänkte fira sin 20-årsdag med röj på kårhuset Boulogner. Helgen efter det är jag i Egypten och sen är inget mer planerat. Börjar ställa in mig mentalt på lång resa till annan världsdel. Den riktiga intensiva resfebern har inte riktigt infunnit sig än. Kanske gör den det nästa vecka då jag ska hem en sväng och hämta en stor resväska eller kanske rentav i eftermiddag när jag ska ut till pappa och få vaccinationsspruta och anti-diarré-jox. *urk*

Det enda som jag med säkerhet vet är att under veckan som jag är i Egypten så kommer jag att sakna A nåt så oerhört mycket. Men trots det kommer det ändå kännas skönt att veta att han kommer att sakna mig minst lika mycket. 🙂