Ja, jag lever :)

Nu har jag inte skrivit någonting på så där tokigt länge igen. Jag har helt enkelt inte orkat eller ens haft någon vidare lust att skriva. Ibland är man lat.

Senast jag uppdaterade bloggen var jag som sagt i Egypten och saker ting hade då inte blivit riktigt som jag hade planerat att dom skulle bli. Vi var ett litet gäng som vaar ute på delfinsafari (var det i alla fall tänkt). Vi fick tyvärr inte se några delfiner men vi kunde däremot höra dom under vattnet. Ljud kan (tyvärr) färdas mycket långt under vatten så delfinerna var inte ens i närheten. Så förbaskat synd. 🙁

Jag hade ända sen frukosten känt en intensiv magknip. Den kom och gick hela tiden och då den inte kändes mådde jag bra. Men när den väl slog till ville jag nästan skrika av smärta. Sen försvann den lika fort igen. Jag kände på mig vad som var på gång och kunde bara hoppas att jag skulle komma lindrigt undan. Turistsjukan hade siktat in sig på mig och min lilla mage och samtidigt som den fruktade turistdiarrén började härja blev jag även sjösjuk p.g.a. den höga sjögången samt allt havsvatten man får i sig när man snorklar.

Till råga på allt var jag klantig nog att ramla med ryggen mot ett omkullvält bord och slog ländryggen i bordskivan som låg på högkant. Precis efteråt kände jag inte så mycket i ryggen. Mina båda reskamrater upplyste mig dock om att jag fått ett jättestort och jätterött märke på ryggen (detta förvandlades senare till ett enormt blåmärke som var ömt i flera dagar). Några timmar efter olyckan då vi satte oss i bussen för att åka tillbaka till Hurghada och hotellet blev det fruktansvärt jobbigt. Bussresan var lång och obekväm. Jag försökte byta ställning så fort det började värka men det gjorde så ont att jag bara ville grina. Jag började inse att jag inte skulle klara av den över 7 timmar långa bussfärden till Kairo som var planerad bara några timmar efter våran hemkomst till hotellet. Det gjorde mig ännu mer deppig och jag började längta hem nåt så oerhört.

Dagen efter blev det läkarbesök för mig och min rumskamrat som insjuknat i turistsjuka några dagar innan och som fortfarande inte blivit bra. Vi fick en varsin spruta i skinkan (!), en massa trevliga piller i kulörta färger samt kryptiska läkarintyg att ta med tillbaka till Sverige och våra arbetsgivare.

I dagsläget känner jag inte så mycket i ryggen så jag tror inte att jag fått några bestående skador. Jag är väldigt stel och kommer nog att vara det ett tag men i övrigt funkar jag trots alla mina vanliga krämpor. 🙂 Något Kairo blev det som sagt inte och inte heller någon jeep-safari dagen innan hemfärden då den inte rekommenderas till folk med ryggbesvär. Jag fick nöja mig med att ta det lugnt och vila mig på hotellet. Jag passade även på att skaffa lite presenter till nära och kära.

Återkommer senare med en redogörelse för hemresan som blev lite av ett äventyr.

Semester

Så var man då här, i Hurghada, i södra Egypten (tror jag det var) med utsikt över Röda Havet. Sitter just nu på ett Internet-cafe på grannhotellet och försöker dämpa frustrationen över att inte kunna logga in på MSN Messenger. Det ofunkar massor och det är lite kinkigt.

Har lite ont om tid så jag ska försöka fatta mig kort. Här är det vid den här tiden på året ungefär lika varmt som vid en svensk högsommar. Röda Havet är jättevackert både under och över ytan. Var ute och snorklade i söndags i hopp om att få se delfiner men sån tur hade jag tydligen inte. Istället åkte jag på en släng av turistsjuka och sjösjuka samt ramlade lite illa i den höga sjögången så nu ser jag ut som en färgglad tavla på ryggen. Ont gör det också. Men trots detta ska jag göra mitt bästa att följa med på morgondagens jeep-safari och se beduiner och dromedarer.

Ops, nu tog tiden slut. På återskrivande. 🙂

Stress

Imorgon är det dags. Imorgon kväll kommer jag att bege mig till Centralstationen och sluta upp med den lilla grupp på ca 20 pers som tillsammans ska spendera en vecka här, boendes på detta hotell. Men det måste vara nåt fel på mig. Istället för att se fram emot resan som en tok, som jag alltid gör inför utlandsresor, är jag jättestressad och har en mycket underlig ångest. Jag brukar inte känna så här inför en utlandsresa.

Jag skulle tro att det hela har att göra med att jag känner på mig att det är något viktigt som jag har glömt att göra. Jag har rannsakat mig själv. Jag har visserligen inte växlat några pengar än eller ens börjat packa. Det första beror helt enkelt på att jag innan i fredags, d.v.s. då jag fick lön, inte hade några pengar att växla samt att det inte finns något Forex i Skövde (så vitt jag vet) och eftersom jag spenderat hela helgen där som vanligt, fastän att jag nog egentligen inte hade tid (och inte A heller) så har det helt enkelt inte funnits några tillfälle att växla in några pengar.

Det andra beror på att jag har så mycket kläder att tvätta att det inte känns som någon vits med att packa förrän tvätten är fixad, vilket den kommer att bli idag. Jag ska ge en nyckel till M1 som lovat vattna mina blommor medan jag är borta och jag fixade min hemförsäkring igår. Jag har ett pass som går ut 2012 och har vaccinerat mig mot det mAesta och när jag idag anländer i Götet ska jag knata direkt till Apoteket och Synsam och fixa skoskavsplåster, Loperamid mot turistdiarré samt linsvätska.

Vad är det jag har glömt? Vad är det jag inte har tänkt på?

Jag har sökt igenom hela ving.se efter information om vilka slags eluttag som finns på hotellet och om man kan köpa/låna såna där kontaktkonverterare. Kommer ju att ha mobiltelefon och digitalkamera med mig som antagligen kommer att behöva laddas någon eller några gånger under resan. Hittade dock ingen information alls om det men det löser sig säkert.

Självklart ser jag framemot resan för det ska bli så oerhört spännande. Men jag gillar inte den här ångesten som jag inte förstår orsaken till. Jag vet dock en sak som jag har seriös ångest över och det är att inte få träffa A på nästan två veckor. Ja, jag vet, jag är skitlarvig! Man måste ju kunna vara ifrån varandra lite också men…men…men…buhu… 🙁

Egypten

Det känns som om att jag helt och hållet har glömt bort att berätta om min kommande Egypten-resa. Har varit så upptagen av annat…eller rättare sagt andra och har knappt ens tänkt på att det är mindre än en vecka kvar nu.

Resan sker i regi av Unga Synskadade Väst – den västsvenska lokalavdelningen av Unga Synskadade som täcker hela landet. Jag är inte så aktiv som medlem numera. Jag väljer att åka på vissa aktiviteter främst i syfte att träffa gamla kamrater. Men för några år sedan var jag inblandad i hur mänga styrelser, grupper, utskott och kurser som helst. Åtminstone så kändes det så. Jag blev nog lite mätt på ideellt engagemang under de åren. Åtminstone just vad gäller intressepolitik. Sedan dess har jag ju gått och lagt näsan i blöt i diverse studentrelaterade organisationer istället. Som tonåring, och speciellt en funktionshindrad sådan, så kändes det oerhört viktigt att känna att man inte var ensam om sitt funktionshinder. Nu har jag inte samma behov av det längre och då känns det viktigare att prioritera andra saker i livet. Var sak har sin tid. Det säger min mamma så då måste det ju vara så. 🙂

Så på onsdag i nästa vecka lämnar jag det kalla, regniga och blåsiga Göteborg för varmare breddgrader. Vi är ett gäng som kommer att samlas på Göteborgs Central för bussfärd till Sturup (har ingen aning om hur det kommer sig att vi ska flyga därifrån). Bussfärden kommer att ta några timmar, större delen av onsdag natt troligtvis. Vi lär i alla fall ha gott om tid att hinna till planet som går vid sju-tiden. Nu när jag skriver om detta känner jag hur resfebern börjar smyga sig på. Jag har inte känt av så mycket resfeber förrän den här veckan. Min hjärna har väl inte riktigt fattat att jag ens ska iväg någonstans. Har helt enkelt hållit mig så upptagen med andra saker.

Hur som helst ska det bli riktigt skönt med lite värme. Mitt semesterväder var ju verkligen inte mycket att hurra för. Dessutom hoppas jag på att hinna bli riktigt brun och fin. Det är helt klart något jag ska jobba på när det inte finns annat att göra. Gäller att försöka hålla sig någorlunda sysselsatt för jag kommer troligen att längta ihjäl mig efter A i vilket fall som helst… *nyft*

Länge leve kollektivtrafiken

I helgen gick den årliga studentfesten i Skövde av stapeln – Bonnaphesten. Jag hade inte så höga förväntningar inför årets Bonna-sittning eftersom förra årets sittning inte alls levde upp till förväntningarna, mycket tack vare ett flertal studenter från Ronneby som levde rövare till den milda grad att dom efter drygt halva sittningen fick sig en utskällning av toastmastrarna och därmed lämnade sittningen. Så jag gick till året sittning tillsammans med A och försökte ha ett öppet sinne inför hela tillställningen. Tyvärr blev sittningen inge vidare bra detta år heller, dock ej tack vare Ronnebystudenterna som i år blivit portade från sittningen, men redan från sittningens början kändes det som om det var något som saknades. Det där riktiga ”röjet” infann sig aldrig och det var inte förrän under sittningens sista timme som saker och ting började ta sig. Jycklen och sångerna fick mer ”fart” och det mesta blev liksom lite roligare. Men på det hela taget så var det en rätt rörig och odisciplinerad sittning…tyvärr.

Runt halv tolv gjorde så till slut Mora Träsk entré på scenen och det lyfte verkligen upp stämningen. Nästan kårhusets alla gäster samlades sittandes på golvet i stora salen, ståendes längs väggarna eller uppe vid balkongen på andra våningen. Det är ingen överdrift att säga att Mora Träsk drar folk. I alla fall då det handlar om barn…och studenter. 🙂

Söndagen blev precis som den har varit de senaste veckorna. Mysig och vansinnigt ineffektiv, precis som en söndag ska vara efter en fest. Drog mig motvilligt till stationen vid kvart i nio men tågresan tillbaka till Götet höll på att bli ett riktigt äventyr. En kort stund efter att tåget stannat i Alingsås som sista uppehåll innan Göteborg, förlorade tåget sin strömförsörjning och stannade mitt ute i skogen någonstans i Floda-trakten. Ett större elfel på centralen i Göteborg var orsaken och tågpersonalen upplyste resenärerna om att tåget med all sannolikhet kunde bli ståendes längst spåret tills problemet var löst. För att spara ström upplystes vi också om att dom tänkte släcka ner hela tåget.

Jag är inte särskilt mörkrädd men att sitta i en becksvart tågvagn på ett totalt strömlöst tåg mitt ute i bushen tillsammans med ca 100 främmande människor lät inte jätteinspirerande. Klockan var dessutom rätt mycket så det var kolsvart ute dessutom. Lyckligtvis blev det aldrig så illa. Det kom ganska snart en liten puls med ström som tog oss ända till Partille (!) där tåget åter stannade. Den här gången fick vi dock veta att inget skulle kunna göras förrän tidigast vid 23-snåret. Klockan var då kvart över tio på kvällen och jag ville nästan skrika av frustration och trötthet. Det gick en stund men ingen ny information, eller ström, ville infinna sig. Till slut ropade tågpersonalen ut i högtalarna att de resenärer som ville gå av tåget och ta sig in till stan på egen hand skulle bli avsläppta. Då tog jag chansen och följde lämmeltåget av människor till bussterminalen i köpcentrumet Allum. Där hade man så klart inte hunnit sätta in extra bussar så de få bussar som skulle till Centralstationen, Nils Ericson-terminalen eller Heden fylldes på nolltid. Jag brukar inte vara den mest tursamma av personer men jag lyckades till och med norpa åt mig en sittplats i en buss till Centralstationen som blev smockfull på bara några minuter. Det krävs flera bussar för att svälja ett helt SJ-tåg, minsann.

Jag satt och glodde stint ut genom bussfönstret under bussfärden och drömde mig hem till min säng. Jag vaknade dock till när jag fick syn på sexans spårvagn med destinationen Kortedala. Vart var jag egentligen? Sen började jag känna igen mig. Bussen närmade sig SKF. Gud, så skönt! Jag behövde inte ens åka in till stan! Lyckan var total! Jag slängde mig på stoppknappen och trängde mig ut genom den ännu smockfulla bussen. Hoppade på första bästa spårvagn som kom. Allt som allt kom jag bara hem ca en timme för sent.

Ibland undrar jag om SJ, spårverket och Connex tävlar om vem av dom som kan suga mest och hårdast. Med helgens bravader färskt i minnet vandrade jag in på Nils Ericson-terminalen, knappt 6 timmar efter min hemkomst kvällen innan, med siktet inställt på att ta 6:20-direktbussen till Borås. Vi var väl ca 30 pers som stod och väntade på nämnda buss och när klockan var 6:30 var det bara att inse att någon direktbuss till Borås inte skulle infinna sig som den skulle. Den andra bussen till Borås, som tar vägen förbi Bollebygd, hade för längesedan blivit full och åkt. Efter att ha pendlat mellan Borås och Göteborg i snart 8 månader har jag inte så mycket till övers för Connex. Det händer allt för ofta att dom felkalkylerar antalet resenärer och därmed kör med smockfulla bussar ute på motorvägen R40. Dom vet om att det reser mycket folk mellan Borås och GBG men sätter inte in de resurser som krävs för att ombesörja problemet. Kass, säger jag!