Packat och klart

Nu är allting packat och iordninggjort. Jag sitter och väntar på att min mat ska bli varm i mikron. Tåget går sju över sju så det är fortfarande några timmar kvar innan vi lämnar stan. Har jag glömt nåt?

Kommer att försöka hinna blogga under hela julhelgen men risken är nog att man glömmer eller inte riktigt hinner. Vill även passa på att be om ursäkt för att min blogg varit lite tråkig den senaste tiden. Det har blivit mycket vardagstjat och matlagningstjat och julklappstjat. Jag har ens hunnit blogga så mycket om mitt favoritämne: integritets- och antipiratdebatten. Lugn, bara lugn. Det kommer mer om det. Jag har försökt hänga med i debatten men som sagt inte skrivit så mycket om det själv. Tror dessutom att det kan vara bra att ta lite avstånd i bland för att få lite nya perspektiv och inte bli helt insnöad.

Nu ska jag äta och gotta mig lite i några Nanny-avsnitt. 😛

Kollektivtrafiken upphör aldrig att förvåna

Jag sitter på jobbet och försöker planera morgondagen som antagligen kommer att innebära en del stress. På förmiddagen ska jag till syncentralen för första gången under den tid jag bott här i Göteborg. Åh…så roligt. Men ärligt talat så kommer det att bli jättebra för jag kommer få någon jag kan ringa när hjälpmedel går sönder och när linser tar slut. Jag har dessutom en trasig skrivare och en trasig scanner hemma som jag inte vet om jag bara ska slänga eller om dom vill att jag lämnar tillbaka grejerna.

På eftermiddagen ska jag ut till en kund på Telia för att bland annat leverera ett tangentbord. Där ska jag vara så fort som möjligt efter besöket på SC eftersom min kund slutar jobba vid två. Hej och hå och åka kors och tvärs över hela stan! Resten av veckan blir nog rätt lugn vad gäller jobb i alla fall. På fredag ska vi inventera och hur mycket jag ska jobba i nästa vecka vet jag inte ännu men det lär avhandlas på mötet i eftermiddag.

Syncentralen i denna stad ligger ute i Högsbo vid Högsbo sjukhus. Jag utgick ifrån att det skulle gå bussar dit,  åtminstone från Marklandsgatan. Ack, så jag bedrog mig. Hållplatsen Högsbo sjukhus finns visserligen i Västtrafiks tabelldatabas men i verkligheten är den bortplockad. Det går alltså inga bussar till Högsbo sjukhus överhuvudtaget! Närmaste hållplats verkar vara Lantmilsgatan dit det går både bussar och spårvagnar och ok, det ser inte särskilt långt ut på kartan men i en stad som är så pass stor att det behövs minst fyra sjukhus, borde man väl kunna vänta sig att det i alla fall ska gå bussar till samtliga sjukhus? Tydligen är det för mycket begärt av kollektivtrafiken i en storstad i Västsverige. Och dom undrar varför folk kör bil…

Längtar efter sömn

Som jag nog tidigare nämnt så är vi denna helg hemma mos mina föräldrar. A pluggar lite och umgås annars med min bror. Jag och mamma har ägnat dagen åt att baka julkakor och ett ganska avancerat saffransbröd som mamma hittat ett recept till. Det var avancerat eftersom att man inte skulle följa gamla invanda sätt att baka på, som att värma mjölk och smälta smör och så vidare. Nej, här skulle det vara fördeg och sen en andra deg och frukter och pensla med ägg två gånger och jäsa en timme och en massa andra konstigheter. Men det är ju lite kul att prova något annat än lussekatter som omväxling.

Hade även tänkt att prata lite med mamma om mina Kanadaplaner och så. Jag vill ju gärna att hon ska veta vad jag tänkt mig och att jag faktiskt har en någolunda vettig plan. Det tycker jag i alla fall själv. Men idag har vi varit ganska upptagna så jag har inte riktigt känt för att ta upp det till diskussion. Får försöka ta det imorgon. Jag har knappt ens tänkt på att det varit Luciadagen idag. Det är lätt att det blir så om ingen lussar för en eller om man inte lussar själv.

Min andra bror + svägerska M som var med till Model Lab härom dagen, kom hit lagom till middagen. Sen åt vi glass och spelade TP hela familjen men vi tröttnade efter någon timme eller så.

Nu är jag väldigt trött och ska egentligen bara skriva färdigt det här inlägget och sen fixa i ordning luftmadrassen som jag och A sover på. Mammas hund har fått valpar så hon sover med dom inne i gästrummet så därf ör får vi slagga på luftmadrass i TV-rummet. Inte jättebekvämt som en säng men det funkar. Längtar hem till min egen säng, men det gör jag alltid när vi inte sover hemma.

Framtidsabstinens

Jag har ju vid några tillfällen här på bloggen ojat mig en del inför framtiden och vad som kommer att hända efter nyår etc. Jag vet lite mer nu än för några veckor sedan.

Det första som jag vet och som jag troligen också kommer att genomföra – det är egentligen bara en fråga om när – är att göra precis vad min gode vän M just har gjort. Jag kommer nog att låta lite som något av en härmapa men det gör inte så mycket att folk som känner både mig och M tror det. För vad dessa personer isåfall inte heller vet är att M gjorde precis det som jag redan som student i Skövde fick för mig att göra. Det jag inte visste då var att det fanns något som hette The Youth Mobility Program. Tack vare M så vet jag det nu.

M drog till Vancouver för lite mer än två månader sedan nu. Hon åkte dit eftersom hennes pojkvän E gör sin s k “post. doc dissertation” på ett uni i Vancouver och troligen kommer att vara där i alla fall två år. Tack vare The Youth Mobility Program kan M vara där och jobba samtidigt som han skriver sin avhandling och det är just detta jag också så gärna vill göra… Alltså jobba i Vancouver, inte skriva avhandling. 😉

The Youth Mobilily Program är ett slags utbytesprogram mellan Sverige och Kanada men även mellan Sverige-Australien och Sverige-Nya Zeeland. Programmet innebär att man som ungdom mellan 18 och 30 kan ansöka om tillfälligt arbetstillstånd via Kanadensiska ambassaden i Stockholm. Man behöver alltså inte ha något jobb innan man åker till Kanada vilket är det vanliga sättet att söka arbetstillstånd. Normalt sätt måste man i princip ha jobb i Kanada innan man åker dit och jobbar och det förutsätter att man antingen har väldigt goda kontakter där, är väldigt duktig på någonting eller blir ditbjuden för att jobba. Jag har ingen av dessa fördelar.

Tack vare Internet kan man ju också försöka skaffa jobb i Kanada när man fortfarande befinner sig i Sverige men jag ser även på detta som nästan omöjligt. Lyckas man trots allt få någon på andra sidan jordklotet att anställa en ska man komma ihåg att det tar flera veckor att få ett arbetstillstånd. Att då begära av sin arbetsgivare att denne ska vänta på en i de ca 2 månader som det tar innan byråkratins kvarnar malt klart känns inte särskilt realistiskt. Det är alltså här som den stora skillnaden ligger mellan The Youth Mobility Program och de vanliga arbetstillstånden: jag kan söka jobb direkt i Kanada och börja jobba direkt. Ingen byråkrati och inga turistvisum.

Jag fyller 28 i mars. A pluggar och kommer att göra det i ungefär två år till. Han är dessutom måttligt intresserad av Kanada. Våran bostadssituation verkar inte lösa sig den närmaste tiden och eftersom jag inte har fast anställning så är inte bostadsrätt något att tänka på. Med andra ord så känns det som att tidpunkten är ganska lämplig för ett sånt här projekt. Det enda som känns väldigt tråkigt är att åka ifrån A. Det känns inte alls bra, men jag hade aldrig ens tänkt den här tanken om jag inte trodde att vi, oss och det vi har, är tillräckligt starkt och bra för att klara av något som det här.

Jag har också tänkt att åka hem efter ett halvår. Detta av flera orsaker. För det första kan man enligt KLM’s resekalender inte boka hembiljetten så långt i förväg som ett helt år. För det andra kostar en enkelbiljett nästan lika mycket som TVÅ resor till Vancouver tur och retur. Och för det tredje så lär passkontrollen i Kanada bli lite misstänksamma om jag försöker komma in i landet utan hemresebiljett. Och det finns saker som jag finner mer intressanta än att fastna i Kanadensisk passkontroll.

Detta är vad min framtidsabstinens består av. Det är också lite av ett antiklimax. Jag vill ju egentligen inte åka från A och lämna honom så lång tid men samtidigt så vet jag att jag kommer att ångra mig resten av livet om jag inte ens försöker göra det här. Jag vet också att när jag väl är över 30 så kommer det bli så mycket svårare att genomföra den här drömmen. Jag är också rädd, tänk om jag inte lyckas få något jobb alls? Tänk om jag måste åka hem efter bara ett par veckor för att det helt enkelt inte går? Men då får det väl vara så. Jag vet ju inte förrän jag provat.

Dessutom verkar det som att jag inte kan få fast anställning på jobbet just nu. Det gör inte så mycket eftersom jag så gärna vill göra den här Kanada-resan, även om det hade känts tryggt att ha en fast tjänst. Senast jag och min chef pratade om det här så berättade jag vad jag vill göra, jag tycker att öppna kort är det bästa då jag respekterar alla mina kollegor och trivs oerhört bra på jobbet. Han tyckte det lät intressant. Jag föreslog, eftersom jag inte vet särskilt mycket än (jag har ju inte ens det där arbetstillståndet ännu) att jag kan jobba kvar enligt samma avtal som tidigare i ca 6 månader till så får vi se sen. Han tyckte det lät bra och ska återkomma när han vet säkert.

Så här ligger landet just nu. Även om jag inte vet så mycket mer än förut så känns det bra att veta lite mer i alla fall.

Hälsningar från .ca

Fick mail från M i Vancouver häromdagen som jag tog och svarade på nu. Hon verkar ha det så bra där borta. Nya möbler och cykel och skidåkning och tillgång till Stilla havet varje dag. *suck*

Avundsjukan lyser igenom lite? Mmm.. i alla fall vad gäller skidåkningen och Stilla havet. Jag vill också! Titta här, titta här!