Kärlek = tortyr

Under några veckors tid har jag befunnit mig i lite av ett antiklimax. Å ena sidan är helgerna helt underbara eftersom jag knappt gjort annat de senaste helgerna än att umgås med en person som jag snart börjar tro att jag varken kan eller vill leva utan överhuvudtaget. Det spelar verkligen ingen som helst roll vad vi gör, eller inte gör, men bara att tillbringa så mycket tid med honom som möjligt känns som något näst intill livsnödvändigt. Min lägenhet står nästan och förfaller. Jag borde städa och fixa och dona. Måla klart bokhyllan t.ex. (Nej, den är inte färdigmålad!) men hur ska det gå till när jag är i Skövde typ jämt? 😉

Å andra sidan, eftersom A bor i Skövde så blir vardagarna så otroligt långa och jobbiga rent känslomässigt. Ibland känns det som om jag ska längta ihjäl mig – bokstavligen! Veckorna går visserligen ganska fort men det känns ändå som en hel evighet mellan två helger. När man har pojkvän i samma stad som man bor, och som det varit för mig tidigare, till och med på samma gård i samma område, hinner man umgås på ett helt annat sätt under vardagarna. Som det är nu så går det ju verkligen inte. Men det är också väldigt positivt på det sättet att när man väl träffas så tar man verkligen reda på de få dagar man har tillsammans och gör det absolut bästa av dom som det bara går. När man åker hem igen på söndagskvällen, eller som senast, tidig måndag morgon, vet man att det är fem långa dagar kvar tills att man ens kommer i närheten av något så enkelt men ack så betydelsefullt som en kärleksfull och omtänksam kram.

Men varje gång jag kommer på mig själv med att sitta och drömma mig bort och som jag tidigare nämnt, sakna honom så mycket att det gör ont, så påminns jag också om att det är så värt det. Det kanske kommer att ta ett bra tag innan någon av oss har någon möjlighet att ändra bostadsförhållanden och/eller sysselsättning och därmed minska avståndet emellan oss men som det känns nu så kan det gärna få göra det. Vi lär nog hålla ut tills dess. Kanske. 🙂

Mora Träsk

Den här veckan har jag varit allt annat än flitig med bloggen. Har varit fullt upp hela veckan som vanligt. Jag fattar ibland inte varför jag aldrig hinner med något. Jag gör ju egentligen ingenting annat än att jobba.

Var och shoppade lite inför den kommande helgen i måndags. Blev två toppar och en ny BH. Intresseklubben antecknar nog så det ryker just nu. 🙂

När jag kom hem var väl tanken att jag skulle börja titta lite på inlämningsuppgift 2 i IT-juridiken. Men det blev det så klart inte. Istället blev det pill i nya datorn och Prison Break. 🙂 Har ju varit så upptagen de senaste helgerna *host host* så jag har bara inte “hunnit” få klart den nya burken. Den går som en klocka men än så länge är det inget annat än Windows som är installerat på den så den är inte så väldans funktionsduglig ännu.

I tisdags kom T över och vi satt och babblade och fikade i nåra timmar. Vi brukar vara väldigt duktiga på att prata när vi väl kommer igång. Vi hade inte träffats sen i juli någon gång så sen dess hade det ju hänt en hel del som man var tvungen att reda ut. Sen fick jag lite ångest över min inlämningsuppgift igen samt hur mycket klockan hade blivit och hur trött jag skulle vara morgonen efter. Blev dock gladare och lite lättare till mods när A ringde senare på kvällen. Märkligt hur en enda person kan ha en sån sån positiv och inspirerande effekt på en ändå.

I onsdags fick jag dock värsta ångesten över uppgiften. Det hela blev inte bättre av att jag lovat bort mig på bio med P, Insåg dock att jag aldrig skulle få klart inluppen om jag inte tackade nej till bion och så fick det bli, vilket sög för jag tycker det är så tråkigt att behöva bryta nåt man mer eller mindre lovat. P hade dessutom gratisbiljetter så vi hade tänkt gå och garva åt Pirates of the Carabbean en gång till. 🙂 Men så blev det alltså inte. Jag satt och kliade mig i huvudet hela onsdagskvällen istället och försökte få ordning på avtalsrätt och bit-skatt. Lagom spännande…men faktiskt ganska intressant egentligen.

Torsdag = riddag. Vi hade hoppning. Det var läskigt och roligt på samma gång. Jag har inte hoppat på säkert 10 år minst. Natuligtvis var lilla Ester inte jättepigg på att hoppa denna dag. Hon vägrade flera gånger innan hon bestämde sig för att orka studshoppa över ett rättuppstående hinder, ett krysshinder och sedan ännu ett rättuppstående hinder. Då fick hon massor med beröm.

Igår åkte mamma och pappa till Italien och tanken är att jag ska vara hästvakt tills på tisdag. Lilla mamma var dock noga med att förklara att jag inte behövde vara hemma varje dag. Pållarna ska inte ha något hö överhuvudtaget för det finns fortfarande gott om bete i hagarna så det enda jag behöver göra är att se till att de har vatten och om det ska fortsätta ösa ner varanda dag under helgen så lär det inte göra så mycket att jag drar iväg en snabbis till Skövde och till Bonna-festen på lördag. Det blir sittning med rolig underhållning och massa mat och sång samt Mora Träsk senare på kvällen. Det är en ganska speciell syn att se ca 300 studenter sitta på golvet i stora salen på Kårhuset Boulogner och klappa händerna till “Tigerjakt” och “Öron, axlar, knä och tå” och allt vad det är. 🙂

Ska försöka fixa klart den ondskefulla inluppen ikväll och imorron förmiddag så att jag kan ägna resten av helgen åt Bonna-fest och A. 🙂

Tillbaka på ruta ett

När jag börjar dejta någon så har jag ytterst sällan några visioner eller framtidsplaner om hur det ska bli. Mest för att jag är så van vid att saker aldrig blir som man tänkt sig. Man skulle nästan kunna tro att jag uppfann den företeelsen, så bra stämmer det in på mitt liv. Jag är egentligen mest ute efter att lära känna en person och se vad som händer med tiden och försöker att inte ha några förväntningar. Men ibland är det väldigt svårt. Ju mer man börjar umgås och ju mer man börjar tycka om den personen, ju mer vill man ha.

Jag har varit singel i ungefär ett och ett halvt år nu och det har faktiskt tagit väldigt lång tid att vänja sig vid att vara sin egen. Jag är visserligen en person som väldigt lätt kan vänja mig vid en viss sak men sen när man bryter just det mönstret så kan det ta lång tid att “återställa” sig igen. Just för tillfället trivs jag väldigt bra med att vara singel. Eftersom jag befinner mig precis i början av mitt karriärliv så är det ganska bra att bara ha sig själv att tänka på och på så sätt vara relativt mobil och flexibel. För i ärlighetens namn så är det lite knepigare med en fast relation då man inte har ett fast jobb som man tänkt sysselsätta sig med länge och precis som jag, fortfarande har en del “crazy” saker som man skulle vilja göra. Exempelvis jobba utomlands, vilket skulle bli en smula komplicerat om man haft en fast relation. Nu börjar jag emellertid undra hur jag ska göra med mina jobba-utomlandsplaner. Jag vill helst bli helt färdig med plugget innan jag ger mig ut och ser världen, för vem vet, tänk om man fastnar någonstans? Då lär de sista studieåren inte bli av så det är nog bäst att ta allt i tur och ordning. Samtidigt, åren går och yngre blir man ju inte.

För att återgå till ämnet relationer så har jag just insett att jag nog måste avbryta något som jag nog hade hoppats kunna bli något seriöst. Det är tråkigt och jobbigt och förbaskat olyckligt att det skulle ske precis innan min kommande semester. Men just nu känns det som det smartaste draget att göra. Jag är inte helt förlorad, jag kan fortfarande tänka rationellt och klart och förhoppningsvis fatta rätt beslut, även om det tar emot. Jag är inte heller arg eller förbannad på personen i fråga. Man kan inte rå för vad man känner, eller inte känner, för en viss person. Det är inget man kan råda över helt själv, iaf enligt min uppfattning. Men den här gången slog det helt enkelt fel och det är inte så mycket att göra åt. Det är ingens fel att det är som det är.

Just för tillfället känns det förvånansvärt bra och inte alls så vemodigt som jag trodde att det skulle kunna bli och nu är jag lite fundersam över hur det egentligen kommer sig. Jag har inte särskilt lätt för att bli kär men jag har däremot ganska lätt för att bli väldigt förtjust i folk och därmed ha svårt att släppa taget. Så jag måste nog erkänna att jag är lite förvånad. Det har ju i vilket fall som helst inte hunnit gå så lång tid sen jag bestämde mig för att det är så här det måste bli så jag kanske inte riktigt tagit in det än. Även om man hunnit med att göra vissa mer eller mindre genomtänkta saker genom åren så ångrar jag ingenting. Så är det också nu. Jag har haft roligt och ångrar inte ett smack. Utgången av det hela kunde ha varit vackrare men sånt är livet.

Ibland tycker jag att jag är en riktig olyckskorp när det gäller relationer. Å ena sidan dras jag gärna till killar som jag nog egentligen inte borde ha något samröre med alls av olila anledningar och som jag innerst inne vet inte är bra för mig och min ibland opraktiska förmåga att fästa mig vid folk så lätt. Å andra sidan verkar det som om killar som jag verkligen inte är intresserad av, men som säkert är snälla och trevliga på sitt sätt, dras till mig som magneter. Kort sagt, de killar jag vill ha kan jag inte få men de killar som jag kan få vill jag inte ha. Usch, vad hemskt det där lät! Tursamt nog så har jag iaf vid ytterst få tillfällen hittat just den typen som varken hör hemma på det ena eller det andra stället. Men då har andra saker gått fel istället.

Jag, liksom många andra, har blivit bränd vid några tillfällen och det gör ju också att då man träffar någon ny, som man genast känner att man skulle kunna tycka väldigt mycket om, så passar man sig väldigt noga för att engagera sig för mycket. Precis så är det i det här fallet. Jag blev på ett tidigt stadium konfronterad med frågor om vad jag är så rädd för. Jag går inte omkring och är konstant rädd för att binda mig, det är inte där problemet ligger. Jag försöker bara akta mig för att göra dumma misstag. Man får ju ändå ett ganska bra intryck av en person om man umgås med den personen ganska tajt. Men när man väl börjar att umgås mer och slutligen passerar gränsen mellan vänskap och/eller kamratskap och något som ligger bortom det så slutar man lyssna på den varnande rösten i huvet och börjar istället lyssna på andra röster som inger hopp om något man saknat väldigt länge: närhet och omtanke.

Nej, jag är inte rädd. Jag är helt och hållet av den uppfattningen att man måste våga för att vinna, vilket dessutom var en av de saker som en viss person intalat mig och som jag även insett desto mer efter min senaste erfarenhet. Och även om självförtroendet kanske fått sig en smäll på käften så lär jag inte dra mig för att gå vidare. Kanske inte precis just nu men senare. Jag tror också att man måste tillåta sig att ge efter och kanske till och med att bli sårad för att hitta det och den man letar efter. Annars tror iaf inte jag att man någonsin kan hitta sann lycka tillsammans med en annan person.