Kärlek = tortyr
Under några veckors tid har jag befunnit mig i lite av ett antiklimax. Å ena sidan är helgerna helt underbara eftersom jag knappt gjort annat de senaste helgerna än att umgås med en person som jag snart börjar tro att jag varken kan eller vill leva utan överhuvudtaget. Det spelar verkligen ingen som helst roll vad vi gör, eller inte gör, men bara att tillbringa så mycket tid med honom som möjligt känns som något näst intill livsnödvändigt. Min lägenhet står nästan och förfaller. Jag borde städa och fixa och dona. Måla klart bokhyllan t.ex. (Nej, den är inte färdigmålad!) men hur ska det gå till när jag är i Skövde typ jämt? 😉
Å andra sidan, eftersom A bor i Skövde så blir vardagarna så otroligt långa och jobbiga rent känslomässigt. Ibland känns det som om jag ska längta ihjäl mig – bokstavligen! Veckorna går visserligen ganska fort men det känns ändå som en hel evighet mellan två helger. När man har pojkvän i samma stad som man bor, och som det varit för mig tidigare, till och med på samma gård i samma område, hinner man umgås på ett helt annat sätt under vardagarna. Som det är nu så går det ju verkligen inte. Men det är också väldigt positivt på det sättet att när man väl träffas så tar man verkligen reda på de få dagar man har tillsammans och gör det absolut bästa av dom som det bara går. När man åker hem igen på söndagskvällen, eller som senast, tidig måndag morgon, vet man att det är fem långa dagar kvar tills att man ens kommer i närheten av något så enkelt men ack så betydelsefullt som en kärleksfull och omtänksam kram.
Men varje gång jag kommer på mig själv med att sitta och drömma mig bort och som jag tidigare nämnt, sakna honom så mycket att det gör ont, så påminns jag också om att det är så värt det. Det kanske kommer att ta ett bra tag innan någon av oss har någon möjlighet att ändra bostadsförhållanden och/eller sysselsättning och därmed minska avståndet emellan oss men som det känns nu så kan det gärna få göra det. Vi lär nog hålla ut tills dess. Kanske. 🙂