Fy faan

Ja, det kan man verkligen säga. USCH! Hur faan tänker föräldrar som gör så här mot sina barn? Och vad värre är, pappan i den här artikeln är inte ensam om att utnyttja sitt gravt handikappade barn på det här sättet. Hur kan man leva med sig själv? Jag är mållös…och arg! Jag avskyr verkligen sånt här!

Vad som däremot gör mig på mycket bättre humör är vädret. Idag har det tydligen varit 20 grader i Götet. Helt underbart. En kollega hade hört att det tydligen skulle bli den varmaste sommaren på flera år. Det låter lovande med tanke på hur duktigt det regnat de senaste somrarna.

Jag tänkte försöka utnyttja solariet på gymmet några gånger innan sommaren drar igång på allvar. Tänkte att det nog skulle hjälpa huden lite till en snygg solbränna. Min mamma solade solarie några gånger innan hon och pappa åkte till Mexiko för ca 15 år sedan. Dom blev rekommenderade till att göra det då eftersom man lätt kunde bränna sig annars, speciellt då dom åkte dit då det var vinter i Sverige.

Klementiner och telefonförsäljare

Klockan är snart halv tre och jag har snart jobbat klart för idag. En jätteorange klementin ligger på skrivbordet precis bredvid tangentbordet. Den riktigt lyser och distraherar mig från arbetet. Jag hade först tänkt att ta den till efterrätt efter lunchen men sen fastnade jag helt med att skriva en jobbansökan och sen var rasten slut och det var dax att göra lite nytta. Klementinen blev således kvar på skrivbordet och nu sitter jag mest och testar mig själv hur länge jag kan motstå frestelsen att sträcka ut handen, greppa klementinen och börja skala. Spännande spännande.. det blir svårare för varje minut. Men om jag hållit mig så här länge (lunchen slutade vid halv ett) så borde jag rimligtvis kunna hålla mig till fikat vid halv tre…eller?

Söka jobb, ja. Usch. Jag får ångest bara jag tänker på det. Varför är det så svårt? Varför vill ingen ha mig, en nyutexaminerad, engagerad, positiv, ambitiös, glad, snart 25-årig tjej som inget hellre vill än att få sätta tänderna i en verksamhet där jag kan utnyttja mina kunskaper inom IT-området och utvecklas både professionellt och personligt? Kanske för att det redan finns flera tusen lika engagerade, positiva, ambitiösa, glada och unga arbetssökande med massa mer erfarenhet av IT-branchen än vad lilla jag hittills har kunnat skaffa mig. Att försöka ta sig in på arbetsmarknaden känns just nu som det mest omöjliga jag någonsin tagit mig för. Visst, säljarjobb verkar det ju finnas hur många som helst av och av dömma av de som ringer en hela tiden och tjatar om tvättmedel, telefonabonnemang, skivor, försäkringar och faan och hans moster, så verkar ett sådant jobb inte så svårt att få. Men ärligt talat, vem vill ha ett jobb där man dag ut och dag in ringer folk som egentligen inte vill bli uppringda och som skäller ut en så fort man sagt vartifrån man ringer? Det låter sannerligen inte som någon hälsosam arbetsmiljö.

Nu förhåller det ju sig iofs som så att jag faktiskt inte ens haft något sådant jobb så jag vet egentligen inget om hur det är att vara telefonförsäljare. Men jag vet däremot hur iirriterad man kan bli som konsument när man blir uppringd av dessa människor. De lyckas alltid ringa vid fel tidpunkt. Mitt på dagen då man sitter och pluggar eller jobbar eller har något annat viktigt föf sig eller på kvällen då man efter en hård dags pluggande försöker slappna av och koppla bort hjärnan för en stund. Då ringer telefonen och man skuttar upp från soffan då man hoppas att det är pojkvännen, någon kompis man inte hört av på ett tag eller lilla mamma som ringer. “Hej, jag heter Kalle Dussin och ringer från Optimal Telecom. Får jag störa dig en stund?”. Frustrationen har inga gränser när man försöker lugna ner sina stackars nerver samtidigt som man försöker klämma ur sig något som iaf nästan låter trevligt eller åtminstone inte otrevligt om att “Nej, tack, jag har inte tid just nu.” eller “Nej, tack, jag är nöjd med det telefonabonnemang som jag redan har.” En envis telefonförsäljare nöjer sig så klart inte med detta utan säger då lite rappt “Hur kan du vara nöjd när du inte ringer med den billigaste operatören i landet?” Det är här som tålamodet börjat ta slut och man inser att denna försäljare inte tänker ge sig om man inte säger ifrån på allvar. Man förstärker således sitt “Nej, tack” och om man har tur så ger sig personen på andra änden och tackar för sig och lägger på. Men om man har otur, vilket jag oftast har när det gäller telefonförsäljare, så får man upprepa denna procedur några gånger, och för varje gång iterationen upprepas plusas variabeln IRRITATION på med 1.

Nu är jag ju tyvärr funtad så att jag har väldigt svårt för att be folk att dra åt helvete eller att ens kunna skälla ut någon, även om det bara är över telefon och trots att jag säkerligen aldrig kommer att prata med personen på andra sidan någonsin mer. Men sådant kan man aldrig så noga veta. Livet har ett lustigt sinne för ironi och man vet aldrig om man någon gång i den allra avlägsnaste framtid kan stå öga mot öga eller öra mot öra med någon som man gjort bort sig inför. Annars hade ju problemet med telefonförsäljare inte varit så allvarligt. Men bara tanken på att slänga igen luren i öret på någon får mig att känna mig som en hemsk människa.

Usch.. jag har för mycket ångest över fåniga saker…jag är nog konstig.

Klementinen ligger där den ligger och nu är det fika-dax om 1 minut.