En lång dag är över

Efter sammanlagt sex timmar i en visserligen bekväm men ack så trång Volvo och en inte allt för munter begravning så är man lite trött. Vi är fortfarande kvar hos mina föräldrar men tåget hem till Götet går om ungefär en timme.

I kyrkan under begravningsgudstjänsten satt jag och funderade lite på varför begravningar egentligen måste vara så sorgliga. I alla fall när det gäller personer som fått leva i nästan hundra år och dött på ett lugnt och stillsamt sätt. Det är ju så klart annorlunda när personer i ens närhet gått bort för tidigt och under tragiska förhållanden, men när någon går bort på grund av ålder, vad är egentligen mer naturligt?

Självklart berördes jag under gudtjänsten, precis som andra som var närvarande (A, mina bröder, min yngsta brors flickvän, min föräldrar, min farbror med fru, vuxna döttrar och deras barn) men jag tycker ändå att vissa begravningar kanske borde göras lite muntrare, eller i alla fall lättsammare. Nu är det väl visserligen de närmaste, i det här fallet min pappa och min farbror, som huvudsakligen varit med och bestämt hur det skulle vara. Kanske är det också så att min generation ser på det hela lite annorlunda än vad mina föräldrar och folk i deras ålder gör generellt. Den jobbigaste delen under begravningsgudtjänsten är ju alltid då alla ska ta ett sista farväl av den bortgågna, alltså då man radenligt går fram och lägger en blomma på kistan. Men jag tyckte nog att det var lite jobbigare att se min pappa och farbror göra det än att gå fram själv… De stod ju min farmor närmre än vad jag gjorde.

En trevlig sak i allt det sorgliga var ju så klart att få träffa kusinerna igen. Det brukar vara trevligt även om det börjar bli lite väl påtagligt att det bara skett under mindre muntra sammanhang den senaste tiden. Men pappa fyller ju 60 i vår så kanske tänker han sammanföra släkten till lite firande. Jag hoppas i alla fall på det.

Själv vet jag inte ännu hur jag skulle vilja att min begravningsceremoni (eller vad man nu ska kalla det) skulle vara. Jag vet inte ens om jag vill bli begravd eller kriminerad eller någonting relaterat till det. Men det känns inte som att det är dags att fundera på det riktigt än. Livet ska man ju inte ägna åt att planera sin död, i alla fall inte innan man fyllt 30. 😉

Andra bloggar om: Begravning, Bilresor, Familj, Släkt, Sorg

Lite åldersnoja

För inte så längesen insåg jag att jag snart fyller 26. Födelsedagen är inte mindre än en och en halv vecka bort. Inte särskilt många år kan man kanske tycka men man börjar ju ändå få lite åldersnoja. Upp till 25 var inga problem. 25 är en ganska lagom ålder. Inte för nära 20 och inte för nära 30. Men om mindre än två veckor har jag närmre till 30 än till 20, inte enbart dagar och månader räknade.

Samtidigt som man funderar på allt som man kanske borde ha uppnått vid denna ålder så slits man åt två håll. Iaf jag. Å ena sidan känner man sig lite efter många både äldre, jämnåriga och vissa till och med yngre bekanta som på vissa sätt har kommit så mycket längre i livet. Samtidigt så tänker jag om det egentligen är någon idé att bry sig om vad andra gör och i vilket takt. Jag hinner nog ikapp förr eller senare.

Sådana här funderingar brukar jag ha varje år då det närmare sig min födelsedag. Dagen, som infaller nästa måndag, kommer inte heller i år att bli särskilt märkvärdig. Som det ser ut nu så blir det nog endast att bjuda kollegorna på tårta på jobbet. Så himla dumt att fylla år en måndag. Annars hade det nog varit läge för en liten inflyttningsfest kombinerad med födelsedagskalas. Jag är så dålig på det där med kalas. Jag funderar en massa på det men kommer aldrig till skott. Slappt…

Födelsedagspresent

Igår fyllde min A 20 år. Ja, han är lite yngre än mig (fem år yngre till och med) men ingen av oss tänker på det särskilt mycket. För egentligen spelar det ju ingen roll. Ålder och mognad är två faktorer som sällan har något med varandra att göra. Det går verkligen inte att säga att en person som är äldre eller lika gammal som en själv alltid är mer mogen eller lika mogen som en själv. Jag har sett alldeles för många bevis på motsatsen. Ett av dessa ”bevis” har dessutom ägnat sig åt att sprida högst privata saker om mig till sina kamrater, vilket visserligen är sårande men samtidigt saker som jag vägrar ta på mig skulden för eftersom han till stor del har sig själv att skylla. Jag skulle lätt kunna göra samma sak men jag är inte den sortens person, hur förbannad jag än kan bli. Mognad var ordet!

Nog om det!

Jag ska ju till Skövde i helgen (*doh*) men har ett litet lyx-problem att lösa först, nämligen ”Operation: födelsedagspresent”. Har ingen aning om vad jag ska köpa som present till min nyfunne vän och tillika pojkvän. Vi har ju inte varit ihop i mer än några veckor. På det hela taget gick allting väldigt fort så vi har egentligen inte hunnit lära känna varandra jätteväl än. Jag vet en massa saker som han nog skulle behöva till sin nya lya men det är egentligen mest såna där tråkiga bra-å-ha-grejer som inte är så roliga att få som födelsedagspresent precis.

Jag har funderat lite på en vattenpipa. En sådan skulle i så fall inhandlas under min resa till Egypten som tar sin början onsdag kväll i nästa vecka. Men att få hem en sån där apparat hel känns som ett projekt gjort för att misslyckas. Jag har också funderat på kaffe och choklad, två saker som A älskar och vägen till en mans hjärta går ju genom magen, som det så fint heter.

Men nu tror jag att jag efter ytterligare funderingar har kommit fram till en riktigt bra present. Men den kan jag ju bara inte berätta om här. Då blir det ju ingen överraskning. 🙂

Födelsedagsmiddag

Gårdagen förgylldes av god middag i trevliga bekantas sällskap. Min kompis M1, som jag var på inflyttningsfest hos för några veckor sedan, fyllde år och jag, N, F och L gjorde henne sällskap på restaurangen Pasta+ på Södra Vägen. Mycket bra restaurang med supergoda pastarätter, gott vin och dessutom riktigt sjysst kaffe. Efterrätterna kan jag inte uttala mig om för när jag hade hunnit äta upp ungefär två tredjedelar av min portition förmådde jag inte äta mer. Det stog stop så därmed blev det inte heller någon efterrätt för mig. Men en kaffe slank iaf ner. Vi hade mycket trevligt och det hann bli lite sent. Var hemma en stund efter elva och kom väl säng en stund innan tolv.

Idag var tanken att jag skulle följa med mina föräldrar och min yngst bror på kalas hos min brors flickväns mamma som fyller 50. Jag skulle isf följt med pappa hem efter jobbet men när jag kom hem från födelsedagsfirandet igår förmådde jag inte packa någonting. Och inte hann jag göra det imorse heller. Så det blir nog inget kalas för mig idag men det kvittar egentligen. Jag är trött och har nog egentligen ingen som helst lust. Måste bara komma ihåg att ringa morsan och farsan och meddela det.

I övrigt närmar sig semestern med en dag i taget. I helgen kommer R och M och hälsar på. Vi ska bl.a. till Liseberg med T, A och en, vad jag tror, manlig bekant till A. I början av veckan utlovades fint väder till helgen men när jag nu tittade på väderkartan för lördag på Superstart så ska det så klart regna. Varför ska det alltid regna när JAG ska till Liseberg? Jag förstår verkligen inte varför det ska vara så. Det är väl min vanliga tur. Efter helgen vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på med ledigheten. Jag hoppas det blir lite sol så att man får tillfälle att sola lite.

Har inte pratat med den person som fredagens blogginlägg cirkulerar kring sedan i torsdags kväll. Jag har dels valt att inte söka kontakt eftersom jag behövt fundera och sen är det också det att jag känner att han nog haft andra, för honom säkert viktigare och roligare saker, att ägna sig åt än att tjaffsa med mig. Nu är det ju verkligen inte tjaffsa som jag vill. Jag tänkte egentligen bara tala om att jag inte tänker vara sur och arg samt att jag hoppas vi ändå kan vara vänner och umgås som två vuxna människor då vi dessutom har gemensamma kamrater. Jag vill verkligen inte vara med om att vi ska undvika varandra och att det ska vara konstigt och spänt eftersom det för min del är helt lugnt att det inte blir mer än vad som varit. Men vi får väl se hur det utvecklar sig när jag väl får tummen ur att ta kontakt.

25

Igår fyllde jag 25 år. Det kändes faktiskt lite speciellt. Nu kan jag inte längre säga att jag är närmre 20 än 30. Skulle egentligen ha skrivit lite i bloggen igår men jag hade fullt upp med att baka tårta. Bakade sammanlagt tre stycken. En till familjen och två att ta med att bjuda på på jobbet idag. När jag kom till jobbet imorse insåg jag dock att det nog hade räckt med en egentligen för det var ganska många som var lediga. Jag hade räknat med tårta för 17 pers men vi var knappt 10 ens. Så nu verkar jag få släpa hem den ena, än så länge orörda tårtan igen. Men det finns nog folk hemma som vill ha, skulle jag tro.

Jag fick massa fina presenter också. Bl.a. en digitalkamera av mamma och pappa som jag önskat mig jättelänge! Eller ja, ett par år iaf. Men det har ändå känts som något som man lika gärna kunde vänta med, det har fram tills nu funnits viktgiare saker att lägga pengar på…räkningar och sånt tråkigt. Kameran är iaf görfin och här är en länk till den.

Sen fick jag en tillhörande väska samt ett minneskort på 256 Mb, färgpennor (då jag tänkte försöka börja teckna lite igen), en fiffig pennvässare, 1000 kr, en chokladask och tre jättefina födelsedagskort. Det var nog allt. Sen har min snälla bror skickat efter nån kul leksak också men den hade inte kommit så den får jag vänta på. *spännande*

Dax att jobba lite och göra skäl för lönen 🙂