Java och laser

I fredags var ju vi (jag, Michelle, Katrin, Gilles och ett par kompisar till Gilles) till Planetarium och såg en lasershow med musik från Pink Floyds album The Wall. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig inför showen men det var mäktigt att få höra låtar som Another Brick in the Wall och Comfortably Numb på hög volym. Men jag var inte jätteimponerad av själva showen. En stjärnhimmel användes som bakgrund och det var mycket cirklar och andra symboler som snurrade runt och hade sig i takt med musiken och tekniken kändes ganska gammal och omodern och någon sa att de tydligen inte uppdaterat showen på typ 20 år så det kanske är dags.

Albumet The Wall handlar ju en del om krig i allmänhet och kalla kriget i synnerhet, droger och Berlin-muren och för att beskriva detta användes mycket bilder med “wall”- och krigs-tema i showen, som komplement till alla cirklar och stjärnor. Det var överlag bra men kändes som sagt lite omodernt.

Efteråt gick vi vidare till puben Fairview där vi betalade en cover fee på $10 för att få komma in och se ett uruselt band spela…eller åtminstone försöka spela. De ägnade 45 minuter åt att försöka koppla in sina instrument och att stämma desamma. När de sedan började spela gjorde det nästan ont i både kropp och själ att lyssna så vi tröttnade och gick därifrån och åkte hemåt istället och tittade in en snabbis på Boone County Country Club (!) som ligger inom gångavstånd från där vi bor. Man kan säga vad man vill om country, men banden kan åtminstone spela och gör det bra även om jag inte är jätteförtjust i genrern. Finns hur som helst mycket värre saker att lyssna på. Dansband, exempelvis.

Nu sitter jag och kliar mig i huvudet och försöker få ihop den sista inlämningsuppgiften i Java-kursen. Det går sådär. Någonting kommer jag i alla fall ha att lämna in men jag har fortfarande en del små problem att lösa och jag vet ju att ju flitigare jag är, desto snabbare blir det klart.

Andra bloggar om: Boone County, Country, Fairview Vancouver Pub, Java, Lasershow, Pink Floyd, Planetarium, Programmering, The Wall

Laser-show på Planetarium

Nu har ännu en vecka passerat och inget extraordinärt har hänt. Jag försöker avsluta mitt lilla filmprojekt och har tack vare det underbara vädret i veckan fått en hel del filmat. Jag hoppas bara materialet går att använda för jag har fått improvisera en hel del eftersom jag saknar en sjysst utrustning. Jag använder Michelles lilla kompaktkamera med filmfunktion eftersom min egen systemkamera inte har någon sådan funktion, och mitt lilla Manfratto-stativ så det blir ingen proffsdokumentär precis.

I övrigt har vi varit en del ute och njutit av det vackra höstvädret. Det är ju Halloween nästa helg och vi förbereder som bäst våra kostymer och jag ska låna Eilean’s (den äldsta dottern i huset) ängel-outfit är det tänkt. Michelle och grannen Line har prytt sina trädgårdar med Halloween-lampor och andra Halloween-relaterade grejer. Se bilder nedan. I veckan som kommer ska vi åka till en pumpkin patch där man odlar pumpor och där man kan gå in och kolla runt. Det ska tydligen var väldigt fint och man får ta med sig vilken pumpa man vill därifrån att karva ur till Halloween. Ska bli kul att göra det. Brukar inte precis fira Halloween så mycket annars.

Ikväll ska jag, Michelle och två andra vänner bege oss downtown och kolla på en lasershow på teatern och vetenskapscentret Planetarium. Lasershowen görs i kombination med musik av bland andra Pink Floyd, AC DC och Gorillaz men eftersom vi alla gillar Pink Floyd så blev det ju så klart den showen. 🙂

Andra bloggar om: Lasershow, Pink Floyd, Planetarium, The Wall

Vad gör jag för fel?

Precis som titeln nog antyder så blir det här ett något gnälligt inlägg. Jag vet inte hur många jobb jag sökt nu, jag har liksom tappat räkningen, men något måste jag göra fel för det enda jag hört från något av de företag som jag sökt jobb hos, huvudsakligen via Craigs List, är antingen “Thank you for applying for this position but…” eller absolut ingenting. Det förstnämda har visserligen inte hänt så ofta det heller men är i alla fall bättre än inte få veta något alls för då vet man att ens ansökan kommit fram och kanske med lite tur till och med blivit läst. Men när man inte hör ett dyft och än mindre blir kontaktad för en intervju…vad ska man tro?

Den här veckan ska jag försöka mig på något nytt och som jag helt missat tidigare. Jag ska kontakta en recruitment agency. Jag har inte sett så många av dessa i Sverige men enligt folk där hemma så börjar de bli vanligare där också. Här är det tydligen väldigt vanligt och om man ska tro våran granne Line (Lynn) så är det väldigt bra. Jag ska i alla fall försöka att inte ha för höga förhoppningar inför imorgon då jag tänker ringa två av dem, de som verkar vara de största,

Annars försöker vi att överleva värmen här. Förra veckan kom Michelles barn tillbaka från Ontario där de varit med sin pappa i nästan tre veckor. De tog med sig ett rejält högtryck också. Det har varit nära 30 grader i nästan en vecka nu och det börjar bli lite jobbigt. Runt 25 hade varit behagligare men när termometern når 30-sträcket så känns det i både kropp och knopp. Man funkar inte som man ska.

I fredags var vi en snabbis till White Pine Beach och badade och på kvällen socialiserade vi lite med grannana och i lördags var jag och Line en sväng till Woody’s och lyssnade på ett band som hette Hey, Stewey medan Michelle var hemma med sina barn och hade en lugn filmkväll med dem.

Har fortfarande inte bokat om min hembiljett för jag vacklar något i mitt beslut med att stanna till jul. Jag vill väldigt gärna stanna men samtidigt undrar jag ju ifall hela hösten kommer att kantas av idel jobbansökningar och idel tystnad.

Andra bloggar om: Hey Stewey, White Pine Beach, Woody’s

Plugg, party och en jävla massa envishet

Sitter och slappnar av några dagars intensivt kodande och skrivande. Idag var deadlinen för den examinerande uppgiften i kursen Grafisk Design för Internet som jag inte hann med att göra i våras. Nu är den klar och inlämnad och även om jag inte är 100 % nöjd (för det är jag typ aldrig) så känns det ändå skönt att ha det gjort.

Annars går livet vidare här på västkusten i till ytan världens näst största land efter Ryssland. Har så klart inte fått jobb ännu och har inte ägnat de senaste dagarna så mycket åt just det utan ägnat mig åt skolarbete istället. Imorgon är det hur som helst dags att återigen ta i med hårdhandskarna.

Jag har i alla fall bestämt mig för att boka om min flygbiljett till jul, någon gång runt den 21:e december. Nu är den ställd till den 16:e september och en ombokning skulle ge mig ytterligare några månader att försöka förverkliga min dröm. Har jag inget jobb till jul så är det väl bara packa ihop sina prylar och inse faktum men innan dess vägrar jag att ge upp! VILL INTE!

Michelle, som var på intervju för ett jobb som skulle passat henne perfekt och som hon även blev lovad under intervjun, är nu åter utan jobb. Kvinnan som intervjuade henne och som driver ett litet företag som säljer barnkläder med handmålade motiv på, ändrade sig och gav någon annan jobbet! Så jävla oproffsigt att först ge jobbet till en person och sen ändra sig! Fy faan, säger jag! Vi intalar oss dock att vi båda två är för bra för att bli behandlade på det sättet och Michelle tröstar sig med att hon nog ändå inte vill jobba för en människa som behandlar folk på det där sättet.

I helgen som gick har det varit full rulle. Vi var ute till de lokala pubbarna två nätter i rad och hade väldigt skojigt; träffade massa roliga människor, skrattade mycket, drack drinkar och dansade till ett cover band som kallade sig själva för Dance Mob, vilket i och för sig passade dem för de fick verkligen folk att röja på dansgolvet.

I förra veckan spenderade vi in en heldag downtown och besökte bland annat China Town, Gastown (Vancouvers gaykvarter), English Bay där vi såg en helt fantastisk solnedgång (bilder kommer) och avslutade kvällen på Johnny Fox’s Pub, en irländsk pub vars bartender såg ut som en väldigt ung Nicholas Cage, fast snyggare 😉

Sitter och funderar på om det är någon idé att äta något rejält så här sent. Får nog bli mackor och lite te och sen sova och vända rätt dygnet igen. Har spenderat mest vaken tid under dygnets mörka timmar de senaste dagarna så det känns som att det är dags att ställa tillbaka sig.

Andra bloggar om: China Town, English Bay, Gastown, Dance Mob

Cypress Provincial Park, Lynn Canyon Suspension Bridge och Capilano River

Sedan ett par månader tillbaka har min gode vän T planerat att komma hit och hälsa på. I tisdags anlände han och tog med sig ett rejält högtryck från Europa. Det har varit stekande hetta här i några dagar och man märker att det tar ett tag för en att anpassa sig till det. I torsdags var det över 30 grader och det kändes nästan outhärdligt att befinna sig utomhus, än mindre att försöka använda tankeförmågan till något annat än att tänka: vatten, vatten, vatten. Igår och idag har det varit betydligt behagligare temperatur på runt 24-25 grader. Då går det ju i alla fall att vara ute. 😉

I onsdags tog Michelle med sig oss och barnen ut på lite sightseeing. Vi besökte först Cypress Provincial Park från vilken man fick en fantastisk utsikt över hela stan. Tyvärr betedde jag mig klantigt åt och formaterade mitt minneskort innan jag kom ihåg att skapa en panorama-bild över utsikten. Helt galet klantigt gjort! Den enda bild som blev kvar var av vulkanen, som visserligen ligger i USA men som man kan se ända här borta i Vancouver.

Vi åkte sedan ner till Lynn Canyon där man låtit rekonstruera en gammal hängbro över Lynn Canyon och floden nedanför och den gungade ganska bra kan jag säga. 😉

Sist men inte minst åkte vi ner från berget och till ett fint ställe där vi låg och solade på stranden vid Capilano River som rinner hela vägen uppifrån bergen och ner. Vattnet var väldigt kallt och friskt och hade inte precis värmts upp på vägen men det var ganska skönt att sticka fötterna i floden och svalka sig lite för det var ganska varmt även i onsdags.

Sedan åkte vi hem och åkte till en Jazz-klubb i Yaletown senare på kvällen. Jazz har aldrig riktigt varit min typ av musik; segt och långtråkigt har jag alltid tyckt men jag blev riktigt imponerad av musikerna. De är inte precis några inövade låtar med två verser, två refränger och slutkläm de kör, snarare en massa improvisation och låtarna varar precis så länge som musikerna själva vill. Förutom dem var även ett gäng swing dancers på plats från en swing dance klubb i Vancouver. Jättetrevliga människor som dansade otroligt bra, riktigt underhållande att titta på i kombination med musiken. Vi pratade lite med dem och de berättade att dem ofta kom just till den klubben för att öva. Tyvärr tog jag inte med kameran dit… 🙁

Andra bloggar om: Capilano River, Cypress Provincial Park, Jazz, Lynn Canyon Suspension Bridge, Swing dance