Nya frissan dårå
Var som sagt och klippte mig i torsdags och det blev ganska kort efter att jag sparat ut håret sedan jag kom till Kanada då det var relativt nyklippt. Men jag är i alla fall supernöjd och känner mig lite fin igen. Här kommer en bild på mig i min nya frisyr. Om ni tycker att bakgrunden ser ut som den kanadensiska flaggan så är det helt rätt. Köpte en jääättestor flagga i somras som jag använde som bakgrund för fotot. 🙂
I fredags kväll fick jag en väldigt fin present av Gilles, en mina närmaste vänner här, som avskedsgåva. Det var en jättefin hatt men jag har inte lyckats få till en bra bild på mig själv i den ännu så det får bli en hattbilduppdatering senare helt enkelt. 🙂
Remembrance Day
Nu känns det verkligen att hösten kommit. När solen skiner är det fortfarande relativt varmt och underbart vackert ute med alla färgglada höstträd men så fort solen gått ner känner man hur kylan tränger sig på. Många träd har tappat de flesta av sina löv och det känns som att hela landskapet förbereder sig för att liksom gå i ide.
Idag är det Remembrance Day här i Kanada, vilket innebär att mer eller mindre hela landet stannar upp och under en dag fokuserar på att minnas och hedra dödsoffren under första och andra världskriget och de flesta efterföljande krigen efter det. Igår var jag med Michelle och hennes mamma till äldsta dottern E’s skola där man förberett en liten ceremoni med blåsorkester, fanor, veteraner och poppies, (valmo) den blomma som symboliserar veteranerna och Remembrance Day och som alla bär dagen till ära.
I Sverige har vi ju inte den här traditionen utan är bättre på att exempelvis uppmärksamma datum relaterade till förintelsen och liknande. Tyvärr är jag lite cynisk när det gäller firande av militärt relaterade händelser, men jag försöker att inte vara det. Jag tycker ju absolut inte att man på något sätt ska glömma bort eller förtränga krigshistorien, de som omkom i krig och de anhöriga till de som offrade sina liv för att rädda andras, men ibland kan jag känna en svag lukt av dubbelmoral med kommersiella jippon som poppy:n (valmon) för med sig. Att regeringar, och i det här fallet den kanadensiska, betalar ut ersättning till veteraner vet ju de flesta. Många veteraner har det dock väldigt svårt, eftersom ersättningen ofta är väldigt låg, vilket är en av orsakerna till varför donationer till desamma behövs. Det får mig genast att undra varför det ska behöva vara så? Om det nu anses vara så stort och värdefullt av människor att ge sig i krig, varför inte ge dem en ersättning som är värd namnet när de kommer hem med men som fysiska eller psykiska skador?
Vad som dock känns bra är att man under Remembrance Day fokuserar mest på fred och på Kanada som ett fortsatt fredsbevarande land, snarare än på vidare upprustning. Man har med andra orda inte dragits med i sitt grannlands krigslystenhet och hyckleri med att påstå sig vilja rädda hela världen när det i själva verket handlar om helt andra olj…jag menar saker…även om Kanada precis som Sverige och USA har trupper i exempelvis Afganistan. Men det orkar jag inte ens gå in på nu.
Igår var jag också och klippte mig. Ska försöka lägga upp någon någolunda bra bild på nya frissan när den faktiskt är lite i-ordning-gjord för det är den inte nu. 🙂
Nu ska jag försöka börja läsa lite i min nya kursbok Unix and Linux System Administration Handbook. Yay! 🙂
Andra bloggar om: Fred, Poppy, Remembrance Day, Valmo, Veteraner
Halloween – Canadian style
Så har man firat Halloween, the Canadian way! Fast nu var det ju i och för sig nästan en vecka sedan. På lördagen blev vi, jag och Michelle, Line och Graham + några av deras bekanta, upplockade av en buss/truck/limo ute på vändplatsen precis utanför våra respektive hus. Vi var då utklädda och klara. Jag som ängel, Michelle som påfågel, Line och Graham som 70-talister/discofreaks och Lines vänner Charlie och Mimi som fet amerikansk turist respektive något som påminde om Lady Gaga. Vi åkte sedan in till stan där vi plockade upp en rad folk, minst lika tokigt utklädda som vi själva och laddade till max för en helkväll på Grand Villa Casino i Burnaby, dit vi till slut anlände efter drygt en timmes runt-cruisande downtown.
Casinos är ju inte precis min typ av ställe så det var svårt att få tiden att gå då bandet hade paus. Men i övrigt var det en väldigt trevlig kväll med middag i casinots restaurant och live-band i form av Hey Stewey som vi redan sett spela ett antal gånger men aldrig tidigare utklädda till bandmedlemmar i bland annat Kiss och Guns ‘N Roses. 🙂
När vi sedan skulle hem uppstod ett litet problem. Limon som skulle hämta oss och köra oss hem dök inte upp på utsatt tid så Line, som planerat hela kvällen, fick sätta sig och ringa runt som en dåre för att försöka få tag på limo-företaget och den förare som skulle hämta oss. Under tiden satt vi andra i hotelllobbyn och försökte få tiden att gå men det hann bli ganska segt. Till slut löste sig allting och en kille kom i en splitter ny limo och hämtade upp oss efter många om och men. Den var betydligt mindre och trängre än den vi åkt med till casinot tidigare samma kväll så det blev lite trångt trots att vi var knappt hälften till antalet än innan. Hem kom vi i alla fall och det var ju huvudsaken för några taxibilar gick det inte att få tag på den kvällen.
Dagen efter var 31:e oktober då själva Halloween-högtiden ägde rum och jag gick en stund tillsammans med Michelle, hennes mamma och båda döttrar och deras pappa, Michelles vän Katrin och hennes tre barn, runt i trailerparken och tittade på medan ungarna körde trick or treat-rundan och samlade på sig så mycket godis som de kunde bära.
Nu är äntligen Halloween över för den här gången och ja, jag ganska tacksam för det faktiskt även om det varit kul att fira Halloween på äkta nordamerianskt vis som omväxling. Men snart är väl Halloween minst lika stort i Sverige som här… Huuuh 🙂
Här kommer ett gäng bilder från helgen:
Andra bloggar om: Grand Villa Casino, Halloween, Hey Stewey, Trick or treat
Java och laser
I fredags var ju vi (jag, Michelle, Katrin, Gilles och ett par kompisar till Gilles) till Planetarium och såg en lasershow med musik från Pink Floyds album The Wall. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig inför showen men det var mäktigt att få höra låtar som Another Brick in the Wall och Comfortably Numb på hög volym. Men jag var inte jätteimponerad av själva showen. En stjärnhimmel användes som bakgrund och det var mycket cirklar och andra symboler som snurrade runt och hade sig i takt med musiken och tekniken kändes ganska gammal och omodern och någon sa att de tydligen inte uppdaterat showen på typ 20 år så det kanske är dags.
Albumet The Wall handlar ju en del om krig i allmänhet och kalla kriget i synnerhet, droger och Berlin-muren och för att beskriva detta användes mycket bilder med “wall”- och krigs-tema i showen, som komplement till alla cirklar och stjärnor. Det var överlag bra men kändes som sagt lite omodernt.
Efteråt gick vi vidare till puben Fairview där vi betalade en cover fee på $10 för att få komma in och se ett uruselt band spela…eller åtminstone försöka spela. De ägnade 45 minuter åt att försöka koppla in sina instrument och att stämma desamma. När de sedan började spela gjorde det nästan ont i både kropp och själ att lyssna så vi tröttnade och gick därifrån och åkte hemåt istället och tittade in en snabbis på Boone County Country Club (!) som ligger inom gångavstånd från där vi bor. Man kan säga vad man vill om country, men banden kan åtminstone spela och gör det bra även om jag inte är jätteförtjust i genrern. Finns hur som helst mycket värre saker att lyssna på. Dansband, exempelvis.
Nu sitter jag och kliar mig i huvudet och försöker få ihop den sista inlämningsuppgiften i Java-kursen. Det går sådär. Någonting kommer jag i alla fall ha att lämna in men jag har fortfarande en del små problem att lösa och jag vet ju att ju flitigare jag är, desto snabbare blir det klart.
Andra bloggar om: Boone County, Country, Fairview Vancouver Pub, Java, Lasershow, Pink Floyd, Planetarium, Programmering, The Wall
Laser-show på Planetarium
Nu har ännu en vecka passerat och inget extraordinärt har hänt. Jag försöker avsluta mitt lilla filmprojekt och har tack vare det underbara vädret i veckan fått en hel del filmat. Jag hoppas bara materialet går att använda för jag har fått improvisera en hel del eftersom jag saknar en sjysst utrustning. Jag använder Michelles lilla kompaktkamera med filmfunktion eftersom min egen systemkamera inte har någon sådan funktion, och mitt lilla Manfratto-stativ så det blir ingen proffsdokumentär precis.
I övrigt har vi varit en del ute och njutit av det vackra höstvädret. Det är ju Halloween nästa helg och vi förbereder som bäst våra kostymer och jag ska låna Eilean’s (den äldsta dottern i huset) ängel-outfit är det tänkt. Michelle och grannen Line har prytt sina trädgårdar med Halloween-lampor och andra Halloween-relaterade grejer. Se bilder nedan. I veckan som kommer ska vi åka till en pumpkin patch där man odlar pumpor och där man kan gå in och kolla runt. Det ska tydligen var väldigt fint och man får ta med sig vilken pumpa man vill därifrån att karva ur till Halloween. Ska bli kul att göra det. Brukar inte precis fira Halloween så mycket annars.
Ikväll ska jag, Michelle och två andra vänner bege oss downtown och kolla på en lasershow på teatern och vetenskapscentret Planetarium. Lasershowen görs i kombination med musik av bland andra Pink Floyd, AC DC och Gorillaz men eftersom vi alla gillar Pink Floyd så blev det ju så klart den showen. 🙂
Andra bloggar om: Lasershow, Pink Floyd, Planetarium, The Wall