Det drar ihop sig

Bortsett från en hel del bloggande som varit relaterat till skolan har jag legat väldigt lågt med mitt bloggande den här våren. Det har inte precis varit medvetet, det har liksom bara blivit så. Men nu känns det som att det börjar bli dags att ändra på det för nu börjar det hända grejer.

Vad jag inte skrivit om tidigare är att jag i slutet på februari beställde flygbiljetter till Vancouver. I och med det fick jag även ett definitivt datum för resan. Det hade jag ju inte haft innan men den 16:e april, vilket är om knappt tre veckor, bär det av. Det känns helt overkligt. Jag tror inte att jag riktigt begripit det själv ännu. Jag gör så klart en del förberedelser, men jag har inte drabbats av någon allvarlig resfeber ännu. Kanske är det för att jag innerst inne är lite nervös…eller väldigt nervös, faktiskt. Jag åker ju på vinst och förlust. Hittar jag jobb eller någon slags sysselsättning att försörja mig på så kommer jag ju hem till Sverige igen i september som tidigast. Men om jag inte lyckas hitta något jobb kommer jag hem igen bra mycket tidigare än så. Jag hoppas så klart att allt ska gå bra och att det ska bli mitt livs äventyr och jag borde sluta oroa mig och ta det lite “chill”. Men gosh…

En dålig sak som skett är att det första jag måste göra när jag kommer till Vancouver är att åka till Apple Store vid Pacific Center. Min Mac är lite ledsen, inte väldigt ledsen, men ledsen så att det räcker för att klickfunktionen i touchpaden nästan helt slutat att fungera. Alla som har en MacBook Pro från åtminstone förra året eller möjligen sena 2008 vet att touchpaden inte har några knappar, den är snarare en stor knapp i sig själv. Jag har löst detta genom att aktivera “tap to click”-funktionen, d v s att klicka genom att trycka lätt på touchpaden. Liknar den funktion som även finns i Windows. Jag är inte helt förtjust i att behöva använda touchpaden på det sättet och att dra och släppa fungerar inte alls i nuläget och DET är irriterande.

Denna lilla defekt skulle lätt ha lätt ha gått på garantin om det inte hade varit för att A för några dagar sedan skrämde halvt ihjäl mig då jag, med en kopp kaffe i näven, var helt insjunken i en tv-serie och hade MacBooken ståendes på skrivbordet som vanligt. A petade mig i sidan och jag hoppade säkert en meter upp i luften OCH välte så klart ut en liten skvätt av kaffet över flera tangenter på min kära MacBook. Ingen större skada skedd just då, tangenterna och bakgrundsbelysningen fungerar fortfarande utan några som helst problem. Men om jag lämnar in MacBooken för service och reparation på en Apple Store och dem får se att det finns kaffe under tangenterna, vad ska dem inte tro att jag dragit för snyfthistoria då? De båda händelserna är helt skilda från varandra eftersom kaffeincidenten skedde EFTER att touchpaden började strula men det behöver ju inte spela någon roll vad jag säger. Om Apple kan avgöra att kaffet i teorin skulle ha kunnat påverka touchpadens funkationalitet så lär jag ju kunna glömma allt vad garanti heter.

Men jag tänker så här: touchpaden måste lagas och tangenterna som utsatts för kaffestänk skulle behöva rengöras undertill och jag kan ju ha riktig jävla tur att kaffet inte ens kommit i närheten av touchpaden under tangenterna så att Apple bestämmer sig för att det ena inte har med det andra att göra. Och om reparationen av touchpaden inte täckas av garantin så får jag väl betala reparationen och gilla läget. Datorn håller ju längre ifall jag väljer att laga den än om jag inte gör det och man kan ju alltid begära ett kostnadsförslag.

Deprimerande är det i vilket fall som helst, men vad göra? Shit happens. Min MacBook är lätt den bästa dator jag någonsin haft så det får det väl vara värt. Jävligt jobbigt att vara utan den under tiden den är inne för service bara. Hur ska jag överleva?

Andra bloggar om: , , ,

Hospitalization

Sedan jag la upp min annons på Vancouver Homestay Search igår, har det trillat in flera jättebra erbjudanden i mailboxen. Jag är väldigt positivt överraskad eftersom jag trodde att jag skulle få lägga ner en hel del tid på att maila många familjer innan det blev tal om något konkret. Det verkar inte behövas för nu har jag redan svårt att bestämma mig för vilken familj som verkar passa bäst. En familj, där mamman har släktingar i Sverige och som till och med varit här på besök, var det första erbjudandet jag fick. Det andra var en ensamstående mamma med två flickor på 8 och 10 som är konstnär och har en egen hemmastudio för stenskulptur. Hon gillar att resa och har till med tillgång till en stuga i Whistler som hennes bror äger!

Det tredje riktigt bra erbjudandet, som fick jag för bara en liten stund sedan, var från en familj boendes i en liten stad vid kusten, precis utanför Vancouver. De hade bara 15 minuters väg till havet, vilket är närmare än vad jag hade till havet när jag bodde i Brighton.

Förutom dessa tre har jag även fått två andra erbjudanden och det ena av dom verkar rätt bra men det andra går nog bort då hon som mailat i princip bara skrivit vad hyran var och inget mer. Visst förstår man att hyran är viktig för de familjer som hyr ut ett rum men jag hoppas i alla fall pengarna inte är den enda orsaken.

Gah! Det här är så spännande! Jag vill åka nu!

Andra bloggar om: , ,

Homestaying

….är något som jag är väldigt bra på. Tanken var att jag ikväll skulle ha träffat och druckit lite öl med två forna kollegor från Stockholm men ödet ville annorlunda eftersom cheferna tydligen planerat in någon sorts aktivitet som höll dem sysselsatta ikväll. Synd, tycker jag, som inte fick någon öl men det får bli någon annan dag.

Jag har nu ägnat de senaste dagarna hemma innanför dessa arma väggar. Börjar bli lite trött på det men har i alla fall fått lite gjort. Jag har kommit igång ganska bra med en hemsida, en tidning, som jag ska hjälpa en bekant att sätta ihop med hjälp av WordPress. Utöver det har jag också klurat en del kring hur jag ska kunna installera Ubuntu eller Fedora på min andra dator, det har ju inte gått så bra med de senaste försöken men nu har jag i alla fall kommit på ett sätt som kanske gör att jag kommer runt problemet som varit innan med att Linuxkärnan inte känt av några installationsfiler på skivan när installationen väl ska köra igång. Lösningen: att skapa en Live-USB istället för en Live-CD och installera från den istället. Mer om det en annan dag.

Ikväll har jag också börjat nysta lite i mina Kanada-planer igen. Det går en tid mellan varje litet ryck och om jag nu ska åka i typ mars så är det nog dags att sätta fart. Jag har nu registrerat mig på hemsidan Vancouver Homestay Search, en mötesplats för studenter som vill hitta någonstans att bo och värdfamiljer som har rum att hyra ut. Nu ska jag ju visserligen inte till Kanada för att studera, även om jag kommer att göra även det på distans mot Högskolan Väst, men jag hoppas att det går bra ändå. Jag har skrivit en presentation, angett att jag vill stanna från mars till september (till att börja med), att jag kan tänka mig att betala ca 500 CAD i hyra samt att jag inte önskar få maten inräknad i priset då jag hellre lagar min egen mat och betalar lite mindre i hyra.

Jag räknar inte riktigt med att erbjudandena ska hagla in utan lär nog få kontakta värdfamiljerna själv och leta efter någon familj som kan passa. Efter att ha tittat på en del bilder är det bara att konstatera att bostadsstandarden varierar väldigt mycket mellan familjerna. Men det är ju inte standarden som är huvudsaken, huvudsaken är ju att hamna hos en trevlig familj.

Nåja, nu är det dags för lite nattamat i form av plättar. 🙂

Andra bloggar om: , ,

Funderingar kring det ena och det andra

Nu har jag återigen legat på latsidan med att blogga om de politiska frågor som intresserar mig mest nämligen personlig integritet, fildelning och övervakningssamhället.

Om sanningen ska fram, vilket den nog ska, så har jag faktiskt varit lite osäker på mitt eget ställningstagande kring vissa frågor de senaste veckorna, speciellt när det gäller fildelningsfrågan. Jag förespråkar fildelning, alltså själva fenomenet. Jag tycker att det ska vara lagligt att digitalt dela med sig av kultur till sina vänner. Samtidigt är jag inte så säker på att jag stöder fri fildelning i den omfattning som fenomenet i sig har nått. Jag är ju egentligen av uppfattningen att folk som skapat något ska kunna leva på det de gör. Jag tror inte heller på att upphovsrätten ska avskaffas, däremot att den bör omformas för att bättre passa in i det samhälle vi lever i. Men då uppstår frågan: hur ska upphovsrätten se ut så att både producenter och konsumenter blir nöjda?

Jag tror inte att det enkla svaret på den frågan skulle vara att fildelning i privat syfte bara borde vara lagligt. Även om jag tror att fildelning i väldigt många fall är gynnsamt för utövare av kultur, så undrar jag samtidigt hur kulturvärlden kommer att påverkas av 20 års illegal fildelning ifall den breder ut sig på samma sätt som den gjort hittills. Jag vill gärna tro att kulturvärlden skulle blomstra och frodas men jag är inte så säker på att det skulle bli så. Vad jag däremot är relativt säker på är att fildelningen gjort att fler människor konsumerar mer kultur, vare sig de betalar för den eller inte. Och det är något som vi måste ta till vara. Det ska vara lätt, prisvärt och ofarligt att konsumera kultur. Med “lätt” menar jag att konsumtionen inte ska behöva påverkas av faktorer som kopieringsskydd som gör att konsumenter inte kan avnjuta något de köpt på ett sätt som passar dem. Med “prisvärt” anser jag att priser på biljetter, skivor, filmer, programvaror med mera först och främst måste anpassas till den del av världen där de ska säljas. Som producent av olika typer av underhållning kanske man inte kan förvänta sig att konsumenter ska betala samma pris för underhållning i Afrika och Asien som vi gör här i västvärlden. I alla fall inte om man vill sälja så mycket som möjligt. Tar man till sig att det är förhåller sig så, kanske även försäljningen av illegalt piratkopierad underhållning kan minska med rätt prissättning på original, i förhållande till ett lands ekonomi.

Och “ofarligt”, vad menar jag med det? Jo, att man som konsument inte ska behöva bekrakta rättighetshavare som en privatpolis. Som konsument ska man inte tvingas att konsumera och man ska som konsument inte behöva vara orolig för att kanske bli stämd, bortkopplad från Internet eller till och med satt i fängelse av dem vars försörjning och, i väldigt många fall, extravaganta livstil man faktiskt bidrar till. Med “ofarligt” menar jag så klart också att de nedladdningstjänster som än så länge finns, och de som förhoppningsvis kommer att finnas, inte ska vara mer riskfyllda att använda än att handla i vilken etablerad butik som helst som tillämpar kortbetalning (eller vad det nu kan röra sig om för typ av betalning).

Vad jag tycker är mest sorgligt med hela fildelningsdebatten är att det fokuseras alldeles för mycket på fildelningen i sig och även för mycket på nuet. Upphovsrättslobbyn ser bara det de har framför sig; en ung generation som tagit distributionen av underhållning till en för lobbyn okontrollerbar form. Lobbyn, som utgår ifrån att folk följer lagar hur dumma de än kan verka, rusar framåt i full fart, med regering, riksdag och EU som uppbackning, och driver igenom lag efter lag efter lag efter lag (datalagringslagen, FRA-lagen, IPRED1, IPRED2, ACTA) för att förbjuda bort ett helt beteende och för att i största möjliga mån kunna kontrollera vad konsumenterna har för sig. Det sorgliga i detta är att dessa lagar egentligen bara är tillfälliga åtgärder, inga långsiktiga lösningar. Man ser bara till nuet, inte till hur man vill att samhället ska se ut i framtiden.

För om vi frågar oss; ur ett större perspektiv, är verkligen upphovsrätten så mycket viktigare än personlig integritet, yttrandefrihet, tryckfrihet och rättssäkerhet? När blev den det? Och varför är den det? Och varför är upphovsrätten i sig själv så omöjlig att ändra och utveckla?

Och är rädslan för terrorism verkligen så påtaglig hos oss att ALLA måste övervakas ALLTID? Vad är friheten egentligen värd om vi inte vågar leva utan ständig övervakning?

Hur jag än vänder och vrider på argument, fakta, moral, funderingar och till och med mig själv, så kommer jag hela tiden fram till samma svar på båda frågorna. Nej. Upphovsrätten kan inte vara viktigare än personlig integritet, yttrandefrihet, tryckfrihet eller rättssäkerhet. Innebörden av dessa begrepp är det pris vi betalar för att få upphovsrätten ska kunna vara kvar i exakt den form som den har nu. Världen förändras och utvecklas, men upphovsrätten består. Är upphovsrätten verkligen helt optimal så som den är nu? Och vad ska vi egentligen ha upphovsrätten till om de andra begreppen inte finns?

Och nej, rädslan är inte påtaglig. Vi vet att terrorismen finns, vi vet namnen på många av de som utfört terrordåd, vi vet att träningsläger existerar och vi vet att vapen existerar. Men är vi verkligen så rädda? För mig personligen är rädslan för terrorism bara en illusion. Det kan bero på att jag själv aldrig upplevt ett terrordåd men jag kan ändå snabbt räkna upp fem saker som skrämmer mig mer eftersom det är saker som finns sker i vardagen men som ändå inte hindrar mig från att gå utanför dörren varje dag: bilolyckor, cancer, matförgiftning, flygplanskrascher, skidolyckor…

Hur högt man än värderar upphovsrätten så tror inte jag att någon innerst inne vill ha den typ av samhälle som håller på att växa fram. Har upphovsrätten blivit det moderna samhällets absolut viktigaste rättighet? Eller är den redan det?

Andra bloggar om: , , , , ,

En solskenshistoria fast på riktigt

Jag läste precis denna artikelGP.se. Att gifta bort barn är något som jag verkligen har svårt att förstå. Pappan i denna artikel verkade visserligen vilja sin dotter väl men att ta ifrån henne hela hennes barndom och hennes chanser att gå i skolan är verkligen riktigt grymt.

Artikeln hade i alla fall ett lyckligt slut och det är bara att hoppas att Nujood Ali en dag kan uppfylla sin dröm att bli advokat.

Pin It on Pinterest