Apple Hiring Seminar
I lördags var det då dags för det Hiring Seminar för Apple Store som jag blev inbjuden till i veckan. Jag var inte så värst nervös innan lördagen kom men det hann jag bli innan jag åkte hemifrån. Jag var sjukt rädd för att komma försent, eftersom det stod klart och tydligt i mailet att man inte skulle bli insläppt ifall man var det allra minst sen, så jag anlände till Granville Skytrain Stn redan vid halv fyra fastän seminariet inte började förrän vid fem.
Jag tog en snabb fika på Café Artigiano för att förse kropp och knopp med lite välbehövligt koffein. Inne på fiket träffade jag till min stora förtjusning ett jättegulligt och trevligt norskt par från Oslo och snackade lite med dem. De bodde i Vancouver för att studera men skulle åka hem efter nyår.
Efter fikabesöket begav jag mig ut i regnet för att leta reda på den adress där eventet skulle hållas för att inte behöva rusa runt och leta efter det i sista stund. Jag hittade det ganska snabbt så jag knatade tillbaka till Pacific Center och strövade runt en stund innan det var dags att gå tillbaka och anmäla sig en kvart innan seminariet började.
I hallen utanför rum 420 hade redan ett gäng glada och entusiastiska unga människor börjat samlas. Jag blir alltid så grymt närvös när jag kommer till en intervju och träffar andra som sökt samma jobb. Jag känner mig alltid så liten och menlös och börjar undra vad JAG gör där när det finns så många fantastiska människor som säkert är bättre än jag. Men jag försökte hålla huvudet kallt och pratade lite med en kille som hette Alvin en stund innan vi alla blev inkallade till ett konferensrum.
Rummet kändes lite grann som ett av Apples alla event där de presenterar sina nya produkter för media och folk i branschen. På en projektor visades Apples senaste reklamfilmer och den första frågan vi fick när vi alla slagit oss ner var vad vi tyckte om reklamfilmerna. Väldigt typiskt Apple men företaget vet ju så klart att de som söker jobb hos dem också är trogna kunder och användare av Apple-produkter.
Vi fick börja med att dela in oss i grupper om två och ställa tre huvudsakliga frågor till varandra som vi sedan skulle presentera för de övriga. Jag hade hamnat bredvid Alvin, killen som jag stått och pratat med innan, som nog kom från Korea och sökte jobb på Apple Store eftersom han gillade företagets marknadsföringsstrategier men var inte på något sätt någon expert på alla Apples produkter, vilket jag så klart inte heller är.
Seminariet gick vidare med att titta på ett par kortfilmer om Apple Store och väldigt finslipade kommentarer från Apple-anställda runt om i världen (England, USA, Kanada, Japan, Kina bl a). När seminariet började lida mot sitt slut blev vi återigen indelade i grupper, denna gång något större och där vi skulle föreslå en lösning på ett behov hos en fiktiv kund. Det var lite svårt att få en syl i vädret i min grupp, folk var väldigt pratglada och entusiastiska men jag försökte hänga med så gott det gick. Efter femton minuter skulle vi vara klara och redo att visa upp vårat resultat.
Efter alla presenationer, påhejade av Apple-Jared som var den av de närvarande från Apple och som höll i själva seminariet, fick vi möjlighet att ställa frågor till en av de andra anställda. Jag frågade lite om Apples påstående på sin hemsida, att man är ett “Equal Opportunities Company” och om det bara gällde mellan könen eller om det även gällde invandring (och därmed underförstått tillfälliga arbetstillstånd och/eller icke-kanadensiskt medborgarskap), funktionshinder och andra egenskaper som skiljer sig mellan människor, samt vad för erfarenheter de själva hade av detta. Svaret blev att självklart gäller begreppet även invandring och funktionshinder och att Apple inte skiljer på folk och folk så länge man kan utföra sitt jobb. Tjejen som svarade på frågorna sa dessutom att hon själv jobbat med personer med funktionsnedsättning men gick inte in på detaljer.
Seminariet avslutades med att vi alla fick fylla i ett formulär med frågor om Apples produkter. Representanterna från Apple var noga med att påpeka att det absolut inte var något slags prov (Right!) utan bara syftade till att se till att rätt person hamnade på rätt plats i företaget. Jag skrev så att pennan glödde och de tio minuter man hade på sig gick rysligt fort. På skytrainet hem insåg jag till min stora försskräckelse att jag både glömt ange namn och eventuell önskad frånvaro under 2010. Som tur var blev vi instruerade att ställa våra respektive namnskyltar ovanpå formuläret när vi klara…men ändå! *panik*
Seminariet var väldigt roligt att vara med på och trots att jag var sjukt nervös hela seminariet igenom så gjorde jag bra ifrån mig varje gång jag räckte upp näven för att svara på att fråga. Jag stakade mig inte och eller kom av mig vilket jag alltid gör när jag måste prata engelska när jag är nervös. Jag tror också att det var en väldigt nyttig erfarenhet att delta, eftersom hela eventet egentligen bara var en stor gruppintervju. Sammanlagt var ca 5-6 personer från Vancouvers tre Apple Stores närvarande och jag kan satsa mitt liv på att var och en av dessa hade en specifik uppgift i att betrakta och analysera de sökande.
De lovade att meddela inom 72 timmar om man blivit utvald till vidare intervjuer. Jag fick mailet i förmiddags och jag hade väntat mig att jag bara skulle få ett mail om jag inte gått vidare. Precis så var det. De som blev kallade till intervju blev troligen uppringda.
Jag försöker att inte deppa över det men visst hade det varit ett livs chans att få jobba för Apple.
Apple Store i Pacific Center där jag tydligen inte kommer att jobba…
Andra bloggar om: Apple, Apple Store, Hiring Seminar
Telefonsamtal från Apple Store
Att telefonen ringer en tisdagskväll är egentligen inte så märkvärdigt. Vår granne Line ringer ibland och undrar vad vi har för oss, vilket alltid är trevligt, och dessutom väntar jag på att en kille, som jag ska designa en webbsida åt, ska höra av sig. Men det var ingen av dem som ringde. Inget lurendrejeri-företag heller. Det var från Apple Store, ett samtal som jag hoppats på ända sedan maj. Något överrumplat lyckades jag be killen som ringde att istället ringa till Michelles hemnummer eftersom jag måste betala ç20 per minut för inkommande samtal på min mobiltelefon och bara hade $7 kvar.
Det visade sig att han ringde från Apple Store Hiring (eller något sådant) för Apple Store i Pacific Center, en av de butiker där jag sökt jobb flera gånger. De skulle arrangera något slags anställningsevent i nästa vecka och de undrade om jag var intresserad av att delta på det. OM jag var intresserad?! Jag försökte hänga med så gott det gick av det som killen, Jared som han hette, pratade om men han pratade sjukt snabbt. Jag uppfattade inte datumen som var aktuella för eventet men att det bland annat rörde sig om den 12:e oktober på Hastings St. Jared lovade mig ett mail med alla detaljer kring eventet så jag behövde inte anteckna någonting…och det hade jag ändå inte hunnit med. Så jag koncentrerade mig på att lyssna så gott det gick och svarade på hans frågor. Han frågade bland annat om jag hade någon erfarenhet av Apple’s produkter och jag förklarade att jag äger en MacBook Pro och en iPod Classic och att jag är “very devoted to Apple’s products”. 🙂 Sedan tackade han för sig och för han fick störa så sent på dagen.
Känner mig fortfarande lite tagen efter samtalet. Det enda de egentligen erbjudit mig är någon typ av massintervju och bortkollring men jag hade nästan gett upp hoppet helt och hållet om att Apple någonsin skulle ringa mig. Att ens bli utvald att få komma på ett sådant event är helt galet kul, även om det kanske inte blir så mycket mer än så. Chansen finns ju fortfarande! Dock har inte mailet med all info kommit…hoppas det dyker upp. Kan inte bärga mig! 🙂
Andra bloggar om: Anställningsevent, Apple, Apple Store
Apple Store
Som jag berättade i mitt förra inlägg som i sin tur föranleddes av detta inlägg, behövde jag göra ett besök till Apple Store för att få ett utlåtande om touchpaden på min MacBook, som slutat fungera, så där var jag ju igår. Jag ville ju även höra efter ifall de behövde personal och hur man i så fall bär sig åt för att söka jobb där.
Jag hade tänkt mig en ganska liten butik med ett fåtal anställda, lite grann som MacForum i Göteborg även om butiken på Östra Hamngatan visserligen är rätt stor. Speciellt många som jobbar där är det då inte. Jag hade med andra ord inte så höga förhoppningar till att de skulle behöva ny och relativt orutinerad personal. När jag kom till Apple Store i Pacific Centre var mitt första intryck att antalet anställda i butiken var nästan lika många som antalet kunder och det var ganska många kunder där just då. Jag knallade in och fick direkt hjälp av en snäll kille som frågade vad jag hade för problem och bokade sedan in en tid åt mig med en tekniker som skulle kolla närmare på min MacBook. Jag fick en tid redan 20 minuter senare och killen frågade sedan om jag föredrog att vänta på plats i butiken eller om jag ville gå och ta en kopp kaffe medan jag väntade för i så fall visste han ett jättebra ställe, sa han.
Tyvärr hittade jag inte det superba kaffestället som Apple-killen tipsade om, eftersom jag glömde namnet på det typ 10 sekunder efter att jag lämnat Apple-butiken så jag tog första bästa och det var rätt ok. Jag insåg sedan att stället som han tipsade om nog var Caffe Artigiano.
När det var min tur att träffa en tekniker vid Genious-desken kom en kille fram och frågade om jag var jag och började med att presentera sig. Han var jättetrevlig och pekade ut var jag kunde sitta medan jag förklarade mitt problem. Jag fick sedan skriva på ett service-godkännande, en massa blaj om att Apple avsäger sig ansvar för förlorad data och liknande, under reparationen. Allt det vanliga med andra ord. Killen tog sedan min MacBook och gick in ett rum bakom butiken där han, enligt egen beskrivning, öppnade upp maskinen för att kolla ifall det skulle räcka med att skruva åt den lilla skruven som sitter under touchpaden och som reglerar motståndet. Efter en stund kom han tillbaka och sa att det tyvärr inte fungerat och det nog berodde på kaffet trots allt. Jag fick också ett kostnadsförslag på vad det skulle kosta att byta ut den och till min stora förvåning verkar det inte alls bli så dyrt som jag först trodde. Den dyraste delen av reparationen var att betala Apple att utföra den, eftersom det på grund av kaffet inte täcktes av garantin. $211 ska det tydligen kosta att byta ut touchpaden, vilket är ca 1 500 kr och vilket innebär att jag inte är hjälpt av min försäkring eftersom självrisken är på 1 500 kr. Precis som när jag råkade välta ut ett glas med julmust över min gamla IBM Thinkpad för en massa år sedan. Då var självrisken på 1000 kr och det kostade 900 kr att få tangentbordet utbytt. Typiskt!
Innan jag gick passade jag även på att fråga om den Apple Store som jag besökte nyanställde för tillfället och killen sa att de i princip alltid gör det och att jag skulle ansöka via Apple.com. Jag ägnade flera timmar igår med att skriva nytt CV och söka två platser på två olika Apple Stores i stan. Det hade varit så himla fräckt att få jobba för Apple och speciellt här där folk är så trevliga och hjälpsamma hela tiden. Jag blev så himla glad av allt trevligt bemötande på samtliga ställen jag var till i fredags. Folk har en väldig trevlig inställning till immigranter och frågar hela tiden varifrån man kommer och sånt. Mycket trevligt! Det får mig även att fundera en del kring hur vi beter oss mot folk i allmänhet och invandrare i synnerhet hemma i Sverige. Service är ju så vitt jag vet inte precis vad som kännetecknar Sverige, vilket är synd. Vi har nog en del att lära av Kanada och troligen en del andra länder vad gäller service.
Det drar ihop sig
Bortsett från en hel del bloggande som varit relaterat till skolan har jag legat väldigt lågt med mitt bloggande den här våren. Det har inte precis varit medvetet, det har liksom bara blivit så. Men nu känns det som att det börjar bli dags att ändra på det för nu börjar det hända grejer.
Vad jag inte skrivit om tidigare är att jag i slutet på februari beställde flygbiljetter till Vancouver. I och med det fick jag även ett definitivt datum för resan. Det hade jag ju inte haft innan men den 16:e april, vilket är om knappt tre veckor, bär det av. Det känns helt overkligt. Jag tror inte att jag riktigt begripit det själv ännu. Jag gör så klart en del förberedelser, men jag har inte drabbats av någon allvarlig resfeber ännu. Kanske är det för att jag innerst inne är lite nervös…eller väldigt nervös, faktiskt. Jag åker ju på vinst och förlust. Hittar jag jobb eller någon slags sysselsättning att försörja mig på så kommer jag ju hem till Sverige igen i september som tidigast. Men om jag inte lyckas hitta något jobb kommer jag hem igen bra mycket tidigare än så. Jag hoppas så klart att allt ska gå bra och att det ska bli mitt livs äventyr och jag borde sluta oroa mig och ta det lite “chill”. Men gosh…
En dålig sak som skett är att det första jag måste göra när jag kommer till Vancouver är att åka till Apple Store vid Pacific Center. Min Mac är lite ledsen, inte väldigt ledsen, men ledsen så att det räcker för att klickfunktionen i touchpaden nästan helt slutat att fungera. Alla som har en MacBook Pro från åtminstone förra året eller möjligen sena 2008 vet att touchpaden inte har några knappar, den är snarare en stor knapp i sig själv. Jag har löst detta genom att aktivera “tap to click”-funktionen, d v s att klicka genom att trycka lätt på touchpaden. Liknar den funktion som även finns i Windows. Jag är inte helt förtjust i att behöva använda touchpaden på det sättet och att dra och släppa fungerar inte alls i nuläget och DET är irriterande.
Denna lilla defekt skulle lätt ha lätt ha gått på garantin om det inte hade varit för att A för några dagar sedan skrämde halvt ihjäl mig då jag, med en kopp kaffe i näven, var helt insjunken i en tv-serie och hade MacBooken ståendes på skrivbordet som vanligt. A petade mig i sidan och jag hoppade säkert en meter upp i luften OCH välte så klart ut en liten skvätt av kaffet över flera tangenter på min kära MacBook. Ingen större skada skedd just då, tangenterna och bakgrundsbelysningen fungerar fortfarande utan några som helst problem. Men om jag lämnar in MacBooken för service och reparation på en Apple Store och dem får se att det finns kaffe under tangenterna, vad ska dem inte tro att jag dragit för snyfthistoria då? De båda händelserna är helt skilda från varandra eftersom kaffeincidenten skedde EFTER att touchpaden började strula men det behöver ju inte spela någon roll vad jag säger. Om Apple kan avgöra att kaffet i teorin skulle ha kunnat påverka touchpadens funkationalitet så lär jag ju kunna glömma allt vad garanti heter.
Men jag tänker så här: touchpaden måste lagas och tangenterna som utsatts för kaffestänk skulle behöva rengöras undertill och jag kan ju ha riktig jävla tur att kaffet inte ens kommit i närheten av touchpaden under tangenterna så att Apple bestämmer sig för att det ena inte har med det andra att göra. Och om reparationen av touchpaden inte täckas av garantin så får jag väl betala reparationen och gilla läget. Datorn håller ju längre ifall jag väljer att laga den än om jag inte gör det och man kan ju alltid begära ett kostnadsförslag.
Deprimerande är det i vilket fall som helst, men vad göra? Shit happens. Min MacBook är lätt den bästa dator jag någonsin haft så det får det väl vara värt. Jävligt jobbigt att vara utan den under tiden den är inne för service bara. Hur ska jag överleva?
Andra bloggar om: Apple, MacBook Pro, Touch Pad, Vancouver
Homestaying
….är något som jag är väldigt bra på. Tanken var att jag ikväll skulle ha träffat och druckit lite öl med två forna kollegor från Stockholm men ödet ville annorlunda eftersom cheferna tydligen planerat in någon sorts aktivitet som höll dem sysselsatta ikväll. Synd, tycker jag, som inte fick någon öl men det får bli någon annan dag.
Jag har nu ägnat de senaste dagarna hemma innanför dessa arma väggar. Börjar bli lite trött på det men har i alla fall fått lite gjort. Jag har kommit igång ganska bra med en hemsida, en tidning, som jag ska hjälpa en bekant att sätta ihop med hjälp av WordPress. Utöver det har jag också klurat en del kring hur jag ska kunna installera Ubuntu eller Fedora på min andra dator, det har ju inte gått så bra med de senaste försöken men nu har jag i alla fall kommit på ett sätt som kanske gör att jag kommer runt problemet som varit innan med att Linux–kärnan inte känt av några installationsfiler på skivan när installationen väl ska köra igång. Lösningen: att skapa en Live-USB istället för en Live-CD och installera från den istället. Mer om det en annan dag.
Ikväll har jag också börjat nysta lite i mina Kanada-planer igen. Det går en tid mellan varje litet ryck och om jag nu ska åka i typ mars så är det nog dags att sätta fart. Jag har nu registrerat mig på hemsidan Vancouver Homestay Search, en mötesplats för studenter som vill hitta någonstans att bo och värdfamiljer som har rum att hyra ut. Nu ska jag ju visserligen inte till Kanada för att studera, även om jag kommer att göra även det på distans mot Högskolan Väst, men jag hoppas att det går bra ändå. Jag har skrivit en presentation, angett att jag vill stanna från mars till september (till att börja med), att jag kan tänka mig att betala ca 500 CAD i hyra samt att jag inte önskar få maten inräknad i priset då jag hellre lagar min egen mat och betalar lite mindre i hyra.
Jag räknar inte riktigt med att erbjudandena ska hagla in utan lär nog få kontakta värdfamiljerna själv och leta efter någon familj som kan passa. Efter att ha tittat på en del bilder är det bara att konstatera att bostadsstandarden varierar väldigt mycket mellan familjerna. Men det är ju inte standarden som är huvudsaken, huvudsaken är ju att hamna hos en trevlig familj.
Nåja, nu är det dags för lite nattamat i form av plättar. 🙂