…och en ganska typisk måndag
Ska alldeles strax gå och lägga mig men jag kände att jag ville skriva av mig lite först. Inte för att jag har så mycket att skriva egentligen eftersom den här dagen har varit väldigt typisk för att vara måndag.
Lyckades faktiskt ta mig upp så pass tidigt att jag var på gymmet vid halv nio imorse. Undra om jag kan göra om den bravaden på onsdag…? Annars har det varit rätt så lugnt på jobbet idag, iallafall för min egen del, så jag bistod mina kollegor som hade besök inplanerade och var allmänt stressade, genom att gå och hämta lunch.
Vi hade möte vid 16 istället för 15 som vi brukar har och så klart drog mötet över tiden så jag hann inte in till stan för att handla kaffe så det får jag se till att göra imorgon istället.
Har en liten oroande känsla angående jobbet. Idag kände jag mig lite överflödig och inte alls behövd på nåt sätt. På mötet pratade vi lite om vilka som ska åka med till ID-dagarna i början av oktober. ID-dagarna är den största hjälpmedelsmässan i Sverige och ända sedan jag praktiserade på syncentralen höstan 2005 så har jag gärna velat åka dit. När jag jobbade för landstinget fick jag sällan åka med på kurser eller mässor eftersom budgetramarna för min projektanställning var så begränsade, vilket jag respekterade. Förra året blev jag tillfrågad av min nuvarande chef att åka med, även om det var relativt hypotetiskt, men sen visade det sig att jag inte behövde åka. Eftersom jag inte fick åka då inbillade jag mig att jag kanske skulle bli tillfrågad i år istället men så blev det inte.
Jag vet att jag nog får skylla mig själv till stor del. Jag är inte den mest frammåt av människor, det är jag medveten om och det är också en del av mig själv som jag verkligen avskyr – att jag inte alltid vågar ta för mig. Visst är jag lite besviken att jag inte blev tillfrågad men det är inte hela världen och jag vet att jag gör nytta på kontoret också…även om det varit lite kul att komma därifrån som omväxling. Såna här saker får mig ju så klart att fundera på vad som kommer att hända efter årsskiftet. Jag har snart jobbat som vikarie i två år och snart är det dags att få besked. Just nu vet jag inte alls vilken ställning min chef har inför en fortsatta anställning. Jag är hoppfull men tänker inte ta något för givet. Jag trivs väldigt bra där jag jobbar nu, men ibland undrar jag, är det kanske dags att göra något annat ett tag?
Usch, jag är så velig… Men nu ska jag iallafall sova och försöka ta nya friska tag på jobbet imorgon.