Vid adriatiska havet

Vid adriatiska havet

Nu har det gått en tid sedan jag publicerade något i den här bloggen. Jag har återigen varit ute och rest och styrde denna gång kosan mot Zadar i mellersta Kroatien, ca 30 mil söder om huvudstaden Zagreb. Kroatien är ett land som jag varit nyfiken på i några år eftersom vänner och bekanta som besökt landet uttryckt mestadels positiva synpunkter. Landet sägs påminna om Italien med avseende på mat, kultur och natur. Känslointrycken från min egen resa blev allt från förvåning och viss besvikelse till tacksamhet och ödmjukhet inför den lokala befolkningen och den vackra karaktäristiska arkitekturen.

Syftet med resan var främst att besöka en liten hårdrocksfestival vid namn Underwall. Festivalområdet, som inte var större än en fotbollsplan, var inrymt precis vid väggen av den ringmur som löper runt den gamla delen av kuststaden. Främst deltog flertalet för mig ganska okända band men upplevelsen av musik, vänner, värme, billig öl och möjligheten till nya bekantskaper lockade mig och tre vänner att ta oss ner till södra Europa.

Saker blir dock sällan som det var tänkt. Under festivalens andra kväll, som var en fredag, visade det sig att samtliga festivalarbetare inte fått sin utlovade lön samt att vissa av banden, som skulle uppträda och som begett sig till Kroatien med scencrew, utrustning och pepp, plötsligt stod utan logi vid ankomsten till Zadar. Det kändes i luften att något gått allvarligt fel med hela festivalen. Efter att insläppet havererat totalt då alla som ville fick komma in utan betald biljett, förutom de som tagit med sig egen alkohol, roade sig vissa med att sätta eld på den officiella festivalaffischen mitt i publikhavet. Ingen kom dock till skada och efter att det sista bandet för kvällen gått av scenen och scenpersonalen började bära bort instrument och annan utrustning, drog sig allt fler bort från festivalområdet. Trots att folk var allmänt besvikna så var stämningen fortfarande bra. Ingen var aggressiv eller muckade gräl, betedde sig grisigt eller otrevligt. Det var lite sorgligt för det kändes som att många på sätt och vis accepterade situationen som rådde och inte verkade särskilt förvånade.

Dagen efter läste vi på festivalens officiella webbplats och Facebook-sida att återstående festivaldagar ställts in. På grund av det som skett under fredagskvällen och arrangörens allmänt dåliga logistik, kunde vissa band inte ta sig till Kroatien och Zadar för att uppträda. Jag hade sett fram emot söndagens program då det innehöll mycket power, heavy och symphonic metal så det var givetvis en besvikelse att festivalen helt ställdes in. Vi ägnade resten av veckan åt att strosa omkring i gamla stan, äta, dricka öl, sola och bada lite, äta den fantastiska glassen och göra en liten utflykt till en ö i skärgården utanför Zadars kust.

Zadar är dock inte staden för den som vill ha långa fina sandstränder då det i princip saknades sådana. De stränder som fanns var väldigt steniga även om vattnet var klart och fint. Människorna var överlag väldigt hjälpsamma och trevliga och även om engelskan ofta var väldigt knacklig så försökte folk alltid göra sig förstådda för att kunna hjälpa till. Både billister och cyklister visade hänsyn i trafiken på ett helt annat sätt än i exempelvis Italien där folk kör som dårar (enligt vad jag har hört). Maten varierade något oerhört i kvalitet men var överlag rätt billig.

Eftersom jag älskar att fota vatten, solnedgångar, blommor och natur kunde jag trots konkursad festival och steniga stränder glädjas över de fantastiska solnedgångarna över Adriatiska havet, grönskan och det klarblåa vattnet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Submit a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest