Barnagråt

Klockan är snart lunchdags och jag sitter med ett öga på min träningsgrupp, som sliter med sin tangentbordsträning, och med det andra ögat på skärmen med journalanteckningar. Ljudet runt omkring utgörs dels av webbradion och dels av konstant barnagråt.

Vi har under vissa fredagar en ortoptist från ögonavdelningen på Borås Sjukhus, här på syncentralen. Hon gör synbedömning på ett flertal barn, förutom den synbedömning som görs av våran egen optiker. Detta för att familjerna ska slippa åka till mer än ett ställe för synbedömning av sina barn.

Just idag verkar det som om det är en liten flicka som inte alls vill få sin syn bedömd. Hon har gapat och skrikit och gråtit en bra stund och för någon timme sedan är jag helt säker på att jag hörde henne skrika ”Jag vill inte!!!”. Jag hoppas att ingen på någon av de övriga avdelningarna i detta hus har lagt märke till dessa vrål. I värsta fall kanske dom tror att vi idkar barnmisshandel. Det vore lite synd för det är ju absolut inte vad vi sysslar med här. Även om det kanske låter så emellanåt. Kalla ögondroppar mot små känsliga hornhinner kan svida och göra vansinnigt ont. Been there, done that.

Det gör nästan ont i hjärtat när man hör små gråta av vrede och lidelse. Förra fredagen när jag var på väg till Skövde satt en familj några rader framför mig på tåget. Deras 2-åring (som jag tror att det var, jag är ingen expert på att bedöma barns ålder) grät konstant, hela vägen från Herrljunga till Skövde. Och det var ingen oskyldig barngråt där inte. Den ungen var ARG. När pojken och hans familj gick av tåget någonstans, minns inte exakt var, kastade jag en blick på det olyckliga barnet. Han hade precis samma sorts hår som min äldsta lillebror hade vid 2 års ålder: alldeles vitt och rufsigt. Den här lille pojken var dessutom alldeles illröd i ansiktet av ilska. En både skräckinjagande men samtidigt komisk syn.

Såna här händelser får en att undra över hur ens egna barn kommer att bli och vilka egenskaper dom kommer att nedärva. Mina föräldrar är ganska olika. Mamma är lugn, ganska tankspridd och ganska pratglad medan pappa har ett extremt kort tålamod, häftigt humör och inte alls lika pratglad. Sedan spelar ju så klart den kommande pappans egenskaper också in så där är det ju svårt att spekulera. Ofta märker man ju att barn gärna ärver sina mor- och farföräldrars egenskaper snarare än sina föräldrars. Min yngsta bror är extremt lik min morfar t.ex. Själv vet jag inte vem jag liknar mest. Kanske mormor, henne har jag aldrig träffat.

helgen blir det Skövde-besök igen och även nästa helg då A tänkte fira sin 20-årsdag med röj på kårhuset Boulogner. Helgen efter det är jag i Egypten och sen är inget mer planerat. Börjar ställa in mig mentalt på lång resa till annan världsdel. Den riktiga intensiva resfebern har inte riktigt infunnit sig än. Kanske gör den det nästa vecka då jag ska hem en sväng och hämta en stor resväska eller kanske rentav i eftermiddag när jag ska ut till pappa och få vaccinationsspruta och anti-diarré-jox. *urk*

Det enda som jag med säkerhet vet är att under veckan som jag är i Egypten så kommer jag att sakna A nåt så oerhört mycket. Men trots det kommer det ändå kännas skönt att veta att han kommer att sakna mig minst lika mycket. 🙂

Submit a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest