Tillbaka på ruta ett

När jag börjar dejta någon så har jag ytterst sällan några visioner eller framtidsplaner om hur det ska bli. Mest för att jag är så van vid att saker aldrig blir som man tänkt sig. Man skulle nästan kunna tro att jag uppfann den företeelsen, så bra stämmer det in på mitt liv. Jag är egentligen mest ute efter att lära känna en person och se vad som händer med tiden och försöker att inte ha några förväntningar. Men ibland är det väldigt svårt. Ju mer man börjar umgås och ju mer man börjar tycka om den personen, ju mer vill man ha.

Jag har varit singel i ungefär ett och ett halvt år nu och det har faktiskt tagit väldigt lång tid att vänja sig vid att vara sin egen. Jag är visserligen en person som väldigt lätt kan vänja mig vid en viss sak men sen när man bryter just det mönstret så kan det ta lång tid att ”återställa” sig igen. Just för tillfället trivs jag väldigt bra med att vara singel. Eftersom jag befinner mig precis i början av mitt karriärliv så är det ganska bra att bara ha sig själv att tänka på och på så sätt vara relativt mobil och flexibel. För i ärlighetens namn så är det lite knepigare med en fast relation då man inte har ett fast jobb som man tänkt sysselsätta sig med länge och precis som jag, fortfarande har en del ”crazy” saker som man skulle vilja göra. Exempelvis jobba utomlands, vilket skulle bli en smula komplicerat om man haft en fast relation. Nu börjar jag emellertid undra hur jag ska göra med mina jobba-utomlandsplaner. Jag vill helst bli helt färdig med plugget innan jag ger mig ut och ser världen, för vem vet, tänk om man fastnar någonstans? Då lär de sista studieåren inte bli av så det är nog bäst att ta allt i tur och ordning. Samtidigt, åren går och yngre blir man ju inte.

För att återgå till ämnet relationer så har jag just insett att jag nog måste avbryta något som jag nog hade hoppats kunna bli något seriöst. Det är tråkigt och jobbigt och förbaskat olyckligt att det skulle ske precis innan min kommande semester. Men just nu känns det som det smartaste draget att göra. Jag är inte helt förlorad, jag kan fortfarande tänka rationellt och klart och förhoppningsvis fatta rätt beslut, även om det tar emot. Jag är inte heller arg eller förbannad på personen i fråga. Man kan inte rå för vad man känner, eller inte känner, för en viss person. Det är inget man kan råda över helt själv, iaf enligt min uppfattning. Men den här gången slog det helt enkelt fel och det är inte så mycket att göra åt. Det är ingens fel att det är som det är.

Just för tillfället känns det förvånansvärt bra och inte alls så vemodigt som jag trodde att det skulle kunna bli och nu är jag lite fundersam över hur det egentligen kommer sig. Jag har inte särskilt lätt för att bli kär men jag har däremot ganska lätt för att bli väldigt förtjust i folk och därmed ha svårt att släppa taget. Så jag måste nog erkänna att jag är lite förvånad. Det har ju i vilket fall som helst inte hunnit gå så lång tid sen jag bestämde mig för att det är så här det måste bli så jag kanske inte riktigt tagit in det än. Även om man hunnit med att göra vissa mer eller mindre genomtänkta saker genom åren så ångrar jag ingenting. Så är det också nu. Jag har haft roligt och ångrar inte ett smack. Utgången av det hela kunde ha varit vackrare men sånt är livet.

Ibland tycker jag att jag är en riktig olyckskorp när det gäller relationer. Å ena sidan dras jag gärna till killar som jag nog egentligen inte borde ha något samröre med alls av olila anledningar och som jag innerst inne vet inte är bra för mig och min ibland opraktiska förmåga att fästa mig vid folk så lätt. Å andra sidan verkar det som om killar som jag verkligen inte är intresserad av, men som säkert är snälla och trevliga på sitt sätt, dras till mig som magneter. Kort sagt, de killar jag vill ha kan jag inte få men de killar som jag kan få vill jag inte ha. Usch, vad hemskt det där lät! Tursamt nog så har jag iaf vid ytterst få tillfällen hittat just den typen som varken hör hemma på det ena eller det andra stället. Men då har andra saker gått fel istället.

Jag, liksom många andra, har blivit bränd vid några tillfällen och det gör ju också att då man träffar någon ny, som man genast känner att man skulle kunna tycka väldigt mycket om, så passar man sig väldigt noga för att engagera sig för mycket. Precis så är det i det här fallet. Jag blev på ett tidigt stadium konfronterad med frågor om vad jag är så rädd för. Jag går inte omkring och är konstant rädd för att binda mig, det är inte där problemet ligger. Jag försöker bara akta mig för att göra dumma misstag. Man får ju ändå ett ganska bra intryck av en person om man umgås med den personen ganska tajt. Men när man väl börjar att umgås mer och slutligen passerar gränsen mellan vänskap och/eller kamratskap och något som ligger bortom det så slutar man lyssna på den varnande rösten i huvet och börjar istället lyssna på andra röster som inger hopp om något man saknat väldigt länge: närhet och omtanke.

Nej, jag är inte rädd. Jag är helt och hållet av den uppfattningen att man måste våga för att vinna, vilket dessutom var en av de saker som en viss person intalat mig och som jag även insett desto mer efter min senaste erfarenhet. Och även om självförtroendet kanske fått sig en smäll på käften så lär jag inte dra mig för att gå vidare. Kanske inte precis just nu men senare. Jag tror också att man måste tillåta sig att ge efter och kanske till och med att bli sårad för att hitta det och den man letar efter. Annars tror iaf inte jag att man någonsin kan hitta sann lycka tillsammans med en annan person.

Submit a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest