Vid adriatiska havet

Nu har det gått en tid sedan jag publicerade något i den här bloggen. Jag har återigen varit ute och rest och styrde denna gång kosan mot Zadar i mellersta Kroatien, ca 30 mil söder om huvudstaden Zagreb. Kroatien är ett land som jag varit nyfiken på i några år eftersom vänner och bekanta som besökt landet uttryckt mestadels positiva synpunkter. Landet sägs påminna om Italien med avseende på mat, kultur och natur. Känslointrycken från min egen resa blev allt från förvåning och viss besvikelse till tacksamhet och ödmjukhet inför den lokala befolkningen och den vackra karaktäristiska arkitekturen.

Syftet med resan var främst att besöka en liten hårdrocksfestival vid namn Underwall. Festivalområdet, som inte var större än en fotbollsplan, var inrymt precis vid väggen av den ringmur som löper runt den gamla delen av kuststaden. Främst deltog flertalet för mig ganska okända band men upplevelsen av musik, vänner, värme, billig öl och möjligheten till nya bekantskaper lockade mig och tre vänner att ta oss ner till södra Europa.

Saker blir dock sällan som det var tänkt. Under festivalens andra kväll, som var en fredag, visade det sig att samtliga festivalarbetare inte fått sin utlovade lön samt att vissa av banden, som skulle uppträda och som begett sig till Kroatien med scencrew, utrustning och pepp, plötsligt stod utan logi vid ankomsten till Zadar. Det kändes i luften att något gått allvarligt fel med hela festivalen. Efter att insläppet havererat totalt då alla som ville fick komma in utan betald biljett, förutom de som tagit med sig egen alkohol, roade sig vissa med att sätta eld på den officiella festivalaffischen mitt i publikhavet. Ingen kom dock till skada och efter att det sista bandet för kvällen gått av scenen och scenpersonalen började bära bort instrument och annan utrustning, drog sig allt fler bort från festivalområdet. Trots att folk var allmänt besvikna så var stämningen fortfarande bra. Ingen var aggressiv eller muckade gräl, betedde sig grisigt eller otrevligt. Det var lite sorgligt för det kändes som att många på sätt och vis accepterade situationen som rådde och inte verkade särskilt förvånade.

Dagen efter läste vi på festivalens officiella webbplats och Facebook-sida att återstående festivaldagar ställts in. På grund av det som skett under fredagskvällen och arrangörens allmänt dåliga logistik, kunde vissa band inte ta sig till Kroatien och Zadar för att uppträda. Jag hade sett fram emot söndagens program då det innehöll mycket power, heavy och symphonic metal så det var givetvis en besvikelse att festivalen helt ställdes in. Vi ägnade resten av veckan åt att strosa omkring i gamla stan, äta, dricka öl, sola och bada lite, äta den fantastiska glassen och göra en liten utflykt till en ö i skärgården utanför Zadars kust.

Zadar är dock inte staden för den som vill ha långa fina sandstränder då det i princip saknades sådana. De stränder som fanns var väldigt steniga även om vattnet var klart och fint. Människorna var överlag väldigt hjälpsamma och trevliga och även om engelskan ofta var väldigt knacklig så försökte folk alltid göra sig förstådda för att kunna hjälpa till. Både billister och cyklister visade hänsyn i trafiken på ett helt annat sätt än i exempelvis Italien där folk kör som dårar (enligt vad jag har hört). Maten varierade något oerhört i kvalitet men var överlag rätt billig.

Eftersom jag älskar att fota vatten, solnedgångar, blommor och natur kunde jag trots konkursad festival och steniga stränder glädjas över de fantastiska solnedgångarna över Adriatiska havet, grönskan och det klarblåa vattnet.

Amami-Ôshima – ett återbesök

Den andra delen av resan till Japan våren 2013 utspelade sig på ön Amami-Ôshima, som vi besökte för första gången i oktober-november 2011. Eftersom jag redan kortfattat beskrivit vistelsen på ön i posten om Tokyo, så tänkte jag inte tråka ut er med en massa text. Nedan följer bilderna från det senaste besöket till Amami där vi tillbringade mer tid i Naze som är den stadsdel där min bror är bosatt.

Tokyo

Detta, mitt andra besök till Tokyo, blev det något längre än det första hösten 2011. Den gången spenderade vi bara några timmar i staden då vi besökte Shibuya för att äta middag i väntan på planet hem till Europa. Då var det inte lätt att skaffa sig något uppfattning om staden och det lilla vi såg var väldigt överväldigande. Nu kan jag med gott samvete säga att sett lite av staden, just lite eftersom Tokyo är stort nog för att en ska kunna göra flera besök dit och ändå inte hinna se allt som finns att se och göra.

Jag reste till Japan i slutet på april tillsammans med min mamma för att besöka och umgås med min bror. M, som bott i Tokyo sedan december 2010, har hunnit med att bo i Tokyo och där plugga japanska och uppleva jordbävningen 2011, flytta till den subtropiska ön Amami-Ôshima, gifta sig och skaffa jobb. Under tiden allt detta hänt har hans pass hunnit närma sig sitt utgångsdatum varför han behövde bege sig till Tokyo och den svenska ambasaden för att där ansöka om ett nytt pass eftersom han fortfarande är svensk medborgare. Jag och min mamma bestämde oss därför i vintras för att göra slag i saken och åka till Tokyo och möte min bror där, eftersom det var längesen vi sett honom och så kunde han ju visa oss runt i staden lite.

Resan tog sin början den 25e april och vi kom hem igen den 8e maj. Vi hade då hunnit med några dagar i Tokyo och trots att vi egentligen inte avklarat så många typiska turistmål, så fick vi ändå en bättre överblick över några stadsdelar och en förståelse för hur sinnessjukt stor staden är. Ju mer en lär sig ju mer inser en vad en inte vet, heter det ju. Vi hann även spendera några härliga och soliga dagar på Amami-Ôshima, brorsans nya hem sen ett drygt år.

Titta gärna på galleriet nedan. Eftersom det nu var några månader sedan den här resan ägde rum så minns jag inte namnen på alla platser. Jag skulle därför vara oändligt tacksam om du, som kanske känner igen dig på någon av bilderna, vill kommentera och tipsa mig om vad platserna heter. Tack på förhand och mycket nöje!

Toronto

Innan vi skiljdes åt, jag skulle vidare till Vancouver för att hälsa på mina vänner där och Tobias skulle ta flyget hem till Sverige, hade vi ett sista resmål att besöka; Toronto. Toronto ligger lära Niagara Falls, praktiskt taget på andra sidan Ontario Lake. Det tog knappt två timmar att åka buss dit med Grayhound.

Tyvärr hann jag bara spendera ett par dygn i Toronto så jag hann inte se så mycket av stan. Det får helt enkelt bli en till resa dit.

Niagara Falls

Efter några dagar i Philadelphia bar det av till Niagara Falls, Ontario, Canada. Det var en ganska dryg resa med Grayhound-buss. Först en ca 2 tommars resa från Philadelphia till New York, där vi hade ett byte, och sen ytterligare ca 13 timmar (jag minns faktiskt exakt hur lång tid det tog) med stopp i bland annat den lilla men förhållandevis kända, staden Buffalo som var sista stoppet innan vi lämnade USA och åkte över gränsen till Kanada. Det kändes faktiskt lite som att komma hem.

Se gärna bilder  i galleriet nedan.