The Pirate Bay

Som de flesta säkert har hört vid det här laget, utfördes en razzia mot bland andra The Pirate Bay i onsdags. Att detta skulle ske var väl egentligen inte helt oväntat. Nöjesindustrins korståg mot illegal fildelning har ju härjat i några år nu och torrent-trackern The Pirate Bay har stått pall när flera andra torrent-trackers och fildelningsnätverk runt om i världen stängt ner sina verksamheter en efter en. Så att The Pirate Bay blev raidade är kanske i sig inte så anmärkningsvärt.

Vad som däremot är anmärkningsvärt och vad som är klart och tydligt är okunskapen hos polisen och Antipiratbyrån om vilka organisationer, företag och privatpersoner som faktiskt är inblandade i The Pirate Bays verksamhet och vilka som inte är det. Vid tillslaget på adressen i Stockholmsområdet där serverhallen som var målet för polisen var belägen, beslagtogs inte bara TPBs servrar. Även Piratbyråns server beslagtogs tillsammans med domänen istheshit.net, webbhotellet PRQ och en rad andra servrar som inte är kopplade till TPB på något annat sätt än att de hyr serverplats på samma fysiska adress. Det ryktas till och med att swtichar, routrar och TFT-skärmar ska ha tagits i förvar av polisen och man kan verkligen fråga sig vad polisen förväntar sig hitta i en TFT-skärm?

Dagarna efter tillslaget har det spekulerats mycket i medierna om vad som egentligen låg bakom denna anmärkningsvärda händelse. Det finns teorier om att amerikanska intresseorganisationer ska ha satt hård press på svenska Antipiratbyrån och på svenska politiker, bland dom justitieminister Thomas Bodström, om att åtgärder måste vidtas. Detta är en sannerligen skräckinjagade teori. Även om jag personligen inte har särskilt mycket förtroende för politiker rent generellt så vill jag ändå inte tro att våra svenska folkvalda politiker böjer sig så lätt för amerikanska intressen! Vad som är sant och inte gällande detta låter jag vara osagt men jag kan ändå inte låta bli att undra vart det här landet är på väg egentligen?

Vad som också är skräckinjagande i hela den här fildelningssoppan är alla de företag, organisationer och privatpersoner som fått sina hemsidor och webbtjänster utslagna på grund av tillslaget mot TPB. Inte nog med att deras egna verksamheter inte har någonting med TPB att göra, de kommer även att förlora intäckter för sina webbtjänster som deras kunder förnärvarande inte kan utnyttja. Vem ska ersätta det? Henrik Pontén?

Och när jag ändå är inne på ämnet Henrik Pontén, jurist på Antipiratbyrån, kan jag passa på att reflektera kring vad han ska ha sagt i en intervju i Dagens Industri:

“Ja, jag är nöjd med att polisen har börjat arbeta med den här typen av ärenden. Samtidigt har ju vi på Antipiratbyrån i första hand agerat gentemot den upphovsrättsfientliga organisationen Piratbyrån, som ligger bakom sajten. The Pirate Bay är mer i botten på kedjan, även om den skada som sajten har orsakat är mycket omfattande.”
Intervju med Henrik Pontén, ur Dagens Industri

Karln säger rent ut att det är Piratbyrån som varit det primära målet, och inte The Pirate Bay. Vad menar han egentligen med detta uttalande? Menar han på fullt allvar att Piratbyrån skulle bedriva en illegal verksamhet? Piratbyrån startade visserligen upp The Pirate Bay men numera är de båda verksamheterna skilda åt. Piratbyrån är ju en organisation vilken har som intresse och syfte att bedriva debatt om upphovsrätt och fildelning i det offentliga och organisationen är då verkligen inte illegal enbart p.g.a. av sitt ställningstagande. Detta uttalande får verkligen herr Pontén att framstå som än mer okunnig, inte bara om sitt eget expertområde om upphovsrätt utan även om juridik och mänskliga rättigheter som yttrande- och tryckfrihet. Vet karln ens vad dessa lagar innebär? Man börjar uppriktigt sagt tvivla.

Tillslaget mot The Pirate Bay har under de två senaste dagarna kommit att handla om väldigt mycket mer än bara fildelning. I och med att Piratbyråns (med flera) servrar togs i förvar samt Henrik Ponténs urkorkade uttalande om vad APBs mål egentligen skulle ha varit + alla rykten om enskilda ministrars och USA’s inblandning, handlar detta nu även om yttrandefrihet, åsiktsfrihet, tryckfrihet, misstanke om ministerstyre och andra länders inblandning i svenska angelägenheter.

Dessutom är även APBs polisanmälan synnerligen tveksam. Det som TPB egentligen gör är att förse användare med en sökmotor till torrentfiler, alltså länkning av dessa. Det vill säga TPB lagrar inget upphovsrättsskyddat material, men man länkar till det. Man kan fråga sig om det inte är lika bra att herr Pontén och hans springgossar borde stämma skiten ur Google och kanske stänga ner hela Internet på en gång? Google är också en sökmotor och det är väl ändå ingen som tror att man endast hittar icke upphovsrättsskyddat och rumsrent material med Google?

Jag kan fortsätta spy galla över hela den här soppan hela dagen om jag kände för det. Jag vill passa på att säga att jag inte är för piratkopiering som sådan. Men faktum är att nöjesindustrin har begått många pinsamma fel och misstag i sina klantiga försök att stoppa utvecklingens gång. När ska dom inse att deras jakt på fildelare, som ofta är deras egna konsumenter, kommer att kosta dom så mycket mer än vad piratkopieringen någonsin skulle ha gjort om nöjesindustrin istället lagt ner resurser på att utveckla säkra, prisvärda och kvalitativa nerladdningstjänster, utan skit som kopieringsskydd och annat kraffs som konsumenterna ändå inte vill ha? Hur lång tid ska det behöva ta för dom att få den insikten och hur många oskyldiga företag och privatpersoner ska behöva offra sin egendom för att nöjesindustrin är en bunt konservativa och teknikfientliga puckon?

Oändligt mycket mer om detta finns att läsa på länkarna nedan:
IDG
Sagor från livbåten
Virtuellt bonförnuft
The Pirate Bay och/eller Piratbyrån
Piratpartiet

Och där försvann integriteten…

Igår var en svart dag i telekommunikationens och Internets historia i Europa. Lagförslaget om lagring av telefon- och internettrafik klubbades igenom, trots stora protester från Moderaterna, Vänsterparitet och Miljöpartiet men också från andra håll i Europa. Jag håller mig tyvärr inte så uppdaterad med de färskaste nyheterna dagligen, varför jag inte har så enormt bra koll på vem som gjort vad eller varför men debatten om lagförslaget har inte kunnat undgå ens mig. Nu kan jag egentligen bara reflektera över det som hänt med det som jag redan vet…eller tror mig veta.

Precis som med den nya upphovsrättslagen har politikerna valt att gå på nöjesindustrins linje. Nåja, inte enbart, eftersom lagen om tele- och Internettrafik från början var tänkt att användas som ett verktyg i jakten på terrorister. Men nöjesindustrins krav, att lagen även skall kunna användas till att jaga “fildelningsterrorister”, svalde ju politikerna i EU med hull och hår. Det har i så många år debatterats om åsiktsregistrering hit och lagring dit och den personliga integriteten och de mänskliga rättigheterna har hela tiden används som motargument till varför vi inte vill ha lagring och övervakning av våra medborgare. Men nu står vi ändå här, med många år eller en evighet, av storebrorssamhälle framför oss.

Jag har dock funderat en del kring hur denna lagring ska gå till rent praktiskt. Är det överhuvudtaget möjligt att lagra den enorma mängd data som skickas över Internet varje dag, även om det för Sveriges del endast gäller svenska medborgares Internettrafik? Jag har personligen ingen som helst aning om vad detta omsätter i ekonomi eller fysiskt utrymme men att det säkerligen krävs stora resurser för att detta ska vara möjligt är ju helt klart. Vem betalar? Vem hushåller med fysiskt utrymme? Jag är av den bestämda uppfattningen att detta kommer att det är näst intill orimligt att förvänta sig att denna människorätts- och integritetskränkande lag kommer att gå att genomföra så som de lobbyister och politiker som drivit igenom den, har tänkt sig.

Det är tragiskt att se att vi verkar ha fått ett nytt styrande element i Europa. Vi lurar oss sjävla om vi intalar oss att vi som medborgare i EU har förmågan och makten att bidra till att bra beslut fattas i de verkställande organ som finns inom Sverige och EU. För det är inte vi som bestämmer längre. Vi har nu än en gång sett exempel på hur enskilda ekonomiska intressen tillåts infiltrera och infektera beslutsordningen. Vi har till på köpet fått ge upp våran integritet och frihet. En seger för terrorismen. Jag kan förnärvarande inte se det på något annat sätt.