Hur en iPhone kan försvinna och återvända på mindre än 48 timmar

Igår vid tolv-tiden på natten hade jag varit tillbaka i Sverige i exakt en vecka. Precis som jag räknade ner månader, veckor och dagar innan jag lämnade Kanada, verkar jag nu räkna efter hur länge jag varit tillbaka. Det känns som något slags tvångsbeteende som jag kanske borde sluta med men det är svårare än vad man tror att låta bli.

I vanlig ordning har jag inte heller bloggat på någon vecka, och det trots att jag har WordPress i iPhonen och allt. Jag har försökt vänja mig vid att vara tillbaka i detta kalla land, där någon precis som förra året bestämt sig för att importera vinter á la Sibirien. Det är grymt kallt! Usch! Ge mig vår!

Jag lovade för någon vecka sedan att berätta om vad som hände helgen för en och en halv vecka sedan, alltså bara några dagar innan jag klev på planet och åkte hem. Jag hade haft min iPhone i EN vecka när den så snöpligt och plötsligt och under något underliga omständigheter blev stulen en kväll på Woody’s. Vi var ett litet gäng på 6 personer som var och röjde en sista gång tillsammans innan min hemfärd. Vi turades om att hålla ett öga på våra grejer, alltså jackor och handväskor som låg i en hög på ett bord och vi gick aldrig alla därifrån samtidigt.

Precis innan stängningsdags då jag skulle gå och betala min tap i baren upptäckte jag att iPhonen, som jag noggrant stoppat i ett innerfack med dragkedja i handväskan, var borta. Jag vände så klart ut och in på väskan men luren var väck. PANIK, ÅNGEST och FÖRTVIVLAN! Jag berättade för bartendrarna vad som hänt och reaktionen var minst sagt förvånade miner och hakor i golvet. De lovade att hålla utkik och en av dem lovade till och med att personligen (!) köra hem den till mig ifall den skulle hittas men de försökte också trösta mig med att det ju trots allt bara är en telefon…vilket ju är sant…men ändå!

Ganska nere och deppig gick jag med de andra hem igen. Dagen efter, som var en söndag, var ju min avskedsmiddag på The Keg, som jag ska berätta om i ett annat inlägg och det kändes ju lite så där men jag bestämde mig för att inte låta en så trist sak som att bli bestulen få förstöra hela kvällen. Det gick faktiskt ganska bra. En av de som var med på middagen, Dave, tipsade om att jag skulle gå till Woody’s, puben där vi var på lördagskvällen, och be att få tala med managern eller ägaren. Han trodde sig nämligen veta att puben borde ha kameraövervakning och att man isåfall skulle kunna se vem som grävde i min väska och stal telefonen, vilket isåfall skulle leda till en polisanmälan.

Sagt och gjort, på måndagen eftermiddag åkte jag och Michelle, som hade en del ärenden att uträtta, tillbaka till Woody’s. Där visade det sig att personalen hittat en iPhone inne på toaletten så sent som SAMMA förmiddag. Jag fick därför förklara vad jag hade för bild som bakgrundsbild på min iPhone och förklara att det fanns bilder i telefonen som jag tagit på mig själv och de andra som var med på lördagskvällen, bland annat Michelle. Den iPhone dem hittat var MIN! Snacka om lättnad och lycka!

Eftersom jag så oväntat fick tillbaka iPhonen så behövde jag inte prata med ägaren och än mindre titta på några övervakningsband men jag är fortfarande vansinnigt nyfiken på vad som hände den där kvällen och vem som tog telefonen, för att sedan bege sig till Woody’s och lägga den på ett ställe där den snabbt skulle hittas. Det kändes nästan som att någon jag känner ville driva med mig. Jättekul…inte.

Jag är i alla fall väldigt glad och tacksam över att jag fick iPhonen tillbaka. Ibland har man mer tur än vad man förtjänar tydligen, för jag skulle ju aldrig ha lämnat min handväska utom synhåll egentligen. Folk har sagt till mig att jag själv måste ha lämnat kvar telefonen på toaletten men det kan jag intyga med mitt liv att jag inte gjorde. Två veckor innan denna underliga incident tappade nämligen min kompis Kathia sin iPhone i toaletten på samma pub! Med det i färskt minnet tänkte jag aldrig ens tanken att ta med mig telefonen till toaletten. Dessutom är Woody’s en pub som har öppet varenda dag och den hade hittats redan på lördagskvällen om jag själv hade glömt kvar den.

Andra bloggar om: iPhone, Stöld, Woody’s

Filminspelning och nya vänner

Igår var det två veckor kvar tills jag flyger hem till Sverige igen. Det är inte precis meningen att tjata om det. Blir mest väldigt sentimental av att tänka på det själv men det är ju trots att oundvikligt eftersom det präglar min tillvaro här väldigt mycket.

Vad som är väldigt underbart är i alla fall att jag fortfarande träffar nya människor hela tiden. Jag vet inte om det är för att jag är ute så mycket mer här än hemma eller om det bara tillhör ödets nyck att finna så flera nya vänner den sista tiden jag är här. En av dessa nya bekantskaper är Dave som jobbar inom kanadensisk filmindustri (!). FIlm är något som jag kan ägna hur mycket tid som helst att prata om, och glo på inte minst, och Dave bjöd med mig att hänga med till New Westminster i söndags för att titta på när några av stuntscenerna för filmen This Means War spelades in. Även om man inte såg så mycket, eftersom vi inte fick stå särskilt nära själva inspelningsplatsen, så var det helt klart en upplevelse att få se alla engagerade människor och hur minutiöst de planerade varenda tagning. Vi var där i nästan två timmar och under den tiden hade totalt 4 tagningar gjorts så det tar sannerligen tid att preppa inför varje tagning. Vi fick i alla fall höra lite pang pang och hur se hur bilar körde fort och tvärnitade och hade sig. En av de första sakerna jag såg när vi kom till inspelningsplatsen var en kvaddad bil som låg upp och ner, strategiskt utplacerad på en parkeringsplats. 😛

Regissören för filmen var McG som också regisserade Terminator Salvation, Charlies Angels 1 & 2 och en hel radda tv-serier och Dave pekade ut honom bland alla människor på inspelningsplatsen. Han är ingen jag precis känner igen, även om jag gillar Terminator Salvation och Dave berättade att han tydligen har ett extremt hett temperament. Det är alltså inte en person man knallar upp till och säger “Hej, jag är ett fan!” 🙂

Det blev inte heller några bilder tagna från inspelningen, jag hade kameran med mig men vågade faktiskt inte prångla upp den i risk för att reta upp fel personer. Sen fanns det inte så mycket att ta kort på egentligen eftersom vi stod en bit bort från all action.

På lördagen var vi ute ett helt gäng på 10 personer och röjde järnet på Woody’s. Det var helt sjukt roligt. Bandet som hade spelat där på fredagskvällen hade ställt in (!) aå scenen var helt tom. Det tog inte speciellt lång tid innan folk kom på att den var väldigt rolig att dansa på så nu vet även jag hur Woody’s ser ut uppifrån scenen. 🙂

Hade tänkt börja packa lite idag men har ännu inte fått något gjort. Börjar få ont i halsen vilket är väldigt störande. Om det är något jag inte vill så är det att spendera de två sista veckorna här med att vara förkyld. 🙁

Andra bloggar om: Film, Filminspelning, McG, Terminator Salvation, This Means War, Woody’s Pub Coquitlam

Lite om förra veckan

I förra veckan hände en del saker som jag tänkte berätta om. I torsdags fyllde Michelles äldsta dotter 11 år så då var vi. Michelle, döttrarna E och A, Michelles mamma och flickornas pappa och jag (medbjuden på Es begäran), på restaurangen The Cactus Club och åt middag. Vi hade trevligt och E som fyllde år verkade väldigt nöjd med kvällen och det kändes väldigt roligt att bli medbjuden på födelsedagsfirandet 🙂 Jag tog några ganska bra bilder som jag tänkte skicka över till Michelle senare.

Stället vi var på påminde ganska mycket om Jensens Büfhus vad gällde maten men inredningen var ganska annorlunda och det var ganska trevligt. Det enda jag egentligen saknade var lite grönsaker till mina Chicken Tenders som serverades med pommes frites. Jag har faktiskt inte ätit pommes sen jag kom till Kanada överhuvudtaget så jag tyckte att jag var värd det 🙂 Efter middagen på The Cactus Club åkte vi hem och åt tårta. Death by Chocolate hette tårtan, eftersom den var helt och hållet gjord i choklad. Det var riktigt got med lite tårta, jag var nog väldigt sugen på det utan att ens ha tänkt på det.

Av mig fick E ett sätt med 50 nya touchpennor samt ett anteckningsblock. Hon blev jätteglad och började rita med en gång vilket slutade med att jag fick två jättefina teckningar av både E och A. Jag har börjat sätta upp alla teckningar som jag fått på en av väggarna i mitt rum. Har redan flera stycken där och ska fota dem någon dag och lägga upp här, tänkte jag.

I fredags kväll åkte jag och Michelle runt och tittade lite i Stanley Park. Det var väldigt fint med solnedgången som lyste över stan och bergen och vi såg en racoon, alltså en tvättbjörn, som kom riktigt nära. Trist nog höll det på att bli mörkt när vi var där så det var svårt att ta några bilder på själva parken. De flesta jag tog var ut mot vattnet där det fortfarande var relativt ljust så jag ska absolut åka dit och fota mer en annan gång. Inte minst när T kommer hit i juli.

När mörkret hade lagt sig över Stanley Park åkte vi hem till Coquitlam igen och gick och tåg ett par öl på puben Woodys (som tydligen ägs av Hells Angels). Där såg vi även ett band som hette One & A Half, ett cover-band som spelade en del kända låtar, men de var inte jättebra och enligt Michelle är hennes kompis Mike’s band Skeleton Crew betydligt bättre men de har jag inte sett ännu så det är upp till bevis.

I lördags skulle vi ha gått på födelsedagsfest hos en kompis till Mike, som själv var bortrest från stan för att spela med ett annat band, men vi var båda ganska bakis i lördags så det blev tyvärr inget av det.

Här kommer några bilder från den senaste veckan.

Andra bloggar om: Cover-band, Födelsedagskalas, Stanley Park, Woodys

Fem dagar kvar

Idag är det söndag. Om fem dagar är det fredag och då börjar uppfyllandet av en dröm. Jag börjar bli lite stressad inför alla saker som jag vill hinna med innan jag åker. Jag ska börja packa imorgon i veckan som kommer ska jag fixa försäkring, ringa ett par samtal och förhoppningsvis hinna hem till mor och far en vända till för att träffa min bror och hans sambo som nu är i New York och som jag inte hann träffa när jag var hemma senast.

Igår hade jag en farväl-fest här hemma som blev väldigt lyckad, tyckte jag själv i alla fall. En massa underbara människor var här och det var väldigt trevligt, så trevligt att den sista gästen gick kvart över sex imorse. 🙂 Jag och A gick och la oss några timmar och gick sedan upp och förberedde nästa besök; A’s föräldrar som idag varit här på middag. Det blev italienska köttbullar med färsk pasta och saffrans- och apelsinglass till efterrätt.

Nu är vi båda sjukt trötta och ska strax krypa ner i sängen.

God natt 🙂

Andra bloggar om: Kanada, Nedräkning

Snordags

Något som är näst intill idiotsäkert när jag varit ute och rest och ofta sovit dåligt i samband med resan, är att jag blir förkyld direkt efter hemkomsten. Precis så har det även blivit nu efter seglingen.

Jag kände i fredags hur det började göra ont i halsen vilket visserligen var ganska störande men jag åkte ändå på fest hos J i Mölnlycke i lördags kväll. Det varjag, J, J’s bror R, R’s kompis M och J’s kompis S. Vi grillade, drack lite grogg och snackade och avslutade kvällen på The Golden Days som hade Happy Hour med billig öl och billiga drinkar (bokstavligen då drinkarna kändes utspädda och det enda öl som ingick i Happy Hour var Budweiser). J och M skulle vidare men jag åkte hem då jag började må lite halvkass. Jag har fortfarande sjöben efter fem dagar på havet så det ständiga gungandet i kombination med alkohol kändes inte som någon bra kombination.

Igår och idag har jag mest tagit det lugnt. Åkte till J’s arbetsplats på US Väst’s kansli i Frölunda och hämtade de öl som jag lämnade kvar i Mölnlycke i lördags eftersom det hade blivit krångligt att få med dem in på restaurangen. Vi fikade lite och åkte sen in till stan där jag tog en vagn hem. Nu är jag helt utmattad, näsan rinner, ögonen rinner och golvet gungar. A föreslog att vi skulle äta fajitas ikväll så han och hans kompis lär få gå och handla för det orkar inte jag. 🙂

Andra bloggar om: Förkylning, Grillning, The Golden Days, US Väst