Jag kämpade mot ödet men ödet vann

Efter bakslaget med Apple häromdagen har jag till sist insett att det inte lär bli någon mer chans till jobb. I alla fall inte innan jul och inte heller här i Kanada. Det är så klart trist och det känns skit just nu men jag är samtidigt så himla glad för att allt jag sett och gjort under de månader jag varit här, även om jag inte hunnit med allt som jag velat se och göra. Jag har exempelvis inte varit i Whistler eller Seattle eller i någon av Kanadas övriga provinser.

En del av drömmen, att åka till Kanada och se och uppleva en del av Nordamerika, gick i uppfyllelse på flera sätt. Den andra delen, att jobba i ett annat land och få mer arbetslivserfarenhet, gick inte i uppfyllelse. Men jag tror inte att det är det som kommer att kännas tyngst när jag åker hem. Det som jag antagligen kommer att gråta en skvätt över är alla underbara människor som jag träffat och lärt känna här. Det kommer att bli jobbigt. Alla jag har umgåtts med här har stöttat mig enormt mycket och engagegerat sig i mig, mitt jobbsökande och hela min tillvaro under de här månaderna och ingen vill att jag ska åka hem. Inte jag själv heller förstås. Men jag försöker också att komma ihåg att landet och framför allt människorna, inte försvinner bara för att jag åker härifrån. Jag har förhoppningsvis vunnit vänner för livet och kommer absolut att åka tillbaka. Det finns ju fortfarande så mycket här som jag inte sett och gjort.

En annan del av mig, visserligen något mer avlägsen men som också börjar göra sig allt mer påmind, är att jag börjar längta hem. Faktiskt. Jag saknar folk där hemma; mamma och pappa, mina bröder, alla mina fina och mysiga vänner, svensk mat, min lägenhet, mitt skrivbord och min skrivbordsstol och min Internet-uppkoppling (mobiltrafik och Internettrafik är ju så sanslös dyr här). Jag saknar också att inte kunna använda buss och substitut till spårvagn på ett bekvämt sätt. Det här landet är verkligen byggt för att man ska köra bil och det är svårt att ersätta den tillgången helt och hållet. Man får tycka vad man vill om kollektivtrafiken i Sverige men vi har det faktiskt väldigt bra och det går att leva utan bil. Här vore det nog väldigt svårt.

Och inte för att skylla ifrån sig på något men ekonomin är svår här just nu. Många söker jobb och var man än går hör man folk prata om det och hur mycket svårare det blivit att överleva. I våras hörde jag ofta folk säga att “Det blir nog bättre i september!” men det har det inte blivit. Till och med Michelle som är född här och som sökt jobb lika intensivt och lika länge som jag, är helt slut. Vi är båda sjukt trötta på att söka jobb och för min del känns det inte som att tiden räcker till. Om en vecka är det två månader kvar tills jag åker hem och jag ska försöka njuta av tiden jag har kvar här så mycket det bara går men jag vet också att de kommande två månaderna kommer att gå sjukt fort. Jag minns ju hur fort tiden gick i våras när jag i förberedde mig inför den här resan…och allt som har en början har också ett slut.

Andra bloggar om: Drömmar, Kanada, Vänner