Det drar ihop sig

Bortsett från en hel del bloggande som varit relaterat till skolan har jag legat väldigt lågt med mitt bloggande den här våren. Det har inte precis varit medvetet, det har liksom bara blivit så. Men nu känns det som att det börjar bli dags att ändra på det för nu börjar det hända grejer.

Vad jag inte skrivit om tidigare är att jag i slutet på februari beställde flygbiljetter till Vancouver. I och med det fick jag även ett definitivt datum för resan. Det hade jag ju inte haft innan men den 16:e april, vilket är om knappt tre veckor, bär det av. Det känns helt overkligt. Jag tror inte att jag riktigt begripit det själv ännu. Jag gör så klart en del förberedelser, men jag har inte drabbats av någon allvarlig resfeber ännu. Kanske är det för att jag innerst inne är lite nervös…eller väldigt nervös, faktiskt. Jag åker ju på vinst och förlust. Hittar jag jobb eller någon slags sysselsättning att försörja mig på så kommer jag ju hem till Sverige igen i september som tidigast. Men om jag inte lyckas hitta något jobb kommer jag hem igen bra mycket tidigare än så. Jag hoppas så klart att allt ska gå bra och att det ska bli mitt livs äventyr och jag borde sluta oroa mig och ta det lite “chill”. Men gosh…

En dålig sak som skett är att det första jag måste göra när jag kommer till Vancouver är att åka till Apple Store vid Pacific Center. Min Mac är lite ledsen, inte väldigt ledsen, men ledsen så att det räcker för att klickfunktionen i touchpaden nästan helt slutat att fungera. Alla som har en MacBook Pro från åtminstone förra året eller möjligen sena 2008 vet att touchpaden inte har några knappar, den är snarare en stor knapp i sig själv. Jag har löst detta genom att aktivera “tap to click”-funktionen, d v s att klicka genom att trycka lätt på touchpaden. Liknar den funktion som även finns i Windows. Jag är inte helt förtjust i att behöva använda touchpaden på det sättet och att dra och släppa fungerar inte alls i nuläget och DET är irriterande.

Denna lilla defekt skulle lätt ha lätt ha gått på garantin om det inte hade varit för att A för några dagar sedan skrämde halvt ihjäl mig då jag, med en kopp kaffe i näven, var helt insjunken i en tv-serie och hade MacBooken ståendes på skrivbordet som vanligt. A petade mig i sidan och jag hoppade säkert en meter upp i luften OCH välte så klart ut en liten skvätt av kaffet över flera tangenter på min kära MacBook. Ingen större skada skedd just då, tangenterna och bakgrundsbelysningen fungerar fortfarande utan några som helst problem. Men om jag lämnar in MacBooken för service och reparation på en Apple Store och dem får se att det finns kaffe under tangenterna, vad ska dem inte tro att jag dragit för snyfthistoria då? De båda händelserna är helt skilda från varandra eftersom kaffeincidenten skedde EFTER att touchpaden började strula men det behöver ju inte spela någon roll vad jag säger. Om Apple kan avgöra att kaffet i teorin skulle ha kunnat påverka touchpadens funkationalitet så lär jag ju kunna glömma allt vad garanti heter.

Men jag tänker så här: touchpaden måste lagas och tangenterna som utsatts för kaffestänk skulle behöva rengöras undertill och jag kan ju ha riktig jävla tur att kaffet inte ens kommit i närheten av touchpaden under tangenterna så att Apple bestämmer sig för att det ena inte har med det andra att göra. Och om reparationen av touchpaden inte täckas av garantin så får jag väl betala reparationen och gilla läget. Datorn håller ju längre ifall jag väljer att laga den än om jag inte gör det och man kan ju alltid begära ett kostnadsförslag.

Deprimerande är det i vilket fall som helst, men vad göra? Shit happens. Min MacBook är lätt den bästa dator jag någonsin haft så det får det väl vara värt. Jävligt jobbigt att vara utan den under tiden den är inne för service bara. Hur ska jag överleva?

Andra bloggar om: Apple, MacBook Pro, Touch Pad, Vancouver