Funderingar kring det ena och det andra

Nu har jag återigen legat på latsidan med att blogga om de politiska frågor som intresserar mig mest nämligen personlig integritet, fildelning och övervakningssamhället.

Om sanningen ska fram, vilket den nog ska, så har jag faktiskt varit lite osäker på mitt eget ställningstagande kring vissa frågor de senaste veckorna, speciellt när det gäller fildelningsfrågan. Jag förespråkar fildelning, alltså själva fenomenet. Jag tycker att det ska vara lagligt att digitalt dela med sig av kultur till sina vänner. Samtidigt är jag inte så säker på att jag stöder fri fildelning i den omfattning som fenomenet i sig har nått. Jag är ju egentligen av uppfattningen att folk som skapat något ska kunna leva på det de gör. Jag tror inte heller på att upphovsrätten ska avskaffas, däremot att den bör omformas för att bättre passa in i det samhälle vi lever i. Men då uppstår frågan: hur ska upphovsrätten se ut så att både producenter och konsumenter blir nöjda?

Jag tror inte att det enkla svaret på den frågan skulle vara att fildelning i privat syfte bara borde vara lagligt. Även om jag tror att fildelning i väldigt många fall är gynnsamt för utövare av kultur, så undrar jag samtidigt hur kulturvärlden kommer att påverkas av 20 års illegal fildelning ifall den breder ut sig på samma sätt som den gjort hittills. Jag vill gärna tro att kulturvärlden skulle blomstra och frodas men jag är inte så säker på att det skulle bli så. Vad jag däremot är relativt säker på är att fildelningen gjort att fler människor konsumerar mer kultur, vare sig de betalar för den eller inte. Och det är något som vi måste ta till vara. Det ska vara lätt, prisvärt och ofarligt att konsumera kultur. Med “lätt” menar jag att konsumtionen inte ska behöva påverkas av faktorer som kopieringsskydd som gör att konsumenter inte kan avnjuta något de köpt på ett sätt som passar dem. Med “prisvärt” anser jag att priser på biljetter, skivor, filmer, programvaror med mera först och främst måste anpassas till den del av världen där de ska säljas. Som producent av olika typer av underhållning kanske man inte kan förvänta sig att konsumenter ska betala samma pris för underhållning i Afrika och Asien som vi gör här i västvärlden. I alla fall inte om man vill sälja så mycket som möjligt. Tar man till sig att det är förhåller sig så, kanske även försäljningen av illegalt piratkopierad underhållning kan minska med rätt prissättning på original, i förhållande till ett lands ekonomi.

Och “ofarligt”, vad menar jag med det? Jo, att man som konsument inte ska behöva bekrakta rättighetshavare som en privatpolis. Som konsument ska man inte tvingas att konsumera och man ska som konsument inte behöva vara orolig för att kanske bli stämd, bortkopplad från Internet eller till och med satt i fängelse av dem vars försörjning och, i väldigt många fall, extravaganta livstil man faktiskt bidrar till. Med “ofarligt” menar jag så klart också att de nedladdningstjänster som än så länge finns, och de som förhoppningsvis kommer att finnas, inte ska vara mer riskfyllda att använda än att handla i vilken etablerad butik som helst som tillämpar kortbetalning (eller vad det nu kan röra sig om för typ av betalning).

Vad jag tycker är mest sorgligt med hela fildelningsdebatten är att det fokuseras alldeles för mycket på fildelningen i sig och även för mycket på nuet. Upphovsrättslobbyn ser bara det de har framför sig; en ung generation som tagit distributionen av underhållning till en för lobbyn okontrollerbar form. Lobbyn, som utgår ifrån att folk följer lagar hur dumma de än kan verka, rusar framåt i full fart, med regering, riksdag och EU som uppbackning, och driver igenom lag efter lag efter lag efter lag (datalagringslagen, FRA-lagen, IPRED1, IPRED2, ACTA) för att förbjuda bort ett helt beteende och för att i största möjliga mån kunna kontrollera vad konsumenterna har för sig. Det sorgliga i detta är att dessa lagar egentligen bara är tillfälliga åtgärder, inga långsiktiga lösningar. Man ser bara till nuet, inte till hur man vill att samhället ska se ut i framtiden.

För om vi frågar oss; ur ett större perspektiv, är verkligen upphovsrätten så mycket viktigare än personlig integritet, yttrandefrihet, tryckfrihet och rättssäkerhet? När blev den det? Och varför är den det? Och varför är upphovsrätten i sig själv så omöjlig att ändra och utveckla?

Och är rädslan för terrorism verkligen så påtaglig hos oss att ALLA måste övervakas ALLTID? Vad är friheten egentligen värd om vi inte vågar leva utan ständig övervakning?

Hur jag än vänder och vrider på argument, fakta, moral, funderingar och till och med mig själv, så kommer jag hela tiden fram till samma svar på båda frågorna. Nej. Upphovsrätten kan inte vara viktigare än personlig integritet, yttrandefrihet, tryckfrihet eller rättssäkerhet. Innebörden av dessa begrepp är det pris vi betalar för att få upphovsrätten ska kunna vara kvar i exakt den form som den har nu. Världen förändras och utvecklas, men upphovsrätten består. Är upphovsrätten verkligen helt optimal så som den är nu? Och vad ska vi egentligen ha upphovsrätten till om de andra begreppen inte finns?

Och nej, rädslan är inte påtaglig. Vi vet att terrorismen finns, vi vet namnen på många av de som utfört terrordåd, vi vet att träningsläger existerar och vi vet att vapen existerar. Men är vi verkligen så rädda? För mig personligen är rädslan för terrorism bara en illusion. Det kan bero på att jag själv aldrig upplevt ett terrordåd men jag kan ändå snabbt räkna upp fem saker som skrämmer mig mer eftersom det är saker som finns sker i vardagen men som ändå inte hindrar mig från att gå utanför dörren varje dag: bilolyckor, cancer, matförgiftning, flygplanskrascher, skidolyckor…

Hur högt man än värderar upphovsrätten så tror inte jag att någon innerst inne vill ha den typ av samhälle som håller på att växa fram. Har upphovsrätten blivit det moderna samhällets absolut viktigaste rättighet? Eller är den redan det?

Andra bloggar om: ACTA, Internet, IPRED, Personlig integritet, Upphovsrätt, Övervakningssamhället