En lång dag är över

Efter sammanlagt sex timmar i en visserligen bekväm men ack så trång Volvo och en inte allt för munter begravning så är man lite trött. Vi är fortfarande kvar hos mina föräldrar men tåget hem till Götet går om ungefär en timme.

I kyrkan under begravningsgudstjänsten satt jag och funderade lite på varför begravningar egentligen måste vara så sorgliga. I alla fall när det gäller personer som fått leva i nästan hundra år och dött på ett lugnt och stillsamt sätt. Det är ju så klart annorlunda när personer i ens närhet gått bort för tidigt och under tragiska förhållanden, men när någon går bort på grund av ålder, vad är egentligen mer naturligt?

Självklart berördes jag under gudtjänsten, precis som andra som var närvarande (A, mina bröder, min yngsta brors flickvän, min föräldrar, min farbror med fru, vuxna döttrar och deras barn) men jag tycker ändå att vissa begravningar kanske borde göras lite muntrare, eller i alla fall lättsammare. Nu är det väl visserligen de närmaste, i det här fallet min pappa och min farbror, som huvudsakligen varit med och bestämt hur det skulle vara. Kanske är det också så att min generation ser på det hela lite annorlunda än vad mina föräldrar och folk i deras ålder gör generellt. Den jobbigaste delen under begravningsgudtjänsten är ju alltid då alla ska ta ett sista farväl av den bortgågna, alltså då man radenligt går fram och lägger en blomma på kistan. Men jag tyckte nog att det var lite jobbigare att se min pappa och farbror göra det än att gå fram själv… De stod ju min farmor närmre än vad jag gjorde.

En trevlig sak i allt det sorgliga var ju så klart att få träffa kusinerna igen. Det brukar vara trevligt även om det börjar bli lite väl påtagligt att det bara skett under mindre muntra sammanhang den senaste tiden. Men pappa fyller ju 60 i vår så kanske tänker han sammanföra släkten till lite firande. Jag hoppas i alla fall på det.

Själv vet jag inte ännu hur jag skulle vilja att min begravningsceremoni (eller vad man nu ska kalla det) skulle vara. Jag vet inte ens om jag vill bli begravd eller kriminerad eller någonting relaterat till det. Men det känns inte som att det är dags att fundera på det riktigt än. Livet ska man ju inte ägna åt att planera sin död, i alla fall inte innan man fyllt 30. 😉

Andra bloggar om: Begravning, Bilresor, Familj, Släkt, Sorg