Jag fyller år och solen skiner!

Det är ljuvligt att det skulle bli så vackert väder och på min födelsedag av alla dagar. Man blir så glad och längtar ännu mer till att våren ska komma.

Mamma ringde nyss och önskade mig grattis. Folk har hört av sig på MSN och via SMS. Tack alla för att ni kommer ihåg lilla mig! 🙂

Efterlängtat besök från .ca

Efterlängtat besök från .ca

Jag har glömt att berätta om i fredags då jag och A och B (hehe, det lät lite lustigt) träffades på The Rover för att träffa M som kommit hem till Sverige från Kanada över jul och nyår. Det var verkligen roligt att träffas igen! Det har visserligen inte hunnit gå så många månader sen hon åkte (september) men det är ju klart man saknat M! 🙂

Vi satt och pratade och drack öl och åt ostgratinerade nachos i några timmar. M hade med sig presenter! Vi fick en flaska med ett väldigt sött vin som tillverkas i Kanada. Den får vi nog ta till någon efterrätt eller så. Och så fick jag ju så klart mitt älskade lönnsirapsgodis, denna gång i form av små lönnlöv istället för klubbor. Bra det för då räcker dom längre!

Jag hade köpt ett te och en teburk med Ositindienfararen på (ett skepp var det i alla fall) till M. Teet var den röda varianten av Göteborgsblandningen (som jag för övrigt måste komma ihåg att köpa till oss själva någon gång för det luktar så gott) för att hon skulle minnas Göteborg lite där borta i Kanada-landet.

Vi pratade lite kort om mina egna planer att åka dit också. Nej, jag har inte släppt det och jag tror inte att jag kommer att kunna göra det heller förrän jag har genomfört hela saken. Jag passade på att fråga om några saker som jag hade funderat på. Nu vet jag lite mer och så fort det löser sig med A’s lilla dispyt med CSN så ska jag beställa ett urdrag ur straffregistret.

 

Mera mat, mera mat, mera mat!

Mera mat, mera mat, mera mat!

Nu är jag typ proppmätt. Köttbullar, spagetti, kokta morötter och äppelkaka med vaniljvisp gjorde sitt, kan man säga. A fick med sig en kompis hem från skolan så vi blev tre vid middagen. Det brukar bli ganska trevligt att få spontana middagsgäster och jag börjar sluta att gripas av panikångest när jag ska laga mat åt någon annan än mig själv och A.

Efter dagens middag kan man nog konstatera att jag är bättre på att steka egenhändigt gjorda köttbullar än egenhändigt gjorda biffar…

 

Framtidsabstinens

Jag har ju vid några tillfällen här på bloggen ojat mig en del inför framtiden och vad som kommer att hända efter nyår etc. Jag vet lite mer nu än för några veckor sedan.

Det första som jag vet och som jag troligen också kommer att genomföra – det är egentligen bara en fråga om när – är att göra precis vad min gode vän M just har gjort. Jag kommer nog att låta lite som något av en härmapa men det gör inte så mycket att folk som känner både mig och M tror det. För vad dessa personer isåfall inte heller vet är att M gjorde precis det som jag redan som student i Skövde fick för mig att göra. Det jag inte visste då var att det fanns något som hette The Youth Mobility Program. Tack vare M så vet jag det nu.

M drog till Vancouver för lite mer än två månader sedan nu. Hon åkte dit eftersom hennes pojkvän E gör sin s k “post. doc dissertation” på ett uni i Vancouver och troligen kommer att vara där i alla fall två år. Tack vare The Youth Mobility Program kan M vara där och jobba samtidigt som han skriver sin avhandling och det är just detta jag också så gärna vill göra… Alltså jobba i Vancouver, inte skriva avhandling. 😉

The Youth Mobilily Program är ett slags utbytesprogram mellan Sverige och Kanada men även mellan Sverige-Australien och Sverige-Nya Zeeland. Programmet innebär att man som ungdom mellan 18 och 30 kan ansöka om tillfälligt arbetstillstånd via Kanadensiska ambassaden i Stockholm. Man behöver alltså inte ha något jobb innan man åker till Kanada vilket är det vanliga sättet att söka arbetstillstånd. Normalt sätt måste man i princip ha jobb i Kanada innan man åker dit och jobbar och det förutsätter att man antingen har väldigt goda kontakter där, är väldigt duktig på någonting eller blir ditbjuden för att jobba. Jag har ingen av dessa fördelar.

Tack vare Internet kan man ju också försöka skaffa jobb i Kanada när man fortfarande befinner sig i Sverige men jag ser även på detta som nästan omöjligt. Lyckas man trots allt få någon på andra sidan jordklotet att anställa en ska man komma ihåg att det tar flera veckor att få ett arbetstillstånd. Att då begära av sin arbetsgivare att denne ska vänta på en i de ca 2 månader som det tar innan byråkratins kvarnar malt klart känns inte särskilt realistiskt. Det är alltså här som den stora skillnaden ligger mellan The Youth Mobility Program och de vanliga arbetstillstånden: jag kan söka jobb direkt i Kanada och börja jobba direkt. Ingen byråkrati och inga turistvisum.

Jag fyller 28 i mars. A pluggar och kommer att göra det i ungefär två år till. Han är dessutom måttligt intresserad av Kanada. Våran bostadssituation verkar inte lösa sig den närmaste tiden och eftersom jag inte har fast anställning så är inte bostadsrätt något att tänka på. Med andra ord så känns det som att tidpunkten är ganska lämplig för ett sånt här projekt. Det enda som känns väldigt tråkigt är att åka ifrån A. Det känns inte alls bra, men jag hade aldrig ens tänkt den här tanken om jag inte trodde att vi, oss och det vi har, är tillräckligt starkt och bra för att klara av något som det här.

Jag har också tänkt att åka hem efter ett halvår. Detta av flera orsaker. För det första kan man enligt KLM’s resekalender inte boka hembiljetten så långt i förväg som ett helt år. För det andra kostar en enkelbiljett nästan lika mycket som TVÅ resor till Vancouver tur och retur. Och för det tredje så lär passkontrollen i Kanada bli lite misstänksamma om jag försöker komma in i landet utan hemresebiljett. Och det finns saker som jag finner mer intressanta än att fastna i Kanadensisk passkontroll.

Detta är vad min framtidsabstinens består av. Det är också lite av ett antiklimax. Jag vill ju egentligen inte åka från A och lämna honom så lång tid men samtidigt så vet jag att jag kommer att ångra mig resten av livet om jag inte ens försöker göra det här. Jag vet också att när jag väl är över 30 så kommer det bli så mycket svårare att genomföra den här drömmen. Jag är också rädd, tänk om jag inte lyckas få något jobb alls? Tänk om jag måste åka hem efter bara ett par veckor för att det helt enkelt inte går? Men då får det väl vara så. Jag vet ju inte förrän jag provat.

Dessutom verkar det som att jag inte kan få fast anställning på jobbet just nu. Det gör inte så mycket eftersom jag så gärna vill göra den här Kanada-resan, även om det hade känts tryggt att ha en fast tjänst. Senast jag och min chef pratade om det här så berättade jag vad jag vill göra, jag tycker att öppna kort är det bästa då jag respekterar alla mina kollegor och trivs oerhört bra på jobbet. Han tyckte det lät intressant. Jag föreslog, eftersom jag inte vet särskilt mycket än (jag har ju inte ens det där arbetstillståndet ännu) att jag kan jobba kvar enligt samma avtal som tidigare i ca 6 månader till så får vi se sen. Han tyckte det lät bra och ska återkomma när han vet säkert.

Så här ligger landet just nu. Även om jag inte vet så mycket mer än förut så känns det bra att veta lite mer i alla fall.

Hälsningar från .ca

Fick mail från M i Vancouver häromdagen som jag tog och svarade på nu. Hon verkar ha det så bra där borta. Nya möbler och cykel och skidåkning och tillgång till Stilla havet varje dag. *suck*

Avundsjukan lyser igenom lite? Mmm.. i alla fall vad gäller skidåkningen och Stilla havet. Jag vill också! Titta här, titta här!

Pin It on Pinterest