Jag kämpade mot ödet men ödet vann

Efter bakslaget med Apple häromdagen har jag till sist insett att det inte lär bli någon mer chans till jobb. I alla fall inte innan jul och inte heller här i Kanada. Det är så klart trist och det känns skit just nu men jag är samtidigt så himla glad för att allt jag sett och gjort under de månader jag varit här, även om jag inte hunnit med allt som jag velat se och göra. Jag har exempelvis inte varit i Whistler eller Seattle eller i någon av Kanadas övriga provinser.

En del av drömmen, att åka till Kanada och se och uppleva en del av Nordamerika, gick i uppfyllelse på flera sätt. Den andra delen, att jobba i ett annat land och få mer arbetslivserfarenhet, gick inte i uppfyllelse. Men jag tror inte att det är det som kommer att kännas tyngst när jag åker hem. Det som jag antagligen kommer att gråta en skvätt över är alla underbara människor som jag träffat och lärt känna här. Det kommer att bli jobbigt. Alla jag har umgåtts med här har stöttat mig enormt mycket och engagegerat sig i mig, mitt jobbsökande och hela min tillvaro under de här månaderna och ingen vill att jag ska åka hem. Inte jag själv heller förstås. Men jag försöker också att komma ihåg att landet och framför allt människorna, inte försvinner bara för att jag åker härifrån. Jag har förhoppningsvis vunnit vänner för livet och kommer absolut att åka tillbaka. Det finns ju fortfarande så mycket här som jag inte sett och gjort.

En annan del av mig, visserligen något mer avlägsen men som också börjar göra sig allt mer påmind, är att jag börjar längta hem. Faktiskt. Jag saknar folk där hemma; mamma och pappa, mina bröder, alla mina fina och mysiga vänner, svensk mat, min lägenhet, mitt skrivbord och min skrivbordsstol och min Internet-uppkoppling (mobiltrafik och Internettrafik är ju så sanslös dyr här). Jag saknar också att inte kunna använda buss och substitut till spårvagn på ett bekvämt sätt. Det här landet är verkligen byggt för att man ska köra bil och det är svårt att ersätta den tillgången helt och hållet. Man får tycka vad man vill om kollektivtrafiken i Sverige men vi har det faktiskt väldigt bra och det går att leva utan bil. Här vore det nog väldigt svårt.

Och inte för att skylla ifrån sig på något men ekonomin är svår här just nu. Många söker jobb och var man än går hör man folk prata om det och hur mycket svårare det blivit att överleva. I våras hörde jag ofta folk säga att ”Det blir nog bättre i september!” men det har det inte blivit. Till och med Michelle som är född här och som sökt jobb lika intensivt och lika länge som jag, är helt slut. Vi är båda sjukt trötta på att söka jobb och för min del känns det inte som att tiden räcker till. Om en vecka är det två månader kvar tills jag åker hem och jag ska försöka njuta av tiden jag har kvar här så mycket det bara går men jag vet också att de kommande två månaderna kommer att gå sjukt fort. Jag minns ju hur fort tiden gick i våras när jag i förberedde mig inför den här resan…och allt som har en början har också ett slut.

Andra bloggar om: , ,

6 Comments

  1. Johan Kardell
    Okt 14, 2010

    Är det redan dags att åka hem alltså? Fast det är klart, det är väldigt jobbigt att vara utan jobb (eller snarare inkomster) i ett främmande land. När ska välkomstkommitén infinna sig på Landvetter?

    Kram,
    Johan

  2. Tobias Persson
    Okt 14, 2010

    Kamrat 🙁
    Jag skulle vilja be dig att inte ge upp, men känner dig. Vet hur mycket du tänkt efter och kämpat innan. Är ändå grymt imponerad och inspirerad av dig och ditt äventyr.
    Som du säger kommer både vännerna och Kanada finnas kvar. Du har inte bara vågat åka till Kanada själv, utan också fått mig att göra det. Jag/vi kommer definitivt åka tillbaka.
    Samtidigt ska det bli skönt att få hem dig 🙂 Det är ju inte utan att man längtat från och till.
    Gött kämpat! Välkommen hem!
    Kram Tobias

  3. digix
    Okt 14, 2010

    Zazza,

    inte bli deppig nu! ”..det lär inte bli nån mer chans till jobb..” innebär det att du slutar söka nu? Ja, det kanske inte är mycket lönt längre, med så kort tid kvar. Men försök njuta av tiden som är kvar. Sverige saknar dig också 😉

    Hur är din inställning till Vancouver nu?

  4. Sandra
    Okt 14, 2010

    Åh, vad ni är fina och söta allihop! 🙂 Tack för alla fina ord och all uppmuntrsn!

    Johan: kommer hem ett par dagar innan jul. Den 22:e tror jag det var så jag åker troligen direkt hem till mor och far efter det och njuter av svensk mat!

    Tobias: ja, lätt! Har ju redan funderingar på att fly Sverige lagom til min 30-årsdag i mars. Häng på då om du vill! 😉 Kanske inte den roligaste årstiden dock…men ändå 😉

    digix: Ja, det gör nog det. Skolarbetet börjar hopa sig här och jag vill ju gärna hinna hitta på lite grejer innan jag åker och söka jobb tar ju sån förbannad tid. Jag älskar Vancouver fortfarande. Är inte bitter gentemot staden eller landet, snarare timingen och ekonomin. Är ju snart dags att hitta något slags jobb i .se också och det lär ju inte bli ett dugg roligare. 😉

  5. maria
    Okt 21, 2010

    Ja, det var gott kämpat! Och då är det väl kanske rätt att slappna av nu, så att du får njuta fullt ut av de två sista månaderna, istället för stressmomentet jobbsökning.

    Jag är i alla fall glad att det låter som om du är hemma den 26 februari, för då hade jag tänkt att du skulle vara i närheten av mig =)

    Många kramar, ha det nu gôtt de sista regniga månaderna i Funcouver! Kramar!

    • Sandra
      Okt 22, 2010

      Tack! Ja, jag ser jätteframemot (!) att vistas ”i närheten av er” den 26:e februari. Ska bli fantastiskt roligt att få vara med på er stora dag. 🙂 *pöss*

Submit a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest