Framtidsabstinens

Jag har ju vid några tillfällen här på bloggen ojat mig en del inför framtiden och vad som kommer att hända efter nyår etc. Jag vet lite mer nu än för några veckor sedan.

Det första som jag vet och som jag troligen också kommer att genomföra – det är egentligen bara en fråga om när – är att göra precis vad min gode vän M just har gjort. Jag kommer nog att låta lite som något av en härmapa men det gör inte så mycket att folk som känner både mig och M tror det. För vad dessa personer isåfall inte heller vet är att M gjorde precis det som jag redan som student i Skövde fick för mig att göra. Det jag inte visste då var att det fanns något som hette The Youth Mobility Program. Tack vare M så vet jag det nu.

M drog till Vancouver för lite mer än två månader sedan nu. Hon åkte dit eftersom hennes pojkvän E gör sin s k ”post. doc dissertation” på ett uni i Vancouver och troligen kommer att vara där i alla fall två år. Tack vare The Youth Mobility Program kan M vara där och jobba samtidigt som han skriver sin avhandling och det är just detta jag också så gärna vill göra… Alltså jobba i Vancouver, inte skriva avhandling. 😉

The Youth Mobilily Program är ett slags utbytesprogram mellan Sverige och Kanada men även mellan Sverige-Australien och Sverige-Nya Zeeland. Programmet innebär att man som ungdom mellan 18 och 30 kan ansöka om tillfälligt arbetstillstånd via Kanadensiska ambassaden i Stockholm. Man behöver alltså inte ha något jobb innan man åker till Kanada vilket är det vanliga sättet att söka arbetstillstånd. Normalt sätt måste man i princip ha jobb i Kanada innan man åker dit och jobbar och det förutsätter att man antingen har väldigt goda kontakter där, är väldigt duktig på någonting eller blir ditbjuden för att jobba. Jag har ingen av dessa fördelar.

Tack vare Internet kan man ju också försöka skaffa jobb i Kanada när man fortfarande befinner sig i Sverige men jag ser även på detta som nästan omöjligt. Lyckas man trots allt få någon på andra sidan jordklotet att anställa en ska man komma ihåg att det tar flera veckor att få ett arbetstillstånd. Att då begära av sin arbetsgivare att denne ska vänta på en i de ca 2 månader som det tar innan byråkratins kvarnar malt klart känns inte särskilt realistiskt. Det är alltså här som den stora skillnaden ligger mellan The Youth Mobility Program och de vanliga arbetstillstånden: jag kan söka jobb direkt i Kanada och börja jobba direkt. Ingen byråkrati och inga turistvisum.

Jag fyller 28 i mars. A pluggar och kommer att göra det i ungefär två år till. Han är dessutom måttligt intresserad av Kanada. Våran bostadssituation verkar inte lösa sig den närmaste tiden och eftersom jag inte har fast anställning så är inte bostadsrätt något att tänka på. Med andra ord så känns det som att tidpunkten är ganska lämplig för ett sånt här projekt. Det enda som känns väldigt tråkigt är att åka ifrån A. Det känns inte alls bra, men jag hade aldrig ens tänkt den här tanken om jag inte trodde att vi, oss och det vi har, är tillräckligt starkt och bra för att klara av något som det här.

Jag har också tänkt att åka hem efter ett halvår. Detta av flera orsaker. För det första kan man enligt KLM’s resekalender inte boka hembiljetten så långt i förväg som ett helt år. För det andra kostar en enkelbiljett nästan lika mycket som TVÅ resor till Vancouver tur och retur. Och för det tredje så lär passkontrollen i Kanada bli lite misstänksamma om jag försöker komma in i landet utan hemresebiljett. Och det finns saker som jag finner mer intressanta än att fastna i Kanadensisk passkontroll.

Detta är vad min framtidsabstinens består av. Det är också lite av ett antiklimax. Jag vill ju egentligen inte åka från A och lämna honom så lång tid men samtidigt så vet jag att jag kommer att ångra mig resten av livet om jag inte ens försöker göra det här. Jag vet också att när jag väl är över 30 så kommer det bli så mycket svårare att genomföra den här drömmen. Jag är också rädd, tänk om jag inte lyckas få något jobb alls? Tänk om jag måste åka hem efter bara ett par veckor för att det helt enkelt inte går? Men då får det väl vara så. Jag vet ju inte förrän jag provat.

Dessutom verkar det som att jag inte kan få fast anställning på jobbet just nu. Det gör inte så mycket eftersom jag så gärna vill göra den här Kanada-resan, även om det hade känts tryggt att ha en fast tjänst. Senast jag och min chef pratade om det här så berättade jag vad jag vill göra, jag tycker att öppna kort är det bästa då jag respekterar alla mina kollegor och trivs oerhört bra på jobbet. Han tyckte det lät intressant. Jag föreslog, eftersom jag inte vet särskilt mycket än (jag har ju inte ens det där arbetstillståndet ännu) att jag kan jobba kvar enligt samma avtal som tidigare i ca 6 månader till så får vi se sen. Han tyckte det lät bra och ska återkomma när han vet säkert.

Så här ligger landet just nu. Även om jag inte vet så mycket mer än förut så känns det bra att veta lite mer i alla fall.

Submit a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest