Bloggslapp

Den här veckan har jag varit dålig på att skriva. Har bl a haft mycket på jobbet och i övrigt har det egentligen inte hänt så mycket att skriva om. Det har ju i och för sig inte hindrat mig förut. 😉

Det som faktiskt har hänt, men som så många kanske inte har koll på, är att Paralympics, alltså OS för funktionshindrade, har kommit igång. Sverige har redan tagit flera medaljer i bland annat simning och skjytte, vilket ju så klart är roligt eftersom vi inte tog ett enda guld i vanliga OS. Ett av de guldhopp som varit mest uppmärksammat innan OS var Elvira Kivi som tävlar i judo (och som dessutom är regerande världsmästare) och som jag själv bekantat mig lite med via US och en del sportarrangemang för synskadade. Dock gick det inte riktigt som smort under hennes första OS vilket så klart måste kännas väldigt tråkigt, både för Elvira och hennes tränare. Jag har försökt följa hennes tävlande i Beijing under början av veckan, både via SVT’s sändningar och även via hennes egen blogg och jag blev så klart ledsen för hennes skull när allt sket sig. Men jag är övertygad om att hon kommer igen. Det kommer ju fler Paralympics, fler världsmästerskap och andra tävlingar och det kommer tid för revanch. Jag önskar Elvira en spännande tid i Kina, för det bara måste vara ett intressant och fascinerande land att uppleva, och lycka till med träning och framtida tävlingar. Ännu är inte sista ordet sagt!

I övrigt har jag jobbat, tränat, läst, datat, lagat mat och sovit. A har kommit igång med pluggandet igen och sitter just nu och räknar CPU-kretsar vid vardagsrumsbordet. Jag vet, det låter konstigt men folk räknar tydligen på sådant. 😉 Än så länge verkar det gå bra med ekonomin. Budgeten håller och med lite, lite tur så kanske jag kan unna mig lite nya underkläder i slutet på den här löneperioden. Om vi klarar september så klarar vi oktober också. Även om det är rätt tråkigt att inte kunna hitta på något som kostar pengar så känns det ändå tryggt att det inte går någon nöd på oss. Vad gäller mat så har vi bara handlat på MAXI den här månaden och även om man handlar för ca 500 kr där per vecka så är det ändå bättre än alla småköp på Hemköp. Trist bara att MAXI ligger i helt fel stadsdel. 🙁

Det börjar komma in lite fler lägenheter att söka på Bostadsbolagets interna kö. Även om det inte händer så mycket vad gäller de lägenheter vi söker, ja, förutom det faktum att vi inte får dom, så måste man ju försöka. Sökte häromdagen en trea i vad som såg ut att vara en ganska fräsch kåk i Landala. Jag ägnade sedan ett par timmar åt att fantisera om hur underbart det hade varit att bo där. Från Landala kan man nämligen gå till Avenyn utan att behöva anstränga sig särskilt mycket. Jag skulle dessutom kunna gå till jobbet om jag verkligen ville, utan att det skulle kännas alldeles för långt och A skulle kunna gå till Chalmers också. Sedan slutade jag att fantisera om det för Landala ligger så pass nära stan och bara måste vara attraktivt för typ alla i den interna kön som söker en bostad utifrån samma premisser som vi. Det finns inget som säger att vi skulle få den lägenheten. Under de knappa åtta månader som vi sökt lägenhet via den interna kön, har vi fått erbjudande om visning på EN (1) enda lägenhet. Den låg på Julianska gatan i Kortedala och kändes väldigt trång för att vara en trea så den tackade vi ju nej till.

I nuläget vet jag inte om vi skulle tacka ja till en större lägenhet här iallafall. Det känns lite olustigt att bo kvar här just nu då stadens gäng använder Kortedala som sitt slagfält. Det har vid flera tillfällen hittats personer skjutna i den här stadsdelen, till och med på våran gata, och även om det främst varit kriminellt belastade personer som varit inblandade så börjar det kännas minst sagt otrevligt. Jag har aldrig känt mig rädd i Kortedala förut (jo, när jag var nyinflyttad och skulle gå hem från hållplatsen efter mörkrets inbrott så var det lite läskigt, men det kom jag över) men när folk hittas döda på gatorna, skjutna i huvudet, ja, då är det helt enkelt en annan sak. Även om jag inte kan påstå att jag är rädd när jag går från vagnen, eller till Kortedala torg och tillbaka, så tänker man ändå på vad som pågått så nära inpå en.

Nåja, det ska väl bli våran tur någon gång att få en sjysst lägenhet i något sjysst område, hoppas jag. Som mamma sa: Finns det tid, så finns det råd.