Klementiner och telefonförsäljare

Klockan är snart halv tre och jag har snart jobbat klart för idag. En jätteorange klementin ligger på skrivbordet precis bredvid tangentbordet. Den riktigt lyser och distraherar mig från arbetet. Jag hade först tänkt att ta den till efterrätt efter lunchen men sen fastnade jag helt med att skriva en jobbansökan och sen var rasten slut och det var dax att göra lite nytta. Klementinen blev således kvar på skrivbordet och nu sitter jag mest och testar mig själv hur länge jag kan motstå frestelsen att sträcka ut handen, greppa klementinen och börja skala. Spännande spännande.. det blir svårare för varje minut. Men om jag hållit mig så här länge (lunchen slutade vid halv ett) så borde jag rimligtvis kunna hålla mig till fikat vid halv tre…eller?

Söka jobb, ja. Usch. Jag får ångest bara jag tänker på det. Varför är det så svårt? Varför vill ingen ha mig, en nyutexaminerad, engagerad, positiv, ambitiös, glad, snart 25-årig tjej som inget hellre vill än att få sätta tänderna i en verksamhet där jag kan utnyttja mina kunskaper inom IT-området och utvecklas både professionellt och personligt? Kanske för att det redan finns flera tusen lika engagerade, positiva, ambitiösa, glada och unga arbetssökande med massa mer erfarenhet av IT-branchen än vad lilla jag hittills har kunnat skaffa mig. Att försöka ta sig in på arbetsmarknaden känns just nu som det mest omöjliga jag någonsin tagit mig för. Visst, säljarjobb verkar det ju finnas hur många som helst av och av dömma av de som ringer en hela tiden och tjatar om tvättmedel, telefonabonnemang, skivor, försäkringar och faan och hans moster, så verkar ett sådant jobb inte så svårt att få. Men ärligt talat, vem vill ha ett jobb där man dag ut och dag in ringer folk som egentligen inte vill bli uppringda och som skäller ut en så fort man sagt vartifrån man ringer? Det låter sannerligen inte som någon hälsosam arbetsmiljö.

Nu förhåller det ju sig iofs som så att jag faktiskt inte ens haft något sådant jobb så jag vet egentligen inget om hur det är att vara telefonförsäljare. Men jag vet däremot hur iirriterad man kan bli som konsument när man blir uppringd av dessa människor. De lyckas alltid ringa vid fel tidpunkt. Mitt på dagen då man sitter och pluggar eller jobbar eller har något annat viktigt föf sig eller på kvällen då man efter en hård dags pluggande försöker slappna av och koppla bort hjärnan för en stund. Då ringer telefonen och man skuttar upp från soffan då man hoppas att det är pojkvännen, någon kompis man inte hört av på ett tag eller lilla mamma som ringer. ”Hej, jag heter Kalle Dussin och ringer från Optimal Telecom. Får jag störa dig en stund?”. Frustrationen har inga gränser när man försöker lugna ner sina stackars nerver samtidigt som man försöker klämma ur sig något som iaf nästan låter trevligt eller åtminstone inte otrevligt om att ”Nej, tack, jag har inte tid just nu.” eller ”Nej, tack, jag är nöjd med det telefonabonnemang som jag redan har.” En envis telefonförsäljare nöjer sig så klart inte med detta utan säger då lite rappt ”Hur kan du vara nöjd när du inte ringer med den billigaste operatören i landet?” Det är här som tålamodet börjat ta slut och man inser att denna försäljare inte tänker ge sig om man inte säger ifrån på allvar. Man förstärker således sitt ”Nej, tack” och om man har tur så ger sig personen på andra änden och tackar för sig och lägger på. Men om man har otur, vilket jag oftast har när det gäller telefonförsäljare, så får man upprepa denna procedur några gånger, och för varje gång iterationen upprepas plusas variabeln IRRITATION på med 1.

Nu är jag ju tyvärr funtad så att jag har väldigt svårt för att be folk att dra åt helvete eller att ens kunna skälla ut någon, även om det bara är över telefon och trots att jag säkerligen aldrig kommer att prata med personen på andra sidan någonsin mer. Men sådant kan man aldrig så noga veta. Livet har ett lustigt sinne för ironi och man vet aldrig om man någon gång i den allra avlägsnaste framtid kan stå öga mot öga eller öra mot öra med någon som man gjort bort sig inför. Annars hade ju problemet med telefonförsäljare inte varit så allvarligt. Men bara tanken på att slänga igen luren i öret på någon får mig att känna mig som en hemsk människa.

Usch.. jag har för mycket ångest över fåniga saker…jag är nog konstig.

Klementinen ligger där den ligger och nu är det fika-dax om 1 minut.

3 Comments

  1. Fredrik
    Nov 14, 2005

    Hej!
    Ja men det var väl an en riktigt trevlig liten blogg detta. Jag har själv ibland övervägt att skaffa en. Det verkar liksom lite spännande att skriva dagbok eller om man så vill loggbok för resten av världen. I min strävan efter att bli kändis kanske det inte vore så dumt. Nåväl, så gäller det ju så klart att man skriver något i dem. Det verkar du ju ha börjat med här. Undrar just vad jag skulle skriva om. Rock, kärlek och uppror, eller växter, matlagning och höststormar. Ok, nu har du fått en läsare.

    Vi hörs, Fredrik H

  2. Bengt
    Nov 14, 2005

    Har en kompis vars farsa är grymmas på att få telefon försäljare att lägga på..

    – Hej, jag heter Kalle Dussin och ringer från Optimal…
    – Jag är inte intresserad.
    – …Telecom. Får jag störa dig en stund?
    – Jag sa, jag är INTE intresserad! *klick*

    de ringer iaf inte tillbaka.

    vill inte ens tänka på att kommentera din jobb-sökar ångest.. men kan ändå inte låta bli.. *får strax ångest själv*

    det bästa är att välja ut ett företag som du verkligen vill jobba på, eller en ort som du verkligen vill jobba i och sen hitta ett företag där som verkar helt ok.. när du hittat ditt företag så tar du telefonluren och ringer upp.. presenterar dig, frågar efter personal ansvarig.. presenterar dig igen och förklarar vem du är, vad du har läst, vad du kan och hur bra du tycker att företaget verkar, och först sen så frågar om de har ett sådant jobb som du har tänkt att du ska arbeta med ledigt.. förklara gärna vad du vill arbeta med..

    om du har tur så ber då personen dig att skicka in din meritförteckning tillsammans med ett personligt brev.. och av en händelse så har du allt det där klart.. du frågar om vart du ska skicka det.. förhoppningsvis elektroniskt då du söker en tjänst som har med it att göra.. du skickar iväg ansökan som pdf och innom några dagar så ringer de och frågar om du kan komma på intervju.. *drömmer mig bort till främmande land*

    värt ett försök iaf… jag har bara sökt ett enda riktigt jobb och det var inte ens riktigt utan ett vikariat.. fick det och nu törs jag inte söka andra jobb pga rädslan att få ett nej… alla vet ju hur det kommer att sluta…

    singel, arbetslös, bostadslös.. sen så kan det bara bli bättre..

  3. yorin
    Nov 15, 2005

    Hej Zazza! Både jag och Amie har jobbat som telesäljare, och jag kan bara bekräfta att du har rätt. Inget kul jobb. Otrevligt folk som bara lägger på i örat och skäller. Sen å andra sidan så är man själv den som blir uppringd (efter jobbet då man är ledig). Då är det man själv som skäller och är otrevlig och lägger på i örat. Eller nåt =) Själv gillar jag att lira med telesäljare, men de får inte sälja nåt så de tycker nog inte det är så kul. Amie vill att vi NIXar oss…

    Hur som helst – skit i att söka ett sånt jobb. Enda telesäljjobbet jag skulle kunna tänka mig är telesälj a’la Dell. Man ringer inte upp moster Agda och farbror Bertil som inte vet vad en dator är, utan kunden Zazza Datageni ringer upp och visar att hon är intresserad. Det måste vara bättre. I alla fall i min värld (som vår programansvarige Strand sa till oss).

Submit a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest